Don Quijote i Vita huset, del 2 – Trump blickar bakåt, medan Kina går framåt

Donald Trumps huvudbudskap, under presidentvalskampanjen, var att åter göra USA stort eller till och med störst och mäktigast i världen. Men det handlade mindre om visioner än om en nostalgi.

Trump och hans medarbetare anser att orsaken till USA problem inte på något sätt är självförvållade, utan beror på att landet utsätts för en illojal konkurrens från omvärlden, främst Kina, men även andra länder som till exempel Tyskland och Japan.

Till skillnad från många av sina politiska motståndare både inom det egna partiet och framför allt hos demokraterna har Donald Trump fattat att det gror ett missnöje i det USA-amerikanska samhället. Ett missnöje som beror på ökade klyftor och att livet har blivit mycket mer osäkert för en allt större del av befolkningen. För Trump finns bara ett svar på detta: det är Kinas och invandrarnas fel att många har fått det sämre i USA.

Och till råga på allt så har Trump återupplivat president Ronald Reagans gamla slogan: “Let´s make America Great Again”. Detta är mycket ironiskt, eftersom det var under just Reagans tid som den utveckling som Trump nu vänder sig mot tog fart. För att förstå detta måste vi gå tillbaka till den tid som Trump drömmer om att återupprätta.

Efter andra världskrigets slut stod USA på höjden av sin makt. Man var en av segermakterna utan att landet hade behövt utstå något av krigets förstörelse. USA var rikt på råvaror, inte minst olja som var det nya guldet för den kapitalistiska utvecklingen. USA hade dessutom en oskadd produktionsapparat, som snabbt gick att ställa om från militär till civil produktion. Landets befolkning var därtill relativt ung. Förutsättningar kunde inte vara bättre.

Men USA var inget drömland för alla. Indianerna, ursprungsbefolkningen, och de färgade betraktades som en lägre klass och fick inte del av de ökade välståndet. Däremot kunde många vita USA-amerikaner även ur arbetarklassen få det bättre, lönerna ökade och konsumtionsvarorna flödade. Men marginalskatterna var höga, så att de som tjänade mest fick bidra rejält till den allmänna välfärden. Under 1960-talet började dock kostnaderna för Vietnamkriget att växa. Unga människor började protestera mot kriget och en stark medborgarrättsrörelse mot rasförtrycket växte fram.

På 1970-talet började oljebrunnarna i Texas och Kalifornien sina. Priset på olja som andel av USA:s bruttonationalprodukt sexdubblades under 1970-talet. Därför avlöste de ekonomiska kriserna varandra (1973-1975 och 1989-1982).

I januari 1989, mitt under en stor ekonomiska kris tillträdde Ronald Reagan presidentskapet. Men frågan var hur skulle han kunna göra “America Great Again”? Jo, genom att ge kapitalet fritt spelrum och släppa konkurrensen fri. Företagen kunde börja flytta jobb dit där arbetskraften var billigast. När företag, kapitalägare och höginkomsttagare gynnades blev det åter fart på USA:s ekonomi.

Nyliberalism kallades politiken, men det vara enbart en återgång till 1800-talets råa direktörskapitalism. Till en börja var det de allra enklaste industrijobben som flyttades utomlands, men när nu snart fyra decennier har gått så försvinner allt mer även av många högt kvalificerande jobb utomlands, ofta till Kina.

När president Richard Nixon på Henry Kissingers inrådan under Vietnamkriget reste till Peking 1972, för att splittra de socialistiska staterna, var Kina ett efterblivet bondesamhälle. Men nu ett halvt sekel senare håller Kina på att konkurrera ut USA inom många områden. Men Trump vänder blicken bakåt och tror att han kan återvända till tiden före Nixons Kinaresa.

Det USA-amerikanska näringslivet är idag i hög grad beroende av Kina, en stor mängd av de nyrika entreprenörerna inom handel-, data-, elektronik- och mediebranschen har numera sin tillverkning i Kina. Allt fler USA-företag är också på väg att bli beroende av forskning och utveckling som sker i Kina.

Inte bara de med lägst inkomster i USA utan även en allt större del av medelklassen upplever numera att deras standard inte bara stagnerar utan till och med minskar främst på grund av att boendekostnader och energipriser har ökat. Detta har naturligtvis varit en god jordmån för Trumps framgång.

Trump påstår att Kina har genomfört “den största jobbstölden i historien”. I själva verket har det varit USA:s egna kapitalister som har flyttat tillverkningsjobb från USA för att öka sina profiter. Kanske hade USA kunnat hejda denna utveckling för 30 år sedan. Idag är det försent, nu rör det sig inte längre bara om flytta produktion för att sänka lönekostnader, och att utländska låglönearbetare konkurrerar ut USA-amerikanska arbetare. Istället för att utveckla sin produktion, så har USA-amerikanska företag hamnat på efterkälken.

Ett handelskrig med Kina kommer enbart att göra USA-amerikanska varor dyrare, men inte återflytta några större delar av den flyktade produktionen tillbaka till USA. Reagans ekonomiska politik har bidragit till att USA har tappat den försprång landet hade för 40 år sedan. Trump kan inte vrida klockan tillbaka, hans politik påskyndar istället fallet för USA:s ekonomi.

Trump är upprörd över att Kina har ett handelsöverskott gentemot USA. Precis som om det skulle vara Kinas fel, att USA köper fler varor av Kina, än vad USA säljer till Kina. Det kan ju bero på vad man har att erbjuda. USA borde istället vara nöjt så länge som Kina finansierar USA underskott i handeln, genom att ta emot dollar, vars framtida värde är mycket osäkert.

Faktum är att USA:s ekonomi blir allt mer skuldsatt, därför att landet tappar konkurrenskraft och dessutom tvingas betala dyrt för oljeimporten. USA har inte bara överkonsumerat varor, utan även energi. Dessutom bidrar USA:s väldiga krigsbudget till att statens ekonomi går med stora underskott, så att även statsskulden växer.

Trump inser – vilket många andra USA-politiker inte tycks göra – att USA:s befinner sig i en ekonomisk nedförsbacke men riktar kritiken åt helt fel håll. Det är girigheten hos den klass han själv tillhör som har skapat dagens problem i det USA-amerikanska samhället.

Hans fäktande med hot om tullar kommer inte att bita på Kina, som fortsätter framåt medan Trump blickar bakåt.

Foste Hjälte

Liknande artiklar: