Om att förstå nuvarande parlamentariska kaos

Det är inte så svårt att förstå varför alliansen gjort sitt som politiskt projekt. Förutsättningarna har helt enkelt ändrats. Alliansen föddes i en tid då nyliberalismen var ismen för dagen i det politiska livet. Hela borgerligheten omfattade den i mer eller mindre omfattning. Men viktigast var att moderaterna (dvs. det gamla högerpartiet) lämnade den traditionella konservatismen och blåhögerns tolkning av världen. Nu var det inte längre, raljant uttryckt, fanan, kungen och militären samt nationen som var det centrala i deras världsbild utan med Reinfeldt blev det den nyliberala, råa kapitalismen som styrde deras politiska uppfattning och tolkning.

Den tiden är över nu. Moderaterna är åter den gamla blå högern och det har skett i takt med att den ultra-nationalistiska högern genom SD har fått luft under vingarna och åter är det kungen, fanan och nationen som är det centrala.

Den här processen började redan när Reinfeldt tackade för sig och Anna Kindberg-Batra började flörta med SD. Vi ska också komma ihåg att SD liksom hela den ultra-nationella högern har fått kraft ur det nyliberala tolkningsföreträdet där konsekvenserna av dess “reformer” och en otyglad girighetskapitalism fått härja fritt med nedmontering av välfärdsstaten och en s.k. kallad globalisering (a k a imperialism) där kapitalismen inte känner några gränser eller lojaliteter mer än till maximal profit.

Att alliansen i det här läget är en otidsenlig skapelse är lätt att se. Två partier, (M) och (KD), som lockas allt tydligare av den nationella protektionism-högern med dess främlingsfientlighet och högerpopulism med starka inslag av nostalgi om ett samhälle som aldrig funnits ens som dagdrömmar hos förvirrade galenpannor. Två partier, (C) och (L), som är kvar där alliansen var – dvs. i en värld där nyliberalismen fortfarande sitter på kuskbocken och bestämmer färdvägen. Att dessa två olika uppfattningar och vägval inte kan rymmas inom konstellationen alliansen är inget märkligt – det är naturligt.

Om den förändring som nu sker är inget att säga. Den körde bildligt talat huvudet i kaklet söndagen den 14 oktober. Och vi ser nu hur sprickan vidgas inom chimären alliansen även om de ännu inte offentligt hållit begravningskaffet.

På vänstersidan har utvecklingen inte gått lika fort. Socialdemokratin vidhåller krampaktigt att den politik som lett till partiets sämsta valresultat på 107 år inte påverkar politikens bäring. Tvärtom, det antyds att arbetsrätten liksom tidigare förslag om inskränkningar i strejkrätten understryker detta. En omprövning av alla de avsteg som togs från en reformistisk dagordning under mer än två årtionden verkar inte vara i sikte. Detta trots att den samma gjorde att 25% av arbetarväljarna (dvs. med LO-yrken) uppfattade SD som ett alternativ och lät sig lockas av de högerpopulistiska sirenerna och den välfärdsnostalgiska agitationen. Tyvärr uppfattas inte heller (V) som ett alternativ då partiet dras med påverkan från det nyliberala tänkandet genom starkt inslag av identitetspolitik och för lite klassperspektiv. Att nio procent av LO-väljarna valde (V) valet 2018 måste ses som ett nederlag och ett tragiskt bevis för hur stark högervågen är efter nyliberalismens härjningar.

Vänstern i bred bemärkelse har aldrig i modern tid varit svagare än idag. Den viktigaste orsaken till detta är att socialdemokratin lämnat reformismen och flyttat till mitten. Om och när socialdemokratin, likt moderaterna, flyttar hem igen kommer vänstern att bli starkare ånyo. Förutsättningen för en stark vänster är närvaron av en stark reformism som håller liberalerna stången. Tydliga alternativ är nödvändiga för demokratins vitalitet även om det kortsiktigt inte alltid inkasserar opinionssiffror. Det är detta perspektiv vi ska se det politiska kaos som nu råder.

Ingemar E L Göransson,
frilansjournalist och författare med livslångt
förflutet inom fackföreningsrörelsen.

Liknande artiklar: