Tomatplockning 1 maj.

Evas dagbok från Kuba (77) – Den 27 april – 1 maj, 1969

Söndag 27.4

Det känns så skönt att arbeta med händerna, smeta ner sig med lera, knåda och forma. Verkstaden ligger nästan ute på landet. Höns och grisar springer omkring på gårdsplanen. På lunchen kan vi plocka mangofrukter från träden och smeta ner hela ansiktet.

Mangoträd i trädgården.

Vi drejar och pratar om livet och revolu­tionen, Amelia har så mycket att berätta. Hon är skild nu och hennes barn är vuxna. De har fått utbildning genom revolu­tionen och det är hon väldigt lycklig över. Men hon är bitter över att hon förlorat så mycket genom att det var omöjligt för henne att ens lära sig läsa före 1959.

Fritiden ägnar jag åt mina vänner, dem som jag träffat genom Rafael, och känner att vi trivs tillsammans. Det är en ny period av mitt liv på Kuba som påbörjats. Nyfikenheten är stillad, revolutionen har blivit något hemvant och vardagligt.

Tisdag 29.4

Tillbaks i jobbet efter en utflykt till det “jordnära”. Jag ska fortsätta möbelritandet, försöka studera lösningar på förva­ringsmöbler som vi försummat hittills. Dessutom ska jag inreda ännu ett hus. Det är anspråkslösare, mer i stil med vår mål­sättning, och så slipper jag inblandning från Sergio.

Torsdag 1.5

Min andra första maj på Kuba, helt olik den första, utan tal och folkmöte. I stället firades arbetardagen genom att hela Havannas befolkning åkte ut för att arbeta i jordbruket, en storstilad mobilisering. Halv fyra på morgonen lämnade Yvonne och jag vårt hem i mörkret och åkte buss till ministe­riet, Därifrån skulle vi åka lastbil till en sockercentral och hugga socker. Det började dåligt med att lastbilarna var en timme försenade. Bilfärden tog två timmar i den lite kyliga gryningen.

Lite bedrövligt 1-Majfirande i tomatodlingen

Väl framme vid centralen väntade en besvikelse, vi skulle inte få hugga socker utan i stället plocka tomater. Men organisationen var dålig. Det tog en timme innan vi kom igång och stämningen blev lite tryckt. Nästan allt gick fel på grund av dålig organisation. Det fanns ingenstans att lägga tomaterna och många var redan övermogna och halvruttna. Vi från Pro­duktstudion samlades till ett möte för att överlägga om vad vi skulle göra. Vi ville inte göra ett meningslöst arbete för arbe­tets skull. Detta meddelade vi ledningen och åkte hem. Det kändes djävligt taskigt och vi beslöt att begära ett möte för att diskutera och analysera misslyckandet så att det inte skulle upprepas. Det är direkt kontrarevolutionärt att missbruka arbe­tarnas entusiasm på det här sättet. Ansvaret ligger hos dem som fått förtroendet att organisera det. Genom slapphet och bristande ansvarskänsla hos några kamrater hade ett viktigt arbete saboterats och entusiasmen och offerviljan missbrukats.

Vi kom hem lite nedstämda av denna tråkiga erfarenhet och till råga på allt hade vi båda glömt nycklarna. Vi fick slå sön­der badrumsfönstret och krypa in den vägen. På kvällen lätta­des vår dystra stämning något av Juan, Pablo, Sarah och Felo som också varit ute i jordbruket med respektive arbetskamra­ter. De hade uträttat mycket, effektivt arbete och bra stäm­ning. Det kändes skönt att veta att vårt misslyckande var ett undantag. Felo hjälpte mig sedan med mopeden som gått sön­der igen. Det är praktiskt att ha en vän som är mekaniker.

Liknande artiklar: