Kampanjen mot Corbyn

Vi upplever i dessa tider en djup kris för den politiska arbetarrörelsen. I många Europeiska länder har de socialdemokratiska partierna totalt eller delvis anpassat sej till den nyliberala dagordningen. De har i valen i flera av de europeiska länderna reducerats till historiskt låga siffror. (Nederländerna, Frankrike). Även i Sverige har röstsiffrorna halverats jämfört med storhetstiden. Med Tony Blair tog Labour i England ett stort kliv högerut och efter att han slutligen avgick såg Labour länge ut att vara chanslöst. Men Labourpartiet har till skillnad från andra socialdemokratiska partier alltid varit “en bred kyrka” med riktningar till höger och till vänster inom partiet. Och det som hände, överraskande för många, var att vänsterfalangens Jeremy Corbyn lyckades att vinna valet till partiledare. Hundratusentals nya medlemmar strömmade till partiet, de flesta unga, och supportrar till Corbyn. Corbyn framstår som ett hopp i det mörker som råder i stora delar av Europa. (Och världen).

För de ekonomistiskt härskande klasserna, det militär-industriella komplexet, och den politiska högern är Corbyn ett störande element. Bara tanken på att Labour kan vinna ett val med Corbyns politik får dem att rysa.

Hur kommer man åt en man som stått upp för jämlikhet, antirasism, fred och avrustning och anti-imperialism i hela sitt liv? Ett svar på den frågan ser vi just nu i Storbritannien. Där pågår nu en av de smutsigaste kampanjer som sett dagens ljus. Kampanjens målsättning är att framställa Corbyn som antisemit (det vill säga att han skulle hysa fördomar mot judar) eller alternativt att han inte vågar rensa ut antisemiter inom Labourpartiet.

En debattör i en engelsk tidning påpekade nyligen att om man för fyra år sedan ställt frågan: Vem är brittiska parlamentets mest konsekventa antirasist, hade de flesta svarat: Jeremy Corbyn.

Sanningen är ju att de som nu riktar anklagelser mot honom vet att de inte är sanna. Vad de är ute efter är att maximalt skada honom. Så låt oss se vad som ligger bakom kampanjen och vilka lärdomar anständigt tänkande människor måste dra.

Jeremy Corbyn är liksom den som skriver dessa rader född 1949. Han anslöt sej liksom undertecknad till arbetarrörelsen redan i tonåren. För vår generation var hatet mot nazismens förbrytelser en grundsten i formeringen av vår politiska identitet. Att bli kallad för antisemit är en av de värsta anklagelser en socialist från vår generation kan få. Detta vet dom som slungar ut dessa lögnaktiga anklagelser. Det är därför dom gör det.

Det finns flera skäl. Ett är politiska motståndares önskan att helt enkelt skada Corbyn maximalt, och målsättningen är att få bort honom som Labourledare. Den politiska fientligheten mot Corbyn finns både i det konservativa partiet och inom Labourpartiet.

För de konservativa partiet finns också en önskan att genom att sprida budskapet att det finns antisemitism inom Labour vinna  röster bland brittiska judar.

Sedan vet vi också att det inom den pro-israeliska lobbyn finns en strategi att försöka koppla all kritik av staten Israel till antisemitism. Jag har själv blivit utsatt för detta. För ett antal år sedan debatterade jag med en pro-israelisk kristdemokratisk politiker på den liberala Eskilstuna-Kurirens debattsida. Han passade på att anklaga mej för antisemitism. Jag fick då ett samtal från Eskilstuna-kuriren som oroligt förklarade att de inte alls delade kristdemokratens omdöme om mej och erbjöd mej omedelbar replik. Dom visste att anklagelserna var lögnaktiga och ville inte se sin ansvarige utgivare inför rätta. Den rädslan verkar inte finnas i brittiska medier idag.

Jeremy Corbyn är medlem i Palestine Solidarity Campaign. Han är alltså motståndare till den israeliska politiken gentemot palestinierna. Det Israeliska Arbetarpartiet har avbrutit alla kontakter med Corbyn. Den brittiska parlamentsledamoten Margaret Hodge (Labour) har i parlamentet anklagat Corbyn för att vara antisemit och rasist. Bara att tvinga Corbyn i svaromål är ett sätt att förnedra honom. Han tvingas att försäkra att han inte står för åsikter som han i verkligheten varit motståndare till och avskytt i hela sitt liv. Han har förklarat att eventuella Labour-medlemmar som uttryckt antisemitiska åsikter inte kan vara hans supportrar och att de om de gjort detta inte har någon plats i partiet.

Men de som hetsar mot honom låter sej inte nöjas. Det uttalande som Labourledningen antagit räcker inte säger dom. Dom kräver att Labourpartiet ska anta den lista av ståndpunkter som organisationen The International Holocaust Remembrance Allaince (IHRA) satt upp och som denna organisation menar definierar antisemitism. Labourpartiet har nu accepterat denna lista utom en punkt som lyder: “Att påstå att Israels existens som stat är ett rasistiskt projekt”.

Corby-hatarna går nu vidare i sin hets eftersom Labour uteslutit denna punkt som definition av antisemitism. Hur ska vi se på detta. Låt oss gå till botten.

Att det fanns stark uppslutning bland judar (och andra) 1945 för tanken på en judisk stat är sannerligen inte konstigt. De nazistiska massmorden var av ofattbar omfattning. Det behövs ingen djupare analys för att förstå att tanken på en stat som skydd för det judiska folket vann anklang. Bland judar för att de verkligen såg behovet av skydd. Bland olika europeiska politiker också utifrån det dåliga samvete, som de med rätta hade, med tanke på hur de agerat inför den mordiska antisemitismen. Stalins Sovjetunionen såg cyniskt Israel som en möjlig allierad mot väst och stödde därför skapandet av den nya staten.

Det som behöver reflekteras mera över är hur man kunde bortse från det faktum att det territorium som nu skulle bli Israel redan var befolkat av ett annat folk: Palestinierna.

Ett folk som nu kom att fördrivas. Svaret på denna fråga är kolonialistisk rasism. Det hade i flera hundra år varit normalt att bruna, svarta, och gula människor kunde fördrivas, förslavas och berövas land. Precis som rasbiologin varit “normal” så var det kolonialistiska tänkandet en del av den härskande västerländska ideologin. Naturligtvis fanns det antiimperialistiskt motstånd men den koloniala attityden var tillräckligt stark för att majoriteten av statsledningarna skulle finna etableringen av Israel som lämplig.

De judar som nu kom att formera en ny stat sågs som delar av “oss”. Det dåliga samvetet hjälpte säkert till. Resultatet blev en folkfördrivning av enorma mått. Att förneka att staten Israel är ett kolonialt projekt med etnisk rensning som grund är att förneka en historisk och blodig tragedi och den politiska karaktären på den formerade staten Israel. Det är historierevisionism. Precis som det är historierevisionism att förneka den nazistiska förintelsepolitiken.

Att påstå att den som tar avstånd från det koloniala projektet Israel skulle vara antisemit är ett medvetet sätt att blanda bort korten. Jeremy Corbyn är naturligtvis en svuren motståndare mot antisemitism samtidigt som han är för palestiniernas rätt till en stat.

Den som skriver dessa rader tror inte längre på någon tvåstatslösning. Den härskande klassen i Israel är helt ointresserad av en sådan lösning. Skulle de någon gång i framtiden kunna tänka sej två stater handlar det om en palestinsk ministat helt under Israelisk kontroll. Palestinskt bantustan.

Det som måste vara målet är en enstatslösning. En stat med lika rättigheter för alla. Ett Palestina/Israel. När den Sydafrikanska apartheidregimen föll ihop fanns planer på en separat vit boerstat. Det accepterades inte. Sydafrika skulle bli ett icke rasuppdelat land för alla. Varför ska vi acceptera en etnisk uppdelning i Palestina. Att förorda enstatslösning innebär naturligtvis en upplösning av Israel som exklusivt judisk stat. “Det är antisemitism”! ropar Israel-lobbyn! Vårt svar är: Territoriet erövrades genom folkfördrivning och staten Israel utropades på denna grund.

Att säga att denna kolonialism inte kan accepteras men att de som tagit över palestiniernas land kan erbjudas medborgarskap i ett gemensamt land med demokratiska rättigheter för alla, är det antisemitism? Naturligtvis inte. Det handlar om att inte acceptera etnisk rensning och kolonialism.

Det finns en annan punkt som är märklig på IHRA:s lista. De definierar den som jämför nutida Israelisk politik med nazisternas som antisemiter.

Vi har väl någon gång hört personer säga att “nu behandlar israelerna palestinierna som nazisterna behandlade judarna”. I demonstrationer har det förekommit banderoller med hakkors och en davidsstjärna med likhetstecken mellan. Sådant måste kritiseras. Den israeliska politiken har inte lett till massutrotningar. Men till dom som tar fasta på dessa haltande jämförelser och stämplar människor som antisemiter vill vi ställa frågan: Tar ni själva avstånd från den israeliska kolonialismen och folkfördrivningen? Måste ett förtryck nå upp till nazisternas världsrekordhöjder för att kallas rasism och kolonialism? Sanningen är att de flesta som försöker kalla dem som jämför nazisternas och Israels brott för antisemiter själva är anhängare av det israeliska koloniala projektet.

Corbyns kritiker tar fasta på han deltog i ett seminarium där nazisternas och Israeliska regeringen brott mot mänskligheten jämställdes. Corbyn har tagit avstånd från detta och beklagat det. Det som kritikerna borde tala om är att den som stod för jämförelsen var Hajo Meyer, en judisk antifascist som överlevt Auschwitz och som avled 2014. Uppenbart frustrerad över den israeliska politiken gjorde han jämförelsen med nazisterna. Gör det denne judiske antifascist till “antisemit”?

Det är dags att sätta ner foten. Den proisraeliska lobbyn vill skrämma till tystnad. De vet att anklagelsen om antisemitism är en av de värsta om kan slungas mot en människa som i själva verket är motståndare till allt vad antisemitism betyder. Denna skrämseltaktik måste mötas offensivt. Vi måste kräva svar. Erkänner ni att den israeliska staten bygger på folkfördrivning och rasism? Om inte, är ni historierevisionister och rasister. Personer som parlamentsledamöterna Dame Margaret Hodge, Loise Ellman, baronnessan Smith och Ruth Smeth bör få denna fråga. Nu gör dom allt för att svärta ner sin egen partiledare Jeremy Corbyn och hugga honom i ryggen. Stöder de den koloniala konstruktionen Israel är det verkligen ingen förlust om de lämnar Labour.

All antisemitism måste bekämpas och judar överallt skyddas från rasistiska påhopp. Samtidigt måste det palestinska folket stödas och det koloniala projektet Israel fördömas.

Den som vill kalla sej demokratisk socialist måste ställa sej bakom båda ståndpunkterna. Jeremy Corbyn gör det. Hans kritiker gör det inte. Det är mot dom som elden nu måste riktas.

Den israeliska statsledningen försöker framställa sej själva som alla judars representant och därmed stämpla all kritik mot sej själva som “antijudisk”. Detta är falskt. Israel representerar inte världens judar. De vet att de kan skrämma folk till tystnad och eftergivenhet genom att stämpla all kritik mot sej själva som antisemitism. Låt oss inte låta oss skrämmas. Staten Israel är en rasistisk kolonial skapelse byggd på folkfördrivning. Jeremy Corbyn bör få allt stöd i denna situation. Inom svensk arbetarrörelse bör kravet på stöd till den brittiska arbetarrörelsens politiske ledare ställas.

Peter Widén

Liknande artiklar: