LOs repskap sa ja i veckan till att på nytt gå in i förhandlingar om arbetsrätten och inte minst turordningsreglerna.
Repskapet tog beslutet UTAN diskussioner.
Jo, nu säger Kommunals Baudin att det är väl förankrat inom LO-styrelsen. Måhända är styrelsen överens, men de förhållandevis omfattande protesterna utifrån landet tyder på att förankringen inte är så djup!
Låt oss påminna oss om omständigheterna som gjorde att arbetsrättslagstiftningen kom till.
Före LAS, FML, AML osv var det §32 som gällde, d.v.s. arbetsgivarens oinskränkta makt att anställa, säga upp, leda och fördela arbetet – m a o arbetaren och den anställde var utan rättigheter så snart den trätt innanför arbetsplatsens dörr.
Fackföreningsrörelsen sökte under många år förhandla om en annan ordning men utan att lyckas. Detta eftersom 32an var en grundbult i Saltsjöbadsavtalet och priset för att få kollektivavtal som gällde oavsett vart i land arbetsplatsen var och att kollektivavtal och fredsplikt giftes samman, efter 30-talets ofta meningslösa arbetskonflikter.
Detta innebar att äldre inte hundraprocentigt produktiv arbetskraft fick gå hem; “uppkäftiga” likaså. Och svårigheterna att organisera ett fungerande fackligt arbete mötte många gånger närmast oöverstigliga hinder.
Nå, till sist och som en följd av strejkvågen under första halvan av 70-talet fick vi arbetsrättslagstiftningen som den ser ut nu. Den har sedan dess varit en måltavla för högerns olika schatteringar och för arbetsgivarna.
Den viktiga vunna lärdomen är att arbetsrättslagstiftningen kom till tack vare arbetarsidan styrkeposition. I dag är det tvärtom. Fackföreningsrörelsen är kraftigt försvagad. Inte minst därför att regeringen har surrat sig vid rorkulten genom det liggande förslaget till “modernisering” av exempelvis LAS, om utredningsförslaget blir lag.
Arbetsgivarna behöver inget annat göra än att låta tiden rinna ut, så expedieras deras önskemål i riksdagen. Fackföreningsrörelsen och inte minst LO-förbundens ledningar signalerade i praktiken nederlag med sin tystnad på repskapet.
Om inte vi ska få tillbaka en modifierad §32 på nytt och därmed godtycket på arbetsplatserna så skulle repskapet ha blåst till strid. Detta särskilt som vi idag har en växande del av arbetsmarknaden där arbetsrätten är satt ur spel genom märkliga anställningsformer, utnyttjande av bemanningsföretag och en växande del mer eller mindre ljusskygga entreprenörer. Det prekariat (Guy Standings begrepp på arbetskraften som är rättslös idag) som överges nu helt av de stora organisationerna.
Vad vi kan förvänta oss är en fackföreningsrörelse som väljer det evigt förbannade mantrat på temat “det minst dåliga”.
Sanningen är att när man går in i en förhandling förlorar man något för att vinna något annat, men att gå in i en förhandlingen där man har ett Damoklessvärd hängande över huvudet är i bästa fall blåögt och sämsta fall dumdristigt. LO-repskapet beslut och tystnad är riskerar därför att bli preludiet till ett nederlagets symfoni.
Ingemar E L Göransson, 15 augusti.
Välkommen att dela!
