Det är en varm dag i London, nästan en tropisk värme nu i slutet på juni 2018. Jag har noga förberett mig inför mötet med Diane Abbott, parlamentsledamot från Hackney North och Stoke Newington. Vi sitter på ett litet kontor i det brittiska parlamentet. Det är varmt även här inne. Att komma in har varit som att checka in på vilken större flygplats som helst i världen, säkerhetsarrangemangen är lika omfattande som noggranna.
Framför mig är den kvinna som utmanade Ed Miliband en gång om ordförandeposten i Labour. Tiden och inte heller Labour var då moget för vare sig en svart kvinna eller ett uppbrott från New Labours förlamande politiska grepp.
Hon är född i London 1953 av invandrare från Jamaica och tillhör det man kallar Windrushgenerationen. Dvs. de immigranter från Karibien som kom till Storbritannien för att fylla behovet av arbetskraft efter andra världskriget. Hon var den första färgade kvinnan att ta en plats i parlamentet vilket skedde 1987. I dag är hon Labours skuggminister för inrikes- och migrationsfrågor.
Hur Diane Abbott vill beskriva sig själv blir min första fråga där vi satt oss ned vid hennes lilla besöksbord.
– Jag är ett resultat av Tony Benns vänster och motstånd mot New Labour-epoken. Men hon har också formats av sitt engagemang över immigranternas levnadsförhållanden i Storbritannien. Hon talar om engagemanget mot rasism och om Windrushskandalen som fått stor uppmärksamhet i Storbritannien.
Vi talar om hur de socialdemokratiska partierna i Europa tappat under de senaste årtiondena.
– Vi är väl medvetna om att vänstern följer noga vad som skett här med valet av Jeremy Corbyn 2015 och den kursändring som Labour valt sedan. Hon fortsätter och menar att det var två saker som gjorde det möjligt att få Labour att byta kurs.
– Irakkriget var en utlösande faktor, menar Abbott. Men också de försämrade sociala villkoren som kom till som en följd av Blairs politik. Hon berör Blairs koppling till det militärpolitiska komplexet och använder Eisenhowers begrepp från 1950-talet.
– Valet av Jeremy Corbyn var en nödvändig kursändring, slår Abbott fast. Hon talar engagerat om valet för ett år sedan och om hur den samlade medievärlden dömde ut Labours program som omöjligt.
– Manifestet vi gick till val på var inte uppseendeväckande vänster utan mer ett traditionellt Labourprogram. Det uppskattades också av väljarna. Något man måste ge henne rätt i då partiet hade sin största framgång sedan 1945 i förra årets val!
Vi talar om motsättningarna och de nuvarande konflikterna inom Labour som varit sedan 2015. Hon berättar om hur New Labour-anhängarna inom parlamentsgruppen leddes av en liten grupp av två systrar, två bröder och ett gift par!
– De har nu lämnat politiken och gått till näringslivet, ler Diane.
Vi kommer osökt in på de brittiska fackens och Momentums roll för Labours kursändring.
– Facken spelade en stor roll, men det var inte den fackliga byråkratin utan de fackliga aktivisterna som många gånger gick emot sina ledare. Momentum är en jättelik databas och inte en organisation slår Diane Abbott fast. Den ägs av ett privat företag! Kan synas vara en överraskning för oss här i Sverige som många gånger trott att Momentum är en organisation.
– Momentum riktade in sig på de mandat som var möjliga att ta och mobiliserade Labouranhängare att kampanja för dessa. Hon berättar hur viktiga sociala medier var för kampanjerna för att kunna ta dessa mandat.
– Det var främst ungdomar som engagerade sig och tidigare Labourmedlemmar kom tillbaka. De som lämnade partiet i samband med Irakkriget, säger hon.
Hur ser hon på dagens politik och vad kommer en eventuell Labourregering kommer att prioritera?
– Brexit är den viktigaste frågan, är hennes snabba svar. Hon avvisar en ny folkomröstning då den sannolikt inte skulle göra någon skillnad och riskerar att släppa fram en rasistisk våg. Hon uttrycker en stark oro för framväxten av nationalistiska och högerextrema partier i Europa. Men också över Trumps politik och vad den kan leda till.
Hon riktar en skarp kritik mot Theresa May och Tories. Hon menar att de aldrig kan ta ut Storbritannien ur EU på ett rimligt sätt utan att skadan kommer att bli stor med Tories i regering.
– Labour har haft sin bas i industriarbetarklassen. Med Jeremy Corbyn har vi lyckas slå en bro till det prekariat som växer fram och till stora delar består av immigranter och ungdomar, menar hon. Labour har en politik för dem.
Min tid med den kommande inrikesministern håller på att ta slut. Det finns massor av frågor som jag skulle vilja ställa, men hennes tid räcker inte till. En av hennes medarbetare öppnar dörren och meddelar att nästa besök står utanför. Jag tar dock chansen och frågar om Diane Abbott har några råd till socialdemokraterna här hemma inför valet.
– Det är en fara i att sitta i regeringsställning för länge, säger hon fundersamt. Med valet av Corbyn blev Labour ett rebelliskt parti igen. Hon tystnar och tillägger att hon kommer gärna till Sverige i höst som svar på den inbjudan jag har med mig från ABF.
När jag kommer ut från parlamentet är det inte utan att jag känner en optimism då Labour som var kärnan i den högersocialdemokrati som ledde fel i dess kärnparti har ersatts med något helt annat som vill förändra på ett sätt som är för “intresse av de många och inte av de få”.
Ingemar E L Göransson
