Men överallt hade det etablerats en konsensus kring mitten som berövade medborgarna möjligheten att välja mellan politiska program med genuint olika innehåll. I de länder där valsystemet inte diskriminerar utmanarpartier lyckas därför demagoger på den politiska högerkanten artikulera begäret efter ett alternativ till det kvävande samförståndet. (Chantal Mouffe; Om det politiska, sid 69)
Hur bekämpar vi demokratins dödgrävare bäst? Hur slår vi tillbaka mot rasism och bigotteri effektivast? Gör vi det genom att prata oss blå i skallen? Gör vi det genom statliga utredningar? Nej, min uppfattning är att vi gör det genom politik, inget annat än politik.
När fascister ges utrymme i den offentliga debatten, så som skett under de senaste 10-20 åren, då pekas fingret mot oss demokrater oavsett partifärg, men främst mot socialdemokratin och dess misstag. Och med rätta, för vår konflikträdsla i politiken är huvudorsaken till att fascism, nazism och rasism har fått fotfäste; tillsammans med olika bigotta idéer.
För de etablerade partierna har upphört att skapa konfliktytor mellan uppfattningar. De har sprungit i klunga, likt en tjurrusning i Pamplona, in mot mitten. Avsikten hos alla har varit att tillfredsställa en konflikträdd medelklass. Ord som för tankarna till klasskonflikt och tydlig politisk gränsdragning har avvisats som varande av ondo. Vi skall alla vara förenade i ett klasslöst “samtal”. Vi ska alla älska konsensus. Följden har blivit att det politiska fältet lämnats fritt för högerextrema strömningar.
När de politiska partierna retirerar från sitt ANSVAR att vara politiska partier, dvs bärare av politiska ideologier lämnas fältet fritt för SD och andra fascistiska grupper att skörda. De som har ansvaret (ur ett internationellt perspektiv) för detta är främst politiker som Tony Blair och nyliberaler som Thatcher och Reagan. Ideologi blev en fråga om budget och ekonomi. Inte om politisk ideologi; det vill säga: Vad vill vi ha för slags samhälle. I Sverige har 1990-2000-talets uppskrämda politiska taktiker och spinndoktorer haft ett stort ansvar för att SD idag är tredje största parti. Det är de etablerade partierna som lämnat fältet fritt för Sverige-demokraternas kostymfascism. Historien kommer att döma hårt den dagen vi skriver bokslutet efter att ha räknat offren för deras feghet och konflikträdsla.
Jag anklagar inte bara politiker och ekonomer som i sin rädsla att stöta sig en storstadsmedelklass släppte ut monstret. Vi har alla ett ansvar för att vi inte protesterade. Och de som faktiskt har protesterat har stämplats som urtidsdjur eller galna revolutionsromantiker. Den sedan 1990-talet förda politiken med nedskärningar och allt sämre välfärd har skapat grunden för fascism och rasism. Alltså en omläggning av politiken är det enda vapnet mot den pågående utvecklingen. Tydliga politiska skillnader mellan de politiska uppfattningarna grundade på ideologiska skillnader är en nödvändighet för demokratin.
Det finns de som tror att om vi bara enas oavsett ideologi och andra uppfattningar så “löser det sig”. En slags klasslös folkfrontspolitik där vi trycker tillbaka skillnaden mellan ideologi och politiska uppfattningar. Där vi inte tar avstånd från religiösa fundamentalister utan accepterar kristna som vänder sig mot kvinnors rätt till abort eller muslimer som vägrar hälsa på kvinnor, med motiveringar av det ena eller andra förtryckande patriarkala slaget. Om sådana uppfattningar,, så avlägsna från den socialistisk arbetarrörelsens, inte tillbakavisas, hur ska vi då kunna bekämpa fascism och rasism, eller högerextrema uppfattningar om homosexuella som strider mot all humanism.
Nej, konsensus och “blocköverskridande” klassamabetspolitik är ett sidospår! Tydliga politiska skillnader och klara ideologiska gränsdragningar är vad som måste till. Detta krävs för att demokratin ska kunna fungera som grunden för bekämpandet av fascism och rasism. Och en fackföreningsrörelse som visar nolltolerans mot dem som kolporterar ormgiftet.
(…)den logiska följden av den “konsensus mot mitten” som föreställer sig att motståndarmodellen har för förpassats till historien. I stället för att vara platsen för en antagonistisk debatt mellan vänster och höger har politiken förvandlats till spinning. När det inte längre finns några grundläggande skillnader mellan partierna övergår de till att försöka marknadsföra sina produkter med hjälp av reklambyråer. Följden har blivit en ökad misstro mot politiken och ett drastiskt sjunkande valdeltagande. Om detta fortsätter kan man fråga sig hur länge det dröjer innan medborgarna fullständigt förlorar tilltron till den demokratiska processen.” (Mouffe sid 65)
Med politik och ett återupprättat demokratisk samtal inom arbetarrörelsen och folkrörelserna kan vi långsiktigt tränga tillbaka monstret. Inte genom att alliera oss med “min fiendes fiende”. Arbetarrörelsen har här nyckeln i sin hand. Bedriv politik utifrån löntagarintresset, ge upp ambitionerna att vinna en ljum och egocentrisk storstadsmedelklass. Endast genom en bred målmedveten rörelse inom arbetarklassen kan vi bekämpa fascism, nazism och rasism. Och nte utifrån en fromma, fåfänga förhoppningar och naiv glädje över att “nu har vi i alla fall blivit några fler”. Det krävs tvärtom ett tydligt uttalat klassperspektiv! Så måste fascism, nazism och rasism mötas! Endast så kan högeroffensiven slås tillbaka!
Ingemar E L Göransson
