Samhällskritisk analys: Dom otämjbara

– “Får du ut något av att bara sitta här?”

Frågan ställs av en av mina klienter inom socialtjänsten när vi sitter i soffan framför husets TV. Klockan är lite över åtta på kvällen. Utanför huset blandar sig novemberregnet med novembergyttjan, vilket skapar ett väder som i sin tur nog skapar ett och annat deprimerat sinneshumör. Jag förstår precis vad han menar med sin fråga, jag har fått den tidigare av andra klienter. “Det är svårt att förklara för någon som inte jobbat med socialt arbete”, blir mitt svar.

Min klient tittar med sin klipska min på mig i nån sekund och säger sedan:

– “För du verkar då inte ha särskilt mycket att göra. Känner du dig överhuvudtaget behövd här?”

Hans mycket raka fråga borrar sig långt in i min självkänsla och ockuperar mitt huvud. Jag känner mig pressad och reagerar instinktivt med att gå i försvarsläge. Jag släpper till mitt försvar lös en lång harang:

“Du pekar med din fråga på ett intressant problem. Man kan ju fråga sig hur man egentligen arbetar med människor? Människor är ju inga borrmaskiner eller gräsklippare, som man på ett ungefär kan lista ut reaktionerna ifrån när man hanterar dom. Vad som helst kan hända när man närmar sig en människa, nästkommande stadium är så gott som alltid ett oskrivet blad. Den fria viljan hos en individ är något som vi ännu inte kan effektivisera och manipulera, så som vi kan göra med så mycket annat. På den punkten befinner vi oss ännu i händerna på någonting över oss själva, något som vi ännu inte lyckats förklara och tämja.”

Min klients min har efter mitt utspel bytts ut till något som liknar irritation.

– “Nu hänger jag inte med” säger han ivrigt och byter position i soffan.

Jag rodnar när jag inser att jag kläckt ur mig något som han uppfattar som obegripligt i relation till den fråga han ställt mig. Jag önskar kväva diskussionen och svarar:

“Ähh, jag flummade iväg bara, glöm vad jag sa”. Men min klient är en mycket ihärdig person, och vill inte släppa det finger som jag utan intention sträckt ut till honom.

– “Vad jag reagerar på är att ni boendestödjare verkar ha en oerhörd massa tid till att bara sitta och prata. Pratar ni inte med oss som bor här så pratar ni inom personalen med varann, och jag tvivlar på att allt snack är arbetsrelaterat?”

“Så är det”, blir mitt korta svar.

– “Jag själv är ju van vid att ha ett schema som talar om för mig hur min arbetsdag kommer att se ut, en bocklista som måste betas av. Ifall det inte görs drabbar negativa konsekvenser än.”

“Du talar om din tid som bilreparatör nu va?” svarar jag, och låter min blick falla ner på två grova nävar som tydligt talar om att dom plockat isär en och annan bilmotor.

– “Ja. Där förväntar sig kunden att du gör färdigt hans bil inom en överenskommen tid, och ju snabbare du jobbar desto mer stålar drar du in till företaget.”

Hans kommentar väcker en reflektionslust inom mig och plötsligt känns situationen inte jobbig, snarare spännande. Efter att ha svept med blicken runt om i lokalen, för att se ifall möjligen någon ytterligare person lyssnar på oss, skjuter jag ut en ny harang:

“Det du just sa är något som jag tänkt mycket kring. Du sa att ‘ifall vi jobbar effektivt så kommer vår arbetsgivare att gynnas’. Mer pengar till företaget. Och det är nog alldeles riktigt att våra arbetsgivare önskar att vi arbetare presterar till vårat allra yttersta på jobbet. Men det jag tror är att vi, när det kommer till kritan, är nästintill ointressanta utifrån ett arbetsgivarperspektiv. Det som är intressant för en arbetsgivare är dom moment som vi utför under arbetet.

I sekelskiftets bilfabriker förde levande människor olika metallföremål åt höger eller vänster på ett löpande band. Idag utför robotar dessa moment och arbetsgivarna har med det därför ingen anledning att placera levande människor vid dom löpande banden.

Arbetsgivarens tillvaro har med teknikens intåg blivit mycket mer pålitlig, då han i sin ekvation inte behöver räkna in en människa. Människan är ju en opålitlig varelse som kan dra på sig allt från ryggskott till nervsjukdomar – och som dessutom besitter den mänskligt unika förmågan att kunna tänka självständigt. Arbetsgivaren har med tekniken helt enkelt lyckats manipulera en stor del av det pussel som han måste få ihop för att göra profit. Desto mindre viljor att ta hänsyn till desto bättre för arbetsgivaren.”

Minen hos min klient har gått från irritation till koncentration. Jag ser att han tänker och jag låter honom göra det. Efter några sekunder kontrar han:

– “Jo, allt ska utföras med en sån förbannad perfektion nu för tiden. Dom anställda ska vara kreativa, flexibla, effektiva och inte vara rädda att ta egna initiativ. Men samtidigt får dom inte på något vis bryta mot företagens policys, direktiv och värdegrunder. Det är som att arbetarna ska stöpas till identiska små tennsoldater, vars enda uppgifter är att utföra det som arbetsgivarnas standardmallar säger åt dom att göra. Vi ska lägga allt förnuft och alla känslor åt sidan och göra som vi blir tillsagda. Och vi får veta att ifall vi inte följer dom regler som gäller, så skadar vi inte bara oss själva, utan också alla andra. Varje misslyckande är ett läckande hål i det fartyg vi kallar samhälle. Så ifall du har någon form av moralisk kompass är det bäst att du börjar tänka ‘rationellt’.”

Nu känns stämningen oss emellan helt plötsligt dynamisk, vi börjar komma fram till någonting. I ett iver-rus springer jag till köket för att brygga kaffe åt oss båda, utan att fråga min klient ifall han överhuvudtaget är sugen. Här behövs koffein! Väl i soffan igen säger jag upphetsat:

“Begreppet ‘rationell’ används, som du säger, strategiskt och skickligt för att pracka på arbetarna en karaktär som passar arbetsmarknadens principer. ‘Moral’ är för övrigt också ett begrepp som skickligt används vid denna disciplinering. Vi får från ena hållet höra att vi ska agera moraliskt, genom att i humanismens namn hjälpa flyktingar och fattiga.

Från det andra hållet får vi höra att vi måste vara självcentrerade och kalkylerande för att lyckas på arbetsmarknaden. Vi ska konkurrera och försöka göra oss bättre än andra, men samtidigt får vi inte kränka varandras känslor. Dom säger åt oss att göra våran plikt – med det menar dom att vi ska arbeta så att samhällsekonomin kan gå med plus – men som jag tidigare påpekat kan det vi vikt våra liv åt plötsligt vara ersatt med en dator. Då är det bara att rätta sig i ledet och finna ett nytt arbetsområde, där vi fortfarande duger. Det är som du själv påpekade; vi lägger allt förnuft och alla känslor åt sidan för att springa åt endera ena eller andra hållet. Och allt utan att stanna upp och tänka efter varför vi egentligen springer.”

Kopparna med nybryggt kaffe rör sig gemensamt upp från bordet för att ge ännu mer stimuli åt våra intensivt arbetande hjärnor. Min dialogpartner börjar se riktigt road ut. Han säger:

– “Jag noterar att du ju längre vi diskuterat bytt ut ordet arbetsgivare till arbetsmarknad, nästan som om att det inte vore individer vi talar om?”

“Ohh ja, det är också min starkaste uppfattning. Arbetsgivarna handlar inte som människor när dom arbetar för att expandera, eller överleva, på arbetsmarknaden. Dom har oftast gått längst i processen mot att bli effektiva kuggar i arbetsmarknadens hjul. Rent omänskliga förhållningssätt har blivit praxis hos dessa, och uttryck som ‘se till helheten’ och ‘gå framåt trots att det skadar’ betyder egentligen ‘avfärda alla andra eventuella perspektiv’.”
Min klient nickar instämmande.

– “Så vad vi har att göra med kan liknas vid en enda stor maskin som sätter allas vår förmåga att tänka förnuftigt ur spel?”

“Så kan vi likna det vid. En enorm kraft som sliter oss bort från vår mänskliga natur. Vissa vill kalla det för en masspsykos, men jag vill inte gå så långt. Människans förmåga att bilda sig egna uppfattningar och ta egna initiativ, är så stark och djupt rotad i människan själv, att inga system någonsin har lyckats hålla henne tillbaka. Det var människans förmåga att bryta nya banor som fick Ludvig XVI:s huvud att rulla och raketer att landa på månen.”

– “Den fria viljan går inte att tämja”, får jag till svar.

Det börjar bli sent och arbetspasset är snart till ända. Men det märks inte hos varken mig eller min klient. Vi har svetsats fast i soffan, som det nog aldrig utväxlats så många ord under så kort tid ifrån. Efter att vi druckit upp vårat kaffe får jag en ny fråga:

– “Ge exempel på hur vi kommit bort från våran mänskliga natur?”

“Ett enkelt exempel är ju faktumet att många människor arbetar nattetid. Historiskt har natten varit den del av dygnet som man sover och laddar sin energi under, men vi har byggt ett samhälle som inte tillåter att samhället står still några timmar varje dag. Vi måste helt enkelt tvinga vissa personer att ta dom hälsorisker som nattarbete innebär.”

– “Mmm, jag håller med.”

“En annan onaturlig aspekt av vårat samhälle är den ohämmade konkurrensen. Den uttrycks kanske inte alltid rätt ut men den finns ju likt förbannat alltid där. För att jag ska lyckas innebär det rent logiskt att andra måste misslyckas. Jag kan inte ha en duktig och skötsam son ifall det inte finns andra föräldrar vars söner bär sig illa åt.”

– “Nej precis, och för att göra karriär är du beroende av andra individer som misslyckas i det samma.”

Min klient rycker till i upphetsning, han har kommit på något.

– “Tar jag i ifall jag hävdar att jag som utblottad alkoholist fyller en funktion? Fyller jag funktionen att jag är ett avskräckande exempel för alla övriga i samhället? Kanske är jag nödvändig för att hålla liv i den i eviga konkurrensen om en bättre tillvaro – bäst att du tar dig i kragen, annars slutar du som honom där!”

Jag tittar på mannen framför mig och känner mig rörd. Vad vore våra tankar ifall vi inte kunde dela dom med en annan!

“Jag håller med dig”, säger jag med eftertryck.

“Historiskt har makten ofta använt sig av avskräckande exempel för att hålla folket i schack. För tre hundra år sedan var det häxor, för hundra år sedan dårhus och byfånar. Idag är det att bli en del av en marginaliserad underklass som är den stora skräcken hos en allt mer pressad arbetar – och medelklass. Genom studielån och köp av skyhögt dyra bostadsrätter hoppar medelklassen ner i ett belåningsträsk som dom aldrig kommer att kunna ta sig ur.

Arbetarklassen stretar på trots massiva försämringar i arbetsmiljö, och är redo att jobba under vilka omständigheter som helst, allt för att inte bli en del av underklassen. Vi lever i ett samhälle där den stora majoriteten av folket lyder ett system som dom inte har någon kontroll över. Detta system skiljer sig radikalt mot den tid då vi försörjde oss genom jordbruk. På den tiden såg du tydligt resultatet av ditt arbete. Du arbetade för din egen överlevnad, du arbetade för mat, värme och tak över huvudet. Saker och ting hade en mening och ditt öde låg i dina egna händer. Idag kan det du lagt ner tjugo år av ditt liv på plötsligt svepas iväg så fort arbetsmarknaden klassar det som utdaterat. Och allt sker utan att du riktigt greppat varför.”

– “Det är bara att rätta sig i ledet”, svarar den man vars frågor och kommentarer gjort att jag blivit torr i halsen.

Jag tittar på klockan. 20:50. Det är dags att packa ihop. “Nu är jag rädd att jag måste lämna dig”, säger jag.

– “Nej vänta, en sista sak! Det är verkligen svårt att rätta sig i ledet när man har en utsliten rygg, hjärtbesvär och ett alkoholmissbruk. Som jag sa tidigare, negativa konsekvenser drabbar än ifall man inte betar av den där bocklistan.”

Jag sträcker mig mot min klient och tittar på honom intensivt.

“Visst är det så, dom flesta som bor på det här boendet har svåra uppgifter framför sig. Psykiska diagnoser och fysiska nedsättningar är generellt något som inte uppskattas av vår arbetsmarknad, för många plötsliga och oväntade situationer kan uppstå hos bärarna av dessa. Lägg sedan till faktumet att missbruk i större utsträckning förekommer hos just dessa individer. Ibland ser jag det som att det är ett nålsöga ni ska pressa er igenom.”

– “Vi får väl operera in datorchipp i hjärnorna”, min klient börjar se trött ut.

“Arbetsmarknadens stora sorg är nog den att man ännu tvingas ta hänsyn till mänskliga egenskaper vid planerandet av arbete. Tänk dig ifall det för företagen bara vore att genomföra en skickligt planerad programmering, och att allt sedan löpte på likt ett självspelande piano. Det skulle vara det samma som total kontroll över arbetet. Men så enkelt är det inte. Människan kan inte filas ner till ett standardmått. Den stora buggen i systemet är den att människor är så mänskliga.”

Nu är klockan över nio. Det blir övertid ikväll. Jag kraftsamlar för att komma till avslut.

“Vad vi måste få folk att förstå är att människan inte är någon maskin. Hur vi än lockar med status eller piskar med skam, kommer människan aldrig kunna häkta av sig dom rötter som håller henne fast vid sin natur. Människan kommer alltid bära på instinkter, drömmar, begär, och brister som som har växt fram ur individen själv. Egenskaper som utgör bevis på att individen bär på en egen historia. Historier som gör varje individ unik.

Hur mycket vi än slår och slår, och pressar och pressar, kommer aldrig en enda människa att fullt ut att ha lagt sig till rätta i systemets trånga skåra. En arm eller ett ben kommer alltid att skava och vara i kläm. Och som vi vet får vissa av oss aldrig plats överhuvudtaget. Vi är inte skapade till att ligga staplade på varandra i trånga fack. Vår förmåga att tänka självständigt kommer för alltid i vårt inre att skrika åt oss att knäcka dom kättingar som håller oss fjättrade till denna omänskliga maskin!”

Under min hemfärd har regnet övergått till snö. Gymnastikskorna som jag går i har gjort sitt för i år. Snart kommer barn att skratta över snöänglar och vuxna svära över igenfrusna bilar. Och vardagen fortsätter, om än i en något annan skepnad. Och min vardag fortsätter. Jag kommer fortsätta streta på trots glashala gångbanor och iskalla vintervindar. Jag kommer fortsätta att finna motivation i att arbeta med människor. Människan – som inte kan tämjas.

Linus Bouvin