Gamification – Det kan göra gott, eller inte

De som känner mig vet att jag är en väldigt systematisk person. Ibland rent ut sagt sjukligt systematisk. Jag fick mina föräldrar att skratta högt när jag förklarade för dem hur jag försökt lägga upp en matematisk funktion för att räkna ut det korrekta bemötandet av en annan person för att maximera chansen att vi blir bra kompisar.

Jag är egentligen väl medveten om att allting i världen inte går att räkna ut med system och matematik, men det är helt enkelt hur jag tänker. Bakom alla känslor, bakom motivation och ambition, bakom ideologi, bakom hopp och förtvivlan, finns det logiska samband. När man väl förstår dessa blir världen, om än inte lättare att kontrollera, så i alla fall lättare att förstå sig på.

Gamification, det vill säga (enligt Engelskspråkiga Wikipedia) Processen att applicera spel-design och spelmekanik på icke-spelrelaterade aktiviteter, är ett tydligt exempel på hur jag applicerar mitt systematiska tänkande på mitt liv för att göra det enklare för mig. Jag har byggt ihop ett litet spel i ett matrisdokument på datorn hemma, där jag fyller i hur väl jag fungerar i hemmet. Ju bättre jag följer mina vardagsrutiner, tar hand om min hälsa, mitt sociala liv, och mina ansvarsområden utanför hemmet, desto bättre poäng får jag.

Sen jag började med det här lilla projektet har jag börjat kunna duscha regelbundet, jag borstar tänderna varje dag, jag kan ta mig till jobbet utan problem, jag har de senaste veckorna lyckats med att promenera i genomsnitt ungefär 5 timmar i veckan, jag äter tre mål mat om dagen, jag tar mina mediciner i tid enligt läkarens instruktioner, och jag har fått pli på mina sömnrutiner.

Naturligtvis finns det saker som fortfarande kan bli bättre, och tack vare mitt lilla spel så kan jag fortsätta bli bättre. Jag kan följa hur mycket bättre jag blir, ifall jag tappar bollen på något livsområde, och det motiverar mig.

Jag är inte först i världen med att använda en sån här strategi. Så kallade “Level Up Life”-appar finns i mängder, som i praktiken fungerar på samma sätt som mitt eget system. Jag har sett unga cancerpatienter få använda spel för att engageras att föra noggranna protokoll över sin hälsa och sin smärta. Gamification har använts runt om i världen för att hjälpa patienter på alla möjliga avdelningar ta sina mediciner och delta i rehabilitering, och Gamification är en lovande ny strategi i utbildningsväsendet.

Det är till och med möjligt att du själv engagerats i Gamification, genom att din mobil räknar hur många steg du tar varje dag eller hur långt du går. Det finns försäkringsbolag som belönar sina kunder med poäng för att köra säkert, och använder dessa poäng för att fastställa försäkringspremien. “Speed-cam Lottery” är ett system med fart kameror, där alla som kört för fort får betala böter, och alla som kör i rätt hastighet har chans att vinna en andel av de pengarna som fartsyndare betalar i böter. Och du vet de där lojalitetsprogrammen från caféer? Köp 10 koppar, få den 11:e gratis? Det är också en sorts Gamification.

Jag är en van “Gamer”, jag har spelat TV-spel sen 13 års ålder, jag har varit engagerad brädspelare, kortspelare, och föreningsfunktionär i flertalet spelföreningar, både här i Eskilstuna och i hela Sverige. Att spel är bra kommer inte som någon överraskning för mig. Det verkar överraska många andra människor i min omgivning, men det är bara en tidsfråga innan den allmänna uppfattningen om spel, speciellt TV-spel, är mer nyanserad än den har varit under de senaste 40 åren.

Och någonstans här var det dags för mig att förlora hoppet för mänskligheten…

I Kina introducerades omkring 2015 ett system som kallas “Social Credit Score”. Systemet lånar idén från det amerikanska Credit Score systemet, där en person har en poängsumma mellan 000 och 999, baserat på hur stabil ekonomi de har, det vill säga hur pålitlig och hur stor deras kreditvärdighet är. Att missa räkningar, hamna hos indrivare, ta stora lån, vara utan fast inkomst, eller att ens företag har gått i konkurs, är saker som drar ner en persons Credit Score.

I Kina introducerades det här systemet med en lite annorlunda funktion. För att få höga poäng ska en person vara laglydig, hälsosam, ekonomiskt pålitlig, prioritera inhemska varor för inköp, och vara positiv och lydig inför den nationalist-kommunistiska regimen.

En person kan förlora poäng av många anledningar. Har du köpt manga från japan? Minuspoäng till dig. Har du gått över gatan där det inte finns ett övergångsställe? Minuspoäng till dig. Har du delat en artikel på sociala medier om hur kommunistpartiet lägger orättvist tryck på småföretagare? Minuspoäng till dig. Är du vän på Facebook med någon som har låga poäng? Minuspoäng till dig.

Den kinesiska regeringen har en mörk historia av att bryta mot mänskliga rättigheter. Människor har i årtionden blivit fängslade, torterade, mördade, censurerade, hjärntvättade, och förtryckta. Ockupationen av Tibet och Mongoliet har pågått så länge att omvärlden verkar ha glömt bort att det fortfarande är en grej som hände och fortfarande pågår. Men i Kina är alla dessa händelser, saker som sätter press på befolkningen. De gör människor arga, och fostrar avsky för den totalitära regimen och tankar om revolt och civil olydnad.

Men “Social Credit Scores” är ett system med positiv implikation. En person med låga poäng får inte fängelsestraff, eller blir torterad, eller landsförvisad, tvångsrekryterad till militären, eller satt i arbetsläger. En person med låga poäng får svårt att ta ut ett lån, blir nerprioriterad i den statliga byråkratin, får långsammare internetuppkoppling, och sociala bestraffningar i form av mobbning, eller att ens vänner och familj bryter kontakten.

Så nu sitter jag här. Jag är en Gamer. Mitt livs mål är att göra någonting som gör världen till en roligare, mer engagerande plats. Jag vill visa för människor hur man kan ha kul på jobbet, hur det kan vara kul att lära sig i skolan. Jag vill visa för människor hur man kan använda spel, utmaning, och lite klyftig design, för att fostra goda relationer mellan människor, uppehålla god hälsa, hjälpa miljön, uppmana till socialt engagemang, förenkla och förbättra den demokratiska processen, och sprida kärlek, kunskap, frihet och lycka.

Och de kinesiska fascisterna kom först. De använde min älskade hobby, och allt det har att lära, allt det kan föra till världen, och de använder det för att få det kinesiska folket att gå i sömnen in i ett Orwellianskt mardrömssamhälle där individens integritet mördas och blind lydnad till regimen är en självklarhet. Istället för engagerande skolor, enklare myndighetskontakt, social och mental hälsa, eller en vida spridd känsla av att det är roligt och givande att hjälpa fattiga, så blev det ett verktyg för en förtryckande fascistregering med Nalle Puh i spetsen.

Helvetes jävla skit.

Undertecknat
Jonatan “Varulv” Rydén

Liknande artiklar: