Lagen mot krig

Recension av en bok om krigsförbrytelser i vår tid

I maj 1945 samlades delegater från 50 nationer i San Francisco för att utforma stadgarna för en ny fredsorganisation, som skulle omfatta alla världens länder. Syfte var att förhindra krig mellan länder och att världen åter kulle råka i brand. Erfarenheten av utvecklingen under den första hälften av 1900-talet fick de politiska ledarna att inse vikten av en internationell organisation vars främsta syfte skulle vara att bevara fred mellan nationer. United Nations, UN (på svenska Förenta Nationerna, FN) bildades.

Boken Lagen mot Krig, skriven av fyra svenska jurister. Rolf Andersson, Mats Björkenstedt, Lars-Gunnar Liljestrand och Per Boström, redogör på ett pedagogiskt sätt för innehållet i FN-stadgan och vad som gör den till en lag mot krig, en lag mot att länder går till angrepp mot varandra.

Författarna konstaterar att ”Dokumentet från överläggningarna i San Francisco alltjämt är vägledande för tolkningen av FN-stadgan. Delegaterna företrädde sina statsledningar, men det är tydligt att arbetet bars upp av världens krigströtta miljoner.”

Det var genom FN-stadgan som ett system för kollektiv säkerhet etablerades i världen och grunderna lades för en internationell rättsordning: ”Denna hörnsten i FN-stadgan utgör en lag mot krig. Den ger inget utrymme alls för ensidigt beslut av våldsanvändning annat än i form av självförsvar, men då inom utomordentligt strikta ramar och som en provisorisk åtgärd i avvaktan på säkerhetsrådets ingripande.”

Det som världens ledare var helt överens om 1945 och något som ansetts helt självklart för alla svenska riksdagspolitiker under flera decennier har numera luckrats upp. Bakgrunden till att den här boken, Lagen mot krig, har skrivits är just att länder under de senaste decennierna brutit mot FN-stadgan, genom de olagliga bomb- och angreppskrigen mot Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libanon, Libyen och Mali. När det gäller kriget i Afghanistan och Libyen, så kommer eFOLKET i en artikel, När Sverige bryter mot FN-stadgan, att granska hur Sverige och svenska politiker har åsidosatt FN-stadgan i sin motivering för Sveriges deltagande i dessa krig.

Denna den internationella rättens förbud mot att gripa till krig mot en annan stat är idag ifrågasatt. Starka västliga krafter med USA i spetsen har de facto grovt överträtt våldsförbudet under de senaste dryga tio åren,” konstaterar Rolf Andersson.

Just när jag skriver dessa rader ser jag i TV:s nyhetsprogram hur USA:s president Donald Trump hotar Venezuela med krig. Faktiskt kan Trump komma med dessa hotelser utan att någon som helst kritisk kommentar om att detta uttalande innebär att USA hotar att bryta mot internationella lagar. Ingen folkrättsexpert tillkallas av nyhetsredaktionen för att förklara allvaret i de hot som presidenten i USA slungar ut.

Donald Trumps föregångare som republikansk president i USA, George W Bush, argumenterade för att USA hade rätt att slå till föregripande ”mot terrorister”” och ”skurkstater”. Enligt denna doktrin skulle alltså USA godtyckligt kunna gå till angrepp för att ”förekomma eller förhindra angrepp från potentiella fiender”.

Rolf Andersson konstaterar att det är ”slående hur västliga stormakter agerar för att etablera angreppskriget som ’naturligt’ och ’rättfärdigt’, och något som ligger nära till hands.” Igår handlade det om Irak och Libyen, idag om Syrien och Jemen (USA har sänt in trupper helt utan krigsförklaring i bägge dessa länder), och i morgon kanske Nordkorea, Venezuela och Iran –  USA har ju redan hotat med att angripa dessa länder.

Lars-Gunnar Liljestrand har granskat bombkriget mot Serbien i dåvarande Jugoslavien och de föregående krigen i Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Han konstaterar att Jugoslavien med sina sex delrepubliker var en stat. Konflikterna inom landet berodde på att gamla nationella motsättningar återuppstod i slutet på 1980-talet. Liljestrand skriver att konflikterna ”skulle möjligen ha kunnat lösas på fredlig väg eller åtminstone med begränsade våldshandlingar om omvärlden (främst Tyskland och USA) låtit bli att blanda sig i.

Jag anser dock att det här finns en tendens hos Lars- Gunnar Liljestrand att förringa de interna motsättningarna i Jugoslavien. Den form av socialism som tillämpades i landet under Titos tid som ledare byggde på en extrem decentralisering. Avsikten var god; beslut och makt skulle hamna hos dem som arbetade. Decentraliseringen motverkade förmodligen att klyftorna mellan klasser växte, men istället växte klyftorna mellan regionerna i Jugoslavien. I ekonomiskt framgångsrika regioner ökade alla invånares välstånd, medan utvecklingen i andra regioner gick bakåt. Delstaterna var inte etnisk homogena, men i de flesta delstater var en etnisk folkgrupp dominerande, dock ej i Bosnien-Hercegovina, där ingen folkgrupp hade egen majoritet.

Sammanhållningen mellan de olika delstaterna byggde i hög uträckning på att Titos politiska maktbas inte begränsades till en enskild etnisk grupp. Efter hans död växte de nationella motsättningarna snabbt och blev till politiskt sprängkraft. Det blev inte främst en motsättning mellan delstater, utan mellan etniska grupper. Detta exploaterades av reaktionära nationalister. Fruktansvärda illdåd begicks av så gott som alla etniska grupper. Att erkänna detta våld innebär naturligtvis inte att man försvarar Tysklands, USA och Natos agerande, som istället för att medla mellan etniska grupper underblåste motsättningar och orsakade en våldsspiral där Nato i slutänden blev en huvudaktör.

De interna konflikterna utgjorde ingen grund för inblandning från varken FN:s eller andra staters sida”, skriver Lars-Gunnar Liljestrand. Stridigheterna kom emellertid att underblåsas och internationaliseras genom utländsk inblandning som underminerade den fredsprocess som pågick. Tyskland drev fram ett internationellt erkännande av Slovenien och Kroatien som egna starter vilket torpederade möjligheterna till en förhandlingslösning av konflikten.

Lars-Gunnar Liljestrand konstaterar att ”även Sverige som då ej var medlem i EG (EU:s föregångare) anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992. Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyller tre kriterier: en regim som har kontroll över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium), ett folk (serberna i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien). Den traditionella restriktiva svenska hållningen i erkännandefrågor hade sin grund i FN-stadgans principer om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter och respekt för staters suveränitet.

Men brotten mot internationell lag kom att bli ännu värre i Jugoslavien. På än mer lösa grunder erkändes Bosnien-Hercegovina som en egen stat av västmakterna. Därefter tog man ensidigt ställning för en part i konflikten. Brotten och övergreppen mot civila blev enorma. NATO manövrerade bort FN och tog ledning över kriget 1995. Resultatet av kriget i Bosnien var en stat med tre etniskt rensade områden för var och en av de tre folkgrupperna serber, kroater och muslimska bosnier.

Men ännu större långsiktig betydelse fick Natos beslut att radikalt förändra sin uppgift. När Kalla kriget tog slut 1991, hade Nato nämligen beslutat att organisationens syfta var rent defensivt. Den formuleringen togs bort 24 april 1999. Nato begränsade sig inte längre till att försvara sina medlemsstater utan syftet var nu upprätthålla säkerhet i ”the Euro-Atlantic region”.

Orsaken till detta beslut var att USA inte nöjde sig med att bryta ut Kroatien och Bosnien-Herzegovina ur Jugoslavien. Serbien skulle också krossas. USA krävde att få ställa trupper på serbiskt territorium, vilket hade inneburit att Serbien skulle ha gett upp sin nationella suveränitet. När Serbien vägrade gå med på USA:s krav inledde USA bombkriget.

Lars -Gunnar Liljestrand konstaterar: ”Bombningarna saknade stöd i folkrätten och utgjorde ett öppet brott mot FN-stadgans våldsförbud. NATO intervenerade i ett inbördeskrig till stöd för den ena parten.”

USA motiverade politiskt kriget som en ’humanitär intervention’ för att skydda kosovoalbaner i provinsen från påstådd förföljelse från serbisk milis och hävdade att FN-stadgan gav dem rätt att ingripa. Naturligtvis fanns inte en sådan rätt, för att motivera sitt agerande påstod USA att hundratusentals kosovoalbaner hade dödats och fördrivits av serberna i Kosovo. Det visade sig efter kriget att uppgifterna var våldsam överdrivna och att det inte fanns några massgravar i Kosovo.

Däremot ägde en massflykt rum på grund av bombkriget. Lars-Gunnar Liljestrand konstaterar: ”Genomförandet av bombkriget – valet av bombmål, omfattningen och intensiteten – var inte heller styrt av några humanitära överväganden. Syftet var att tvinga Jugoslavien att acceptera NATO:s krav. Efter bombkriget ockuperade NATO Kosovo. Under Natoockupationen rensades delar av provinsen som dominerades av kosovoalbaner nästan helt från serber, judar och romer.

Natos bombkrig 1999 pågick oavbrutet i 78 dygn, från de 24 mars till den 10 juni. Bostadsområden i huvudstaden Belgrad och andra tätorter bombades. Även fabriker, elverk och broar förstörde av massiva bombanfall. Natoflyget använde dessutom så kallade klusterbomber som orsakar svåra skador och lidande för människor.

Enligt Independent Comission of Inquiry dödades flera tusen civila och över 6 000 skadades allvarligt, varav 40 procent var barn. Omkring 900 000 människor i Serbien tvingades lämna sina hem på grund av bombningarna.

För första gången sedan andra världskriget bombades en huvudstad i ett land i Europa, en av FN:s suveräna medlemsstater. Motivet bakom USA:s ingripande i Jugoslavien påstods vara att skydda människor från övergrepp, men istället utsattes upp mot en miljon människor för krigets lidande. Tusentals dödades och skadades och istället för att skapa fred genomfördes etnisk rensning som byggde upp nya etniska motsättningar. Precis som i slutskedet av andra världskriget (se Det moderna USA:s våldsamma historia, The Violent Amercian Century) riktade sig USA:s attacker inte mot motståndarnas militära styrkor utan mot civilbefolkningen och samhällsstrukturen.

Och i Sverige applåderade stora svenska dagstidningar och ledande politiker USA:s och Natos brott mot FN stadgan. I Sverige var det, då kriget pågick, väldigt få som fördömde det. Den socialdemokratiska regeringen sanktionerade bombkriget genom sitt uttalande: ”Nato genomför nu sina insatser mot militära mål i förbundsrepubliken Jugoslavien för att få slut på den humanitära katastrofen i Kosovo.” Det fanns några få undantag inom socialdemokratin; några socialdemokratiska riksdagsmän och några socialdemokratiska ledarsidor vågade kritisera USA och Natoländernas brott mot FN-stadgan.

Detta är ett tydligt exempel på hur USA kan lyckas med att vända opinionen i förment neutrala länder genom att med hjälp av sin propagandaapparat demonisera regimer i andra länder. I går handlade det om Serbien/Jugoslavien, idag om Iran och Ryssland. Att man försvarar FN-stadgan och vägrar dras med i krigspropaganda betyder inte att man stöder regimer i de utpekade länderna. Det handlar om att ta avstånd från våld och förhindra att oskyldiga människor utsätts för krigets grymheter.

Internationellt fanns det också en del tunga kritiker av bombkriget. Kanske främst av dessa är Walter J Rockler, en av åklagarna vid Nürnbergrättegångarna som i en artikel i Chicago Tribune under rubriken ”Lag om krigsförbrytelser gäller även USA” skrev: ”Vi har utlöst en flagrant militär aggression, oupphörligt attackerat ett litet land främst för att visa att vi styr världen”. Rockler gör sedan en jämförelse mellan nazisternas krigsförbrytelser och USA:s bombkrig mot Jugoslavien:

”Domarna i Nürnbergrättegångarna, 1945-46, mot nazisterna är en enkel och klar grund för internationell rätt. Våra ledare hänvisar ofta till de domarna och prisar dem, men tydligen har de inte läst domsluten. Domstolen i Nürnberg deklarerade: att börja ett angreppskrig är inte bara ett internationellt brott. Det är det överordnande internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser genom att det i sig rymmer den samlade ondskan av krigsförbrytelser”.

Bombkriget mot Serbien 1999 är på sätt och viss en vattendelare. USA har redan tidigare regelbundet struntat i FN-stadgan och blandat sig i andra länders interna politik, inte minst i Latinamerika. Men nu var det första gången man inledde ett regelrätt krig i Europa. När konflikten trappades upp så körde USA hänsynslöst över FN, och detta utan att möta några starka motreaktioner. Bomberna mot Belgrad blev en test på hur långt USA okritiserat kunde gå i hänsynslöshet. Effekten har vi sett under 2000-talet: USA har gång på gång dragit igång bombkrig; med motiveringen att man av humanitära skäl straffar och driver bort misshagliga regimer.

I boken, Lagen mot krig, granskas sedan också USA:s krigsbrott i de följande krigen under 2000-talet lika noggrant som krigen i dåvarande Jugoslavien. Boken är därför en oumbärlig skrift för den som vill skaffa sig kunskap i de brott mot mänskligheten och mot FN-stadgan som USA och dess allierade har begått.

Jag ska bara här ta upp ytterligare ett exempel. Och då handlar det om en ny typ av modern krigföring. Det gäller så kallad ”targeted killing” som har utvecklats av främst två länder, Israel och USA.

För knappt tio år sedan började USA att ändra sina insatser i de länder man ockuperat, i vissa fall även grannländer till de ockuperade länderna. Istället för att använda stora markstyrkor i regelrätta strider, koncentrerade man sig på att döda (folkrättsligt sett; mörda) utvalda fiender genom nattliga räder med specialstyrkor, precisionsbombningar mot utvalda mål och sedan allt oftare med drönare, det vill säga mindre obemannade flygfarkoster. Den moderna data- och rymdtekniken har gjort att man kan sitta och styra små missiler, så kallade drönare, långt från de länder där måltavlorna finns.

Den här typen av krigföring har växt explosionsartat under 2010-talet. USA har i nuläget minst 60 baser runt om i världen från vilka de kan skicka iväg drönare. Juridiska fakultetet vid Stanford University i Kalifornien gjorde 2013 en undersökning av ”targeted killing” i Pakistan genom att intervjua människor som bodde i områden som utsatts för attacker.

I Stanfordrapporten konstateras: ”Drönare cirkulerar tjugofyra timmar om dygnet över samhällen i nordvästra Pakistan, angriper hem, fordon och offentliga byggnader utan varning. Drönarnas närvaro terroriserar män, kvinnor och barn och medför psykiskt trauma bland civilbefolkningen.”

Trots att våldet ska riktas mot utvalda måltavlor, så utgör just de utvalda målen (den person som utsett till offer) en extremt liten del av dem som drönarna dödar. De uppskattas till endast två procent. Alltså är 98 procent av de dödade rent spill, det vill säga oskyldigt dödade. Det finns naturligtvis ingen grund i folkrätten för detta dödande.

Journalisten Gleen Reenwald har sammanfattat vad denna krigföring med drönare mot utvalda måltavlor innebär: ”Presidenten och hans hantlangare är åklagare, domare, jury och bödel allt i ett och de agerar i total hemlighet, och utan att du känner till det har han anklagat och dömt dig till döden och du har ingen möjlighet att ens få kännedom om vad han anklagat och dömt dig till döden för och du har inte en chans att veta det, mycket mindre ta upp och bemöta hans anklagelser.”

Dessa drönarattacker liknar på så vis rena terroristdåd. Nu är det Donald Trump som på detta sätt kan döma människor till döden och dessutom genomföra dessa dödsbringande attacker precis som terroristattacker, där de flesta dödade inte har någonting med kriget eller den väpnade konflikten att göra. Men vi bör komma ihåg att det var under fredspristagaren Barack Obamas tid som president som dessa attacker utvecklades.

Internationell lag kräver att misstänka personer ska ställas inför rätta. Inget land har rätt att genomföra regelrätta avrättningar av människor. På ett slagfält under krig har man rätt att döda motståndare. Men att sitta i USA och dödade en person i ett annat land med en raket är en helt annan sak. När Hans Cornell, tidigare FN rättschef, kommenterade detta i Sveriges Radio (27 april 2013), konstaterade han ”Jag är rädd att jag måste säga som det är – en sådan handling är mord.

Det har nu gått fyra år sedan boken, Lagen mot krig, skrevs, men den är lika aktuell nu som då. Och tyvärr finns det nya ännu oskrivna kapitel att skriva, eftersom brotten mot FN-stadgan har sorgligt nog har fortsatt under de fyra åren som gått sedan boken gavs ut.

Hans Hjälte

Lagen mot krig, om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen av Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och Lars -Gunnar Liljestrand, Celanders Förlag 2013.

Liknande artiklar:
Det finländska public servicebolaget YLE, konstaterade häromdagen att USA och dess allierade vill ha ännu
eFOLKET har tidigare uppmärksammat de märkliga anklagelser som Trump-regeringen riktat mot Kuba, och som har
Om USA anfaller Iran drabbas Europa Ett militärt angrep från USA mot Iran skulle inte
David Talbot, grävande journalist som medverkat i publikationer som Time Magazine, New Yorker och Rolling