Nyåret 1967-68 – Bob Dylan och John Wesley Harding.
Den 27 december 1967 släppte Bob Dylans skivbolag Columbia Bob Dylans LP ”John Wesley Harding” till affärerna i hela USA. Naturligtvis hände inget förrän efter nyåret, så egentligen kan man säga att det i praktiken nu, dagarna efter nyår, är 50-årsjubileum för plattan. JWH är kanske Dylans märkligaste och på många sätt mest intressanta och spännande platta.
Att Dylan var och är tveklöst en nyskapande konstnär/poet/låtskrivare. Och han också utan tvekan är en av 1900-talets största. Han var en av de mest inspirerande gestalterna i den musik som bar fram medborgarrättsrörelsen med sånger som ”Blowin´ In The Wind”. Han blev fredsrörelsens älskling med ”Masters Of War” som exempel. Men Dylan har alltid haft förmågan att gå sin egen väg, så när han spelade på Newportfestivalen 1964 kompad av Paul Butterfield Bluesband och sedan gjorde ”Highway 61 Revisited” och den fantastiska ”Blonde On Blonde”-plattan var det denne store egocentriske konstnär som gick sin väg i ett aldrig avstannade konstnärskap.
JWH är ett kaledioskop av udda individer, märkliga historier, fantastiska skrönor och minst ett trettiotal hänvisningar till Gamla Testamentet. Dylan rör vid sin uppväxts judiska rötter, han söker sig mot ett religiöst upptäckande och hans poetiska nerv har på plattan utvecklats till nya höjder. Hela plattan präglas av mystik och intellektuell förnyelse.
Undertecknad köpte sitt exemplar i början av februari 1968. Det tog minst en månad innan den fanns i Sverige efter USA-utgivningen. Det var från början en märklig upplevelse. Bara omslaget räckte för att trigga fantasin. Vad är det för märkliga personer som Dylan omger sig med på omslaget. Det visade sig vara två med-lemmar av Bengali Bauls, en sydasiatiskt grupp som managern och producenten Albert Grossman hade gjort en platta på Elektra med. I bakgrunder står en Charlie Joy som var snickare i Woodstock.
Titelspåret var fascinerande i sig och ligger helt i linje med den amerikanska folktraditionen där västern-figurer ges en helt annan historia än vad som var verkligheten. John Wesley Hardin (OBS stavningen) var en mördare och laglös som härjade i Texas åren efter inbördeskriget. Han var en genuint blodtörstig psykopat. Här kan man jämföra med den historia som en annan like med Hardin fått; nämligen Jesse James.
Dylan distanserar sig samtidigt som han slår en bro till amerikansk folklore. Men det här är en länk till vad som skall komma senare från Dylan. Det är en första länk till Dylans uppvaknade intresse för countrymusiken. Sista spåret på plattan ”I´ll Be Your Baby Tonight” blir därmed också första spåret på nästa. Nästan ett och ett halvt år senare, i april 1969, släpper Dylan ”Nashville Skyline” som blir startskottet för fler artister som bland andra Grateful Dead, Kris Krisoffersson och den återuppstående Johnny Cash. Countrymusiken kommer att under 1970-talet bli mindre av red-neck och mer av folklig musik med en stark anknytning till amerikansk landsbygd och folklig historia.
Ett av de centrala spåren är enligt min uppfattning ”The Ballad Of Judas Priest And Frankie Lee”. Denna märkliga mångdimensionella sång där vår sympati svänger från Judas Priest till Frankie Lee och tillbaka. Där diktens lek med orden och hela sjutton hänvisningar till Gamla Testamentet. Samtidigt finns inga onödiga strofer, ingen lull-lull utan allt har en betydelse för denna historia om skuld och ansvar. Man kan i sången se Dylans egen inre samtal om livets mening efter hans motorcykelolycka något år tidigare. Hans tankar om livet föränderlighet och det faktum att det kan vara slut på en kort sekund och inom ett hjärtslag.
”Well the moral of the story/the moral of this song/is simply that one should never never be/where one does not belong/so when you see your neighbor carryin´ something/help him with his load”. Detta är enligt min mening centralt I Dylans diktning och JWH-plattan är en grundbult i hela hans diktning och utveckling.
Ett annat spår som har haft en enorm betydelse och som har tolkats gång efter gång är ”All Along The Watchtower”. Inspelningarna är hur många som helst. Jimi Hendrix och Neil Young har kanske gjort de mest kända, men även grupper som Nashville Teens (först faktiskt) har gjort respektingivande tolkningar. ”There must be a way out of here said the joker to the theif/there is too much confusion/I can´t get no relief” När man hör sången så känns det som att befinna sig i en Sergio Leone-film där man vet att det finns något hotfullt men som samtidigt är lockande i all sin mystik. Den känslan förstärks av den sista radens ”Two riders were approching, and the wind begin to howl”. Hänvisningen till apokalypsens ryttare och Västerns folkliga legender är uppenbar. Och nog kan det ha varit så att Dylan kände att han var en människa som stod och fortfarande står lite vid sidan av – en särling.
Det är nu hela 50 år sedan jag som drygt sjuttonåring köpte John Wesley Harding. Efter ivrigt slukande av Camus, Sartre, Hemingway och Kafka riktades mitt intresse och min nyfikenhet mot poesins värld.
JWH har följt mig sedan dess och jag kan inte sluta fascineras av dess parad av immigranter, luffare, spelare och andra udda existenser som alla har en spännande historia att berätta. JWH är stor konst och en pelare i modern amerikansk kulturhistoria.
Ingemar E.L. Göransson
