Om invandringen i Sverige – del 1: Invandringen bidrar till mer än den kostar

Kortsiktigt kostar flyktinginvandring, men långsiktigt bidrar den mer till Sveriges ekonomi. Hittills har flyktingmottagande visat sig vara långsiktigt lönsamt för det svenska samhället.

För en tid sedan (5 dec) publicerade eFOLKET min artikel “Ju större invandring, desto färre bidragsberoende enligt ny statistik”. Jag visade i den artikeln att bidragsberoendet faktiskt har minskat i Sverige efter sekelskiftet trots att invandringen under denna period har varit större än någonsin.

Jag skrev också att det naturligtvis inte behöver “finnas ett direkt samband mellan att bidragsberoendet i Sverige har minskat kraftigt under den tid som invandringen har varit som högst. Men det innebär i varje fall att invandringen inte har bidragit till att öka antalet människor som har erhållit sociala bidrag och ersättningar.”

Det finns alltså inget belägg för att invandringen långsiktigt är negativ ur ekonomisk synvinkel, tvärtom pekar Sveriges officiella statisk på att invandringen har positiva ekonomiska effekter. Jag ska förtydliga detta här nedan.

Man måste dock skilja på de kortsiktiga kostnaderna och de långsiktiga ekonomiska effekterna av invandringen. Invandringen har givetvis också kostnader som inte avspeglar sig i utgifterna för försörjningsstöd (socialbidrag), nämligen kostnaderna för själva flyktingmottagandet. Men detta ska vägas mot är att även alla svenskfödda innebär en kostnad under cirka 20 år innan de når arbetsmarknaden, i form av barntillsyn och utbildning, alltså förskola, skola, fritids och därtill barnbidrag.

Invandringen kostar de första åren. Men den långsiktiga effekten är att hela antalet utlandsfödda människor i Sverige idag tar en proportionellt större andel av försörjningsbördan i landet, det vill säga de arbetar mer än personer födda i landet – beroende på åldersstrukturen.

I min förra artikel skrev jag:

“En stor majoritet av de flyktingar som har kommit till Sverige var redan i yrkesverksam ålder då de anlände. Mycket få flyktingar är dessutom över 65 år, speciellt jämfört med den befolkning som är född i Sverige. Över 71 procent av människor födda i andra länder är i yrkesverksam ålder, jämfört med drygt 53 procent av dem som är födda i Sverige.

Visserligen är sysselsättningsgraden lägre hos utlandsfödda, men ändå är det en större andel av de utlandsfödda som bidrar till försörjningen, 56 procent, jämfört med 47 procent av dem som är födda i Sverige. Invandrarnas arbete bidrar idag till att försörja den åldrande infödda svenska befolkningen, samtidigt som många av dessa invandrare på olika sätt tar hand om de äldre infödda svenskar som behöver vård och omsorg.”

Och det beror inte enbart på att de “kostar” samhället mindre än svenskfödda innan de kommer ut på arbetsmarknaden, de får dessutom betydligt mindre i pension. Dels därför att pensionerna knyts till livsinkomst, och att en större andel av invandrare har låglönejobb, men även därför att lågavlönade i genomsnitt lever kortare tid. Och invandrare är överrepresenterade bland låglönegrupperna.

LO:s tidning Arbetet konstaterade nyligen i en ny rapport som visar att lågavlönade betalar in mer till pensionssystemet än vad de får ut. Rapporten har granskat hur avgifter och pensioner fördelas i olika grupper:

“De lågavlönade lever inte lika länge som en genomsnittspensionär. Därför betalar de in mer pengar till systemet än de får ut i pension. Överskottet går i stället till dem som lever längre, nämligen de högavlönade och välutbildade.

Pensionssystemet tar från de fattiga och ger till de rika heter rapporten och det är ett talande namn för ett omvänt Robin Hood-system. Med höjd riktålder kommer dessutom effekten att förstärkas. Ännu mer pengar kommer att slussas från kortlivade lågavlönade till långlivade med hög pension.”

Och tar man från de fattiga som grupp och ger till de rika som grupp, så tar man också från invandrare och ger till människor födda i Sverige.

Sedan jag skrev min förra artikel har Arena Idés chefsekonom Sandro Scocco kommit ut med en bok med titeln, “Och några, antar jag, är OK”, som just handlar om hur värdefull invandringen har varit för den svenska ekonomin.

Scocco skriver:

“…när vi talar om finansieringen av välfärden är det (…) antalet arbetade timmar per person, oavsett ålder som är den relevanta siffran. Anledningen till att utlandsfödda gruppen arbetar fler timmar per person än infödda trots att de har lägre sysselsättningsgrad, är att den utlandsfödda gruppen har en större andel i förvärvsarbetande ålder. Gruppens demografiskt gynnsamma sammansättning beror på att invandrare ofta är unga vuxna när de kommer till Sverige.”

Den kostnad för flyktingmottagandet som ökar när invandring ökar mer än normalt, betalas av att statens skatteinkomster senare långsiktig ökar, det vill säga inkomstskatter men även arbetsgivaravgifter och konsumtionsskatter ökar. Det sker när invandrarna börjar arbeta.

Även om det tar långt tid för nyanlända att få arbete så kommer de ändå i regel in på arbetsmarknaden mycket snabbare än svenskfödda – som det idag i regel tar mellan 19 och 25 år för innan hen börjar återbetala sina kostnader.

Så gott som alla bosnier som kom till Sverige under 90-talet tog mindre än tio år på sig för komma upp i arbetskraftsantal som ligger ungefär i infödda svenskars nivå, en verklig vinst för samhället. Många bosnier arbetade redan efter något år i landet. Personerna som 2013 var mellan 25 och 29 år hade till och med något högre sysselsättningsgrad än inrikes födda. Dessa personer hade då varit i Sverige i högst tio år.

Om invandrare i hög grad inte kom in på arbetsmarknaden så skulle detta avspegla sig i en långsiktig trendmässig ökning av socialbidragen – men eftersom de långsiktigt går ner, tyder det ju på motsatsen – arbetskraftsdeltagandet visar ju samma sak. Flyktingmottagande är en investering precis som utbildning, daghem och barnbidrag.

Det betyder naturligtvis inte att Sverige kan svälja hur mycket invandrare som helst utan kostnader. Kanske överskred man den gränsen 2016 – men vid svåra flyktingsituationer måste man göra detta av rent humanitära skäl. Men hittills har invandringen bidragit mer till samhället än vad det har kostat.

Arbetsmarknadsstatistiken pekar dock på att de som kom före den senaste flyktingvågen i vart fall har kommit ut på arbetsmarknaden relativt snabbt eftersom invandrares arbetskraftsdeltagande har ökat. Sverige har haft en stadigt ökad flyktinginvandring under 15 år – ännu syns inga samhällsekonomiskt negativa konsekvenser av detta – tvärtom.

Sedan hänger det ju mer på hur effektivt samhället är på att få ut nyanlända i arbete. Just nu verkar det väl snarast som om svenska myndigheter på den punkten gör ett stort självmål. Idag finns en annan stor risk för att socialbidragen kommer att öka. Höjd pensionsålder, ett urholkat pensionssystem som slår hårt speciellt mot kvinnor i slitsamma yrken. Kvinnor som har allt för få år i yrkeslivet vilket ger dem mycket låg pension och att de dessutom inte orkar arbeta ända fram till pensionsåldern.

Det stora problemet med invandringen är snarast bristen på organisation som tar hand om invandrare och ordnar med utbildningar i bristyrken. Samhället borde lära sig mer av de goda exemplen. Enligt uppgifter har en mycket liten del, kanske endast 5 procent, av dem som kom under den stora flyktingvågen 2015 till 2017 fått jobb. Men det betyder inte att de långsiktigt kommer att bli en ekonomisk belastning för samhället.

För att kunna göra en rättvis analys av den ekonomiska påverkan av 2015–2017 års stora flyktinginvandring, bör man nog vänta ett antal år. Vad jag har pekat på i min artikel är att det finns inga tecken på några ekonomiskt långsiktiga negativa effekter av invandringen till Sverige. Invandringen ger mer till svensk ekonomi än vad den kostar.

H Foste Hjälte

Liknande artiklar