Den till Jeremy Corbyn lojale parlamentsledamoten Richard Burgon skrev under fredagsmorgonen ett tweet, dagen efter det brittiska valet angående diverse kommentatorers tal om ny Labourledare:
Johnsons högerregering ska bekämpas med vårt radikala alternativ. Taktisk trixande finns det ingen plats för. Tories måste utmanas rakt på.
Att Corbyn som är 70 år inte hade för avsikt att stanna kvar som partiledare en ny mandatperiod på fem å var välkänt inom Labour. Detta oavsett valresultat.
Det brukar bli så att huvuden rullar efter valförluster. Corbyn kommer att lämna partiledarskapet under mandatperioden men vill göra det under ordnade former. Han har under fem års tid burit en enorm börda och varit en starkt drivande kraft för att Labour skulle bryta med årtionden av nyliberalism. Labour har väckt en ungdomsgeneration, satt aktivisterna i partiet på fötter, mobiliserat facken på ett sätt vi inte upplevt på årtionden och idag är Labour det till medlemsantalet största politiska partiet i Europa. Man tycker då kanske att Labour lätt borde vunnit valet.
Det finns flera orsaker till förlusten. Några kan man konstatera redan nu.
För det första blev det inget val om ett uppbrott från nyliberalismen. Det blev ett Brexitval. Tories lyckades med sin strategi att begränsa valet till en fråga om utträde snarast möjligt oavsett konsekvenser. Detta trots de skriande klasskillnaderna i Storbritannien, där exempelvis var tredje barn lever på eller under fattigdomsgränsen. Där “zero hours contracts” är på väg att bli den vanligaste anställningsformen. Där sjukvården är så underfinansierad att den är nära kollaps. Men det finns numera hundratals miljardärer (i pund räknat). Nu får britterna leva med fem år ytterligare av thatcherism och nedskärningspolitik, men också att riskera se Storbritannien bli de stora amerikanska bolagens marknad.
För det andra var motståndaren välorganiserad och kontrollerade det mesta av pressen. Och eftersom britterna läser dagstidningar i större utsträckning än de flesta andra länders publik fick anti-Labour- och anti-Corbyn kampanjen ett starkt genomslag. En annan del i det hela är det brittiska valsystemet där vinnaren tar allt och du måste som väljare, likt i USA, registrera dig för att få delta.
Olle Svenning förklarade lite av Labours nederlag redan i veckan (Aftonbladet den 2 december på kultursidan “Arbetarklassens extrema högersväng”). Svenning skriver med inte så lite av bitterhet i tonen att:
Här (dvs. finanskrisen 2007-2008, min anm.) kan berättelsen om socialdemokratins och övriga vänsterns nedgång och ideologiska upplösning inledas. Efter den stora kapitalistiska krisen tilltog löntagares apati inför politikens möjligheter. Växande delar av arbetarklassen betraktar sig inte representerad i den politiska offentligheten.
En stor del av medelklassen ser sig hotad av deklassering. Sociala fenomen väl igenkända från den europeiska mellankrigsperioden, också den präglad av en djup kapitalistisk kollaps.
Löntagare som traditionellt knutit sina politiska förväntningar till vänstern har förändrat sina sociala perspektiv. Klassmotsättningar, länge självklara, är på väg att suddas ut och ersättas av primitiv nationalism, ibland också av rasism.
Välfärdspolitiken, generell och byggd på ett slags solidaritet, attackeras också av löntagare som skyddats av systemet. Våra skattepengar, sägs det, går till utlänningar, snyltare och sådana som inte vill göra rätt för sig.
Trots Labours ambitiösa försök att bryta 30 år av nyliberal nedskärningspolitik som drabbat arbetarklassen så röstar de på reaktionären Boris Johnson.
De enorma klassklyftorna till trots väljer den traditionella arbetarklassen att se EU som orsaken till sin situation, som moder till globaliseringens konsekvenser. Därav också en växande främlingsfientlighet. Eller kan det vara så att arbetarklassen har blivit van att leva under eländiga och otrygga villkor att det upplevs som det naturliga. Däremot välkomnas Labours vänsterprogram av ungdomsgenerationen – Gretagenerationen, aktivisterna, de välutbildade i storstäderna och större delen av fackföreningsrörelsen.
En parallell till Sverige där SD har fått fäste i den traditionella arbetarklassen och fungerar som en broms för att återvinna socialdemokratins själ – den reformistiska “utopin”.
De brittiska väljarna kommer att bli varse att efter Brexit blir det mer thatcherism, mer besparingar och nedskärningar, mer klassklyftor, mer fattigdom. Men här ligger också en radikal reformisms framtid när väl man inser att EU och Brexit inte var lösningen utan det handlar om klass. Det finns ett läge när nog är nog och då kan en reformism som den Corbyns Labour stått för få fäste och vinna förtroende.
Efter majrevolten 68 skrev man på Paris väggar La Lutte Continue – Kampen fortsätter! Det gäller lika mycket december 2019 som maj 1968. Det går inte att bekämpa nyliberalismen och högerpopulismen med triangulerande som den svenska socialdemokratin tror, utan – som den i inledningen citerade Richard Burgon menar – med en radikal politik för de många inte för de få. Det gäller att på så vis utmana högern oavsett om det är Boris Johnson eller axeln M-Kd-SD.
Ingemar E L Göransson
