Om några dagar är det Första Maj. Arbetarklassens och arbetarrörelsens stora dag. Nu tas fanorna och standaren fram tillsammans med de viktigaste kraven.
I år blir det ett märkligt år då en socialdemokratiskt ledd regering som har satt sig själv i en politiskt förödande situation genom januariöverenskommelsen. Löfven och hans ministär har förbundit sig att föra en nyliberal politik på basis av en budget framtvingad i riksdagen av blå-högern.
Den andre maj tas beslut om inskränkningar i strejkrätten. Ett förslag som försvaras med att det kunde blivit ännu värre. Ett försvar som har lika många hål som en väl lagrad schweizerost!
När Therese Gouvelin säger i V:s tidning Rött (2/2019) att “lagändringen i princip inte får någon påverkan på de etablerade parterna på svensk arbetsmarknad och att den inte förändrar maktbalansen”, önsketänker hon. Om inte facket får strejka för att undantränga existerande kollektivavtal öppnar det för bildandet av gula fackföreningar som arbetsgivarna tecknar avtal med. Sedan har vi ingen aning om hur organisationsstrukturen ser ut om 10-15 år.
Det är en inskränkning som många varnar för, allt från AD till arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö. Kritiken från medlemsleden har också varit stor.
Men om man skulle se detta beslut som oroväckande symbolik för vad regeringen Löfven har hamnat så är utredningsdirektiven angående LAS ”hard-core”. Det är tydligt att anställningsskyddet ska rullas tillbaka mot forna tiders godtycke och arbetsgivardiktat. §32 skall återuppstå. Fler undantag från turordningen och billigare att bli av med oönskad personal är önskemålet som Svenskt Näringsliv haft som en våt dröm i årtionden. Alla som förhandlat vet att arbetsgivarna vill ha så små kretsar som möjligt och med ”väsentligt” fler undantag blir det möjligt att ”fritt anställa och avskeda” som texten var i den förhatliga paragraf 32.
Detta ska, enligt januariöverenskommelsen, Löfven och hans regering förverkliga för så hård är grimman som Lööf och Björklund satt på Rosenbads nuvarande hyresgäst.
Det stora misstaget, som kan visa sig bli historiskt, var att överhuvudtaget gå in i detta avtal som inte är en kompromiss utan en historisk reträtt från det som kan kallas socialdemokrati.
Priset för att hålla Kristersson borta från regeringsmakten blev att administrera en politik som inte ens Reinfeldt vågade sig på. Frågan är om socialdemokratin kan återupprättas på nytt och bli en kraft som förändrar Sverige i riktning jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Det blir omöjligt för fackföreningsrörelsen att på nytt använda argumentet att förslag som försämrar arbetare och löntagares rättigheter kunde varit värre. Det går inte att komma med detta när lagförslaget kommer 2020. Den enda utvägen som jag ser det är att de socialdemokratiska medlemmarna och väljarna sätter stopp för detta kamikaze-uppdrag.
Den kritiska sammanslutningen “Reformisterna” som finns inom partiet, måste ta detta på fullaste allvar. För konsekvenserna kommer att bli förödande annars. Ett socialdemokratiskt parti ska ha en reformistisk dagordning för att förändra samhället och återupprätta välfärdsstaten och tygla marknadens ambitioner.
Det historiska misstaget kommer att kosta vid nästa val. Socialdemokraterna riskerar att bli nästa offer för högerpopulismens välfärdsnostalgi likt de flesta europeiska socialdemokratiska partier. SD kommer att vinna på januariöverenskommelsen och dess högergir. Nästa regering riskerar att bli en majoritetsregering bestående av ett brun-blått block. Socialdemokraterna i brist på reformistisk vision och politik däremot blir ett obetydligt parti med endast en liten del av valmanskåren bakom sig. Vägs ände, 30 år av nyliberalt färgad politik, kostar på.
Första Maj-talen kommer inte att handla om detta. Men de borde göra det.
Ingemar E.L Göransson
