När jag skriver detta är det bara sex veckor kvar till 2018:s riksdagsval. Ett val där det egentligen finns två möjliga alternativ. Det ena är en höger-högerkoalition mellan (M) + (SD) vilket skulle bli en katastrof för vanligt folk och inte minst för arbetare och andra löntagare. En regering som skulle regera på neo-fascisters mandat och nåder. Vi vet vad Kristersson sagt och vi vet vilka krav SD kommer att ställa för att acceptera en sådan regering. Ingen bör göra sig några illusioner om vad resultatet skulle bli för vanligt folk.
Det andra alternativet är en regering ledd av socialdemokraterna tillsammans med (MP) men beroende av (V). Kritiken mor Löfvens ministär har varit omfattande under mandatperioden. Det har funnits åtskilligt under mandatperioden att vara missnöjd med. Det finns åtskilligt att klaga på. Visst, men handen på hjärtat: Hade det varit bättre med en alliansregering? Räckte inte de åtta åren med Reinfeldt som, sanningen att säga, idag framstår som en mittenpolitiker, jämfört med Kristerssons höger.
Det går inte nog att varna för vad en M + SD-regering skulle betyda. Det har funnits anledning till kritik mot den sittande regeringen och dess dragning mot mitten och inte minst den New Labour-inspirerade politiken. Jag är oerhört kritisk till migrationspolitiken som den utvecklats under mandatperioden. Den har brutit med den tradition av humanitet och solidaritet som varit vårt lands kännetecken. Likaså, starkt kritisk till den nyliberala ekonomiska politiken som varit officiell socialdemokratisk politik under flera årtionden. Privatiseringar och marknadsövertro som visat sig leda precis vart kritikerna redan på 1980-talet varnade för. Undertecknad blev till och med så kritisk att jag lämnade (S) för några år sedan. Detta efter 30 år som aktiv medlem.
Men samtidigt är jag realist. Det går inte att bortse ifrån flera faktorer som gör att det inte finns något anständigt alternativ idag till en fortsatt socialdemokratiskt ledd regering. Förhoppningsvis med ett stärkt vänsterparti, som kan fungera som en broms mot att (S) fortsätter höger ut.
1. Demokratin skulle vara uppenbart under hot om SD får direkt inflytande i Rosenbad. Moderaterna likt den tyska högern i början på 1930-talet tror att fascisterna kan hållas på mattan. Det tror jag inte en sekund på. Vi har sett hur SD flyttat fram sina positioner successivt de senaste mandatperioderna.
2. Vi har sett att det går att påverka med opinionsbildning och ett starkare (V) regeringspolitiken. Det har faktiskt tagits ett antal, för vanligt folk, bra beslut under mandatperioden. Detta trots en minoritetssituation i riksdagen. Detta trots den nyliberala smittan.
3. Högern är klimatförnekare och klimatpolitiken har blivit genom den extrema sommaren synlig för oss alla. Tror att det är få som inte oroas av det vi ser. Klimatpolitiken är en överlevnadsfråga som (MP) delvis slarvat bort.
4. Löntagarnas situation skulle försämras med en höger-högerkoalition för ingen ska inbilla sig att Kristersson och Åkesson skulle ta beslut som gynnar dem. Inte gjorde Alliansen det och med en än mer högerinriktad borgerlighet lär det inte bli bättre.
5. Det håller på att växa fram en bredare vänster i Sverige som i många andra länder. Den skulle få ett svårt bakslag med Kristersson som regeringsbildare. När de brittiska Labour gick att vända så är det möjligt att påverka, om kanske inte vända, (S) i Sverige. Det är ingen tillfällighet att (V) växer och har sitt största stöd på över ett årtionde. Detta kan vara tecken på att en folkligt förankrad vänster, i en bredare bemärkelse, har börjat få fast mark under fötterna.
6. Som medborgare ska vi ställa krav på den regering som sitter i Rosenbad. Men det är väsentligt lättare med en regering som i vart fall går att prata med än med en högerregering som likt Bildt och Reinfeldt fullständigt struntar i vanliga människors liv.
Jag kommer säkerligen att kritiseras för detta inlägg. Må så vara. Jag är van. När jag lämnade socialdemokraterna sågs jag av vissa som en förrädare. Må så vara att gamla vänner slutade upp att prata med mig. Nu kommer säkert kritiken från andra för att jag har “illusioner” om (S), men tänk efter vad är alternativet? Det finns inget. Själv kommer jag att rösta på (V), och jag önskar att de som kallar sig socialister, vänster, marxister, till och med kommunister, inte avstår från att rösta eller röstar blankt. Det blir en röst på en höger-högerregering. Det kan vara klokt att lyssna på de erfarenheter som Willy Brandt förde fram i sin bok “Att ta parti för friheten” om erfarenheterna från 30-talets Tyskland.
Det finns ingen tid eller plats för någon form av sekterism oavsett vilka kläder den bär och vad som står på parti-nålen. Som socialist är min övertygelse att ibland är det bättre att ta ett steg tillbaka och acceptera för stunden det minst dåliga alternativet för det andra, i vårt fall mycket värre, då Kristersson är så mycket mer skadligt än en mittenfärgad socialdemokrati som ändock är hängiven demokratin.
Sedan må vi och ska vi protestera mot det vi uppfattar som dåliga politiska beslut eller en alltför mycket mittenfärgad politik. Det viktiga är att sluta upp bakom demokratin. Och den säkras inte med en högerregering. Det gäller valet 2018. Inget annat.
Ingemar E.L. Göransson
