”Åsynen av denne egendomlige, beklagansvärde man, som såg ut att vara nätt och jämt medelålders men absolut inte kunde vara mindre än hundra år, och som till slut försökte komma ut ur ett moln av fruktan och avsky som var alltför vagt för att man skulle kunna sätta fingret på det eller analysera det, var på en gång patetisk, dramatisk och föraktlig.”
(H. P. Lovecraft ”Gengångaren”)
När August Strindbergs ”Götiska Rummen” nådde bokhandelsdiskarna 1904 blev den en vattendelare mellan de konservativa högerkrafterna och den radikala delen av arbetarrörelsen. Författarens uppgörelse med liberalismens kvalm sände chockvågor som skakade om kulturparnassen. När det sex år senare blåste upp till strid, i det som kom att kallas Strindbergsfejden ─ var det ännu en gång kulturen som stod i centrum . Men inte bara det, det var också kulturen kontra politiken som var epicentrum i dessa två magnifika strider och August Strindberg cementerade rollen som den evige rabulisten.
Varför denna tillbakablick mer än ett sekel senare? Det finns ett enkelt svar: Det är samma fenomen vi ser idag men nu är det högern som försöker muta in tolkningsinitiativet – och problemformuleringsprivilegiet. I dag har vi tyvärr ingen rabulist av samma dignitet som August Strindberg. Även om det finns de som eventuellt känner sig kallade så måste vi nog dessvärre konstatera att så inte är fallet. Medan Strindberg i en rad romaner klädde av det borgerliga samhället och liberalismen och visade den nakne kungen som stod med rumpan bar. Detta inför hela folket som ville se, eller ska vi säga vågade se, den motbjudande uppenbarelsen som liberalismen verkligen var och är. Nu bör vi ha i minnet att Strindberg inte var en marxist som arbetarrörelsen lutade sig emot för ett sekel sedan. Hans socialism var av det mer utopiska slaget, men hans klassinstinkt – och avsky för all överhet – räckte mer än väl för romaner som ”Röda rummet”, ”Götiska rummen” och ”Svarta fanor”. Och allt annat som han skrev under 1910-11, i samband med den stora Strindbergsfejden, som skulle sätta oförglömliga spår. Strindberg vann också i och med detta den unga arbetarrörelsens respekt och kärlek. Detta var tydligt vid den store författaren och rabulistens begravning den 19 maj 1912 då arbetarna hedrade honom och många följde hans grav till den sista vilan. Strindberg blev i och mångt och mycket symbolen för den radikala kritiken mot det borgerliga samhället. Hans ”Liten katekes för underklassen” fick en omfattande spridning och nådde många arbetare.
I dag, mer än ett sekel senare, blåser högern till strid om kulturen. Moderaterna och SD vill samarbeta om kulturpolitiken. Så lät det för några månader sedan. Och de två partiernas beröringspunkter i kulturpolitiken är många. Detta är högst oroväckande då kultursynen som dessa partier står för är ett spöke från liberalismens instängdhet som Strindberg för över ett sekel gjorde upp med. Det skall vara svensk kultur. Vad nu detta är? Låt oss se vad SD själva säger.
”Den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia och i den natur och det klimat där den har vuxit fram. Mot denna bakgrund är det inte särskilt förvånande att vår kultur uppvisar stora likheter med våra nordiska grannländers. Genom likheterna i levnadsbetingelser och årtusenden av nära och naturliga relationer mellan befolkningarna har en skandinavisk och nordisk kulturkrets vuxit fram. Denna nordiska kulturgemenskap är något som Sverigedemokraterna vill bejaka och bygga vidare på. I en bredare mening ser vi också Sverige som en del av en nordeuropeisk, europeisk och västerländsk kulturgemenskap.”
Man skulle kunna avvisa dessa rader från SD:s kulturprogram som snömos. Men det vore för trivialt och det vore också farligt att göra det. Istället bör vi noga penetrera vad som sägs i partiprogrammet. Påståendet att kulturen skulle ha sin grund i natur och klimat är en från nazismens 1930-tal hämtad kultursyn. En vulgarisering av Darwinismen som kommer från 1800-talets nationalromantik. Det finns inga belägg för att naturen och klimatet har skapat någon svensk kultur – utan istället är det människornas liv och villkor som är grunden för kulturen. SD:s uppfattning är inget annat än semi-nazistiskt nationalromantiskt nys, och som kulturpolitik enbart bedrägeri och utan relevans.
”Produktionen av idéer, föreställningar och medvetande är först och främst omedelbart sammanflätande med människornas materiella verksamhet och materiella umgänge, som är det verkliga livets språk. Föreställningen, tänkandet, människornas andliga umgänge synes här ännu vara ett direkt utflöde av deras materiella beteende. Om den andliga produktionen, sådan den framträder hos ett folk i politikens, lagarnas, moralens, religionens, metafysikens och andra språk, gäller samma sak. Människorna, dvs. de verkliga, verkande människorna, sådana de betingas genom en bestämd utveckling av deras produktivkrafter och av det varuutbyte, som motsvarar desamma, ända upp till dess avlägsnaste former, är producenter av sina föreställningar, idéer osv. medvetandet kan aldrig vara något annat än det medvetna varat, och människornas vara är deras verkliga livsprocess.”
Den som skrev ovanstående var Karl Marx och Friedrich Engels (”Den tyska ideologin”) och får representera det andra synsättet. Det är enligt Marx och Engels vårt materiella vara som skapar våra idéer, våra tankar och då också kulturen. Den uppstår inte ur någon mytisk ”den natur och det klimat” som SD försöker inbilla läsaren av deras kulturprogram. Och om vi ser på kulturen som skapas är det helt tydligt att den kommer ur målarens, författaren, musikerns eller dansarens verklighet som denne verkar i. Det skapande som sker har alltid sin grund i den verklighet (vara för att använda Marx och Engels begrepp) som ”kulturproducenten” verkar i. Det är inte någon mystik eller mytiskt i detta. Ingen människa är en ö i ett hav av andra människor utan vi verkar i relation och interaktion med vår omgivning.
Ända sedan Gustav III har Sverige i hög grad varit ett kulturellt sett öppet land. Vi har välkomnat kulturella influenser och tagit dem till oss. Det har varit berikande och utvecklat svensk kultur. Under 1900-talet så var vårt land ett av de första som omfamnade jazzmusiken, men också nästan samtidigt med USA rock & roll när den kom på 1950-talets mitt. Den kvalmiga, reaktionära och sedermera fascistiska/nazistiska vurmen för nationen och det nationella fann föga plats i det allmännas medvetande. Hos överklassen däremot omfamnades den av närmast opportunistiska skäl. Spekulationen i att Hitler skulle gå segrande ur kriget fångade den tidens höger.
Men att Sverige varit en smältdegel av kulturella influenser gäller inte bara inom populärkulturen utan minst lika mycket inom litteraturen, bildkonsten och inte minst inom teater/film. Den så kallade svenska kulturen är egentligen en spegel av många olika kulturinfluenser som har skett inom det svenska kulturlivet under flera århundraden. Så när Åkesson uppträder i folkdräkt blir det inte bara patetiskt utan också motbjudande då det har direkt koppling till nazismens dyrkande av det ”ariska” och den tyska allmogekulturen.
Den amerikanske historikern David B Dennis skriver i sitt verk ”Inhumanities: Nazi interpretations of western culture”, Cambridge University Press 2012 om den nazistiska kulturpolitiken,: ”Nazismen må ha varit det främsta uttryck för organiserat barbari vi i dag känner. Men inom rörelsen odlades uppfattningen att partiet tvärtom tillhörde den västerländska kulturhistoriens huvudfåra, och på ett mer autentiskt sätt än någon annan rörelse gav uttryck åt denna kultur – faktiskt var den västerländska kulturens höjdpunkt.” (Citerat efter Daniel Braw SvD 3 februari 2013, ”Nazismen sökte legitimitet i kulturarvet”.)
Det är inte svårt att se kompassriktningen när en av SD:s riksdagsmän skriver en motion vilken är tydligt antisemitisk om presstödet. När öppet hot framförs mot det fria ordet och pressfriheten, när journalister angrips och i det motbjudande dyrkande av det ”svenska” kulturarvet som begränsas till en nationalromantisk fraseologi. Det är då det parti som moderaterna och Anna Kindberg Batra ska börja samarbeta, eller i vart fall gav signaler, med om kulturpolitiken. Tangentens riktning är tydlig; kultur är det första offret för högerns makttrånande och då är kulturens bredd och inte minst det fria ordet ett billigt bondeoffer. Även om det för stunden är tyst om detta så har i princip inget ändrats – högern och SD skulle inte ha svårt att hitta samarbete kring kulturpolitiken då de störs av dess bredd och många kulturarbetare och intellektuellas radikalism.
För att återvända till August Strindberg så var den strid han förde under många år en strid som är lika aktuell idag som då. Han beskrev den på ett mästerligt sätt i ”Det Nya Riket” med följande ord som får avsluta betraktelsen om högern och dess önskan om intimitet med fascisterna i SD.
”Men tiden går sina tunga steg och driver människobarnen framför sig i skaror. Ve den som stannar! Fridens sommarvindar lägga sig till ro. Det mulnar i horisonten och det blir dovt i luften. Det mullrar i fjärran, verandans kretonggardiner börjar slå, cigarröken svävar oroligt av och an, fönstren stängas och spjällen skjutas. Det blir åska! Det höres en lång suck, ett avlägset sus,; en regndroppe tung som ett blyhagel, slår på det belgiska fönsterglaset, kanariefåglarna skrika, stormen är här! Han knäcker georginerna i första stöten, bryter av de bleksiktiga sparrisstjälkarna, ruskar om kronärtskockornas bruna peruker och gör en ärtreva av lövkojor och astrar; kålhuvena trycka mot gjorden som skrämda harar och ämna låta stormen gå över; men den går icke över, utan bläddrar i deras blad som i en kupongbok och han river ut varenda ett och strör dem omkring sig som agnar. Giv akt kålhuven när det blir storm härnäst!”
Ingemar E. L. Göransson
