Foto: anonym / pixabay.

En flykting korsar sitt spår…

Kriget i Syrien har rasat i snart tio år: 13 miljoner människor inne i Syrien behöver hjälp för att överleva.”

“Åttiofem procent av världens flyktingar tas emot av utvecklingsländer.”

Jag läser innantill ur ett stort A4-brev från UNHCR som kom med morgontidningen. De tackar för mitt bidrag tidigare i veckan. En av Sveriges kändaste rikingar dubblerar den summa som kommer in till UNHCR under november och december. Eftersom jag brukar ge UNHCR en “julklapp” passade jag på att tömma hans handkassa trots att min krona säkerligen har ett högre värde för mig som “fattig” pensionär än den han överlämnar.

På spaning efter den tid som flytt…

Faktum är att de flesta flyktingar inte ens lämnar sitt hemland. Som internflyktingar saknar de möjlighet att försörja sig när de inte har sina djur/gårdar i närheten.

Det kan vara som det är i Kongo Kingshasa. En ebolaepidemi bekämpas i landets östra delar. Samtidigt attackeras civilbefolkningen av Allied Democratic Forces (ADF). Har ni hört talas om dem? Det hade inte jag. Gruppen lär ha sitt ursprung i Uganda men historiken förtjänar bättre öde än att översättas av undertecknad.

De FN-trupper som fått i uppdrag att garantera säkerheten för sjukvårdspersonalen måste nu ta på sig uppgiften att aktivt bekämpa terroristerna. Äntligen! Utbrister säkert lokalbefolkningen efter att ha gått ut på gatorna och demonstrerat när regeringssidans försök att förhindra ADF:s hämndattacker blivit alltför tama.

ADF, Islamiska staten i större Sahara (ISGS), Ansarul, Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM), IS, Al Shabaab, Boko Haram. För oss som växt upp i det sekulariserade Norden är det svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja dem åt. Kan de det själva?

Mali, Niger, Tchad, Kamerun och Burkina Faso. Nej, jag rabblar inte upp de länder som den Gröna Muren ska passera genom. Jag räknar upp några av de stater där någon eller några av jihadistgrupperna ovan attackerar civilbefolkningen.

Burkina Faso har, till skillnad från många av de andra länderna i regionen, en fredlig historia. Befolkningsgrupperna fulani och mossi har levt tillsammans länge. Torka och befolkningstillväxt gör att konkurrensen om jorden hårdnat men grupperna skulle ha kunnat fortsätta att leva i fred, om inte de här jihadisterna trängt in i landet. Problem löser man bäst gemensamt. Nu blir det allt svårare att skilja vänner från fiender.

Jihadisterna värvar fattiga boskapsskötare från folkgruppen fulani i Burkina Faso, låter dem attackera inte bara den jordbrukande mossibefolkningen, och byar med annat etniskt ursprung utan också fulanibyar. Varför? Det spekuleras i att de tömmer byarna på människor för att skapa smuggelvägar. Jihadistgrupperna samarbetar, inte bara med varandra, utan också med “banditer”.

Berättelserna från Burkina Faso handlar om regeringstrupper som har svårt att skilja på vän och fiende, som urskiljningslöst attackerar fulani-byar, om grupper från mossi som anfaller grannbyar som hämnd för attacker de utsatts för. Framför allt handlar de om fattiga människor som flyr inom ett fattigt land och måste få stöd av hjälporganisationerna för att överleva.

I Mali finns utöver 15 000 FN-soldater också en fransk specialstyrka. I Burkina Faso har armén inte klarat av att hantera jihadistgrupperna. Områden i norr och öster har mer eller mindre övergivits. Nu finns det en halv miljon internflyktingar. De flesta har flytt under 2019.

Vem ska ha tid och möjlighet att engagera sig för en grön mur i detta virrvarr av elände?

Siv Aksila

Liknande artiklar: