Första gången jag kom i kontakt med poesi möttes jag av en vägg. Jag begrep inte mycket av vad Tomas Tranströmer ville ha sagt med sina dikter, som alla fanns samlade i boken jag kommit över på biblioteket. Men till slut så lossnade något. Plötsligt frambringade dikterna känslor och tankar som jag tidigare aldrig bekantat mig med. Det var som om att dörrar till tidigare, för mig, okända rum i mitt inre hade öppnats. Så här, några år senare, har ytterligare några poesiböcker infogats på min privata bokhylla. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka poetiskt om saker jag stöter på i vardagen.
Jag ska inte säga att poesin är något ständigt återkommande i mitt liv. Den får ofta kliva åt sidan för mycket annan läsning. Men ibland får jag ett infall och låter ett par dikter bli mitt sömnmedel när jag lagt mig till sängs.
Lena Staafs diktbok “Asociala dikter” är dock inget sömnmedel. Jag sträckläste boken så fort jag väl satt mig ner med den. Boken är ett dokumentärt nedslag i Lena Staafs tidigare yrkesliv som socialsekreterare. Läsaren får bekanta sig med alla de känslor som detta arbete kallar fram. Oftast starkt laddade känslor, så som frustration, hjälplöshet, sorg, men också kärlek och omsorg.
Det frustration som Staaf uttrycker bottnar mycket i det byråkratiska system som socialsekreteraren arbetar inom. Det stela, fyrkantiga, avhumaniserande klimatet som reducerar människoöden till mätbara objekt inom socialtjänstlagarnas ramar, får Staafs känslor att koka över. Det är fint att se att hon gör något produktivt av dessa känslosvall istället för att helt låta allt förspillas.
Som några exempel där Staafs diktning smakar allra bäst ger jag er ett par axplock ur dikten “Orätt”.
“När jag sparat min journalanteckning
får inget ändras
den finns kvar i evighet
den är mina ristade runor
i datorns stentavlor”“Jag är så rädd för att göra fel
och trots att jag skriver
i mitt anletes svett
så kommer det aldrig någonsin
ändå att bli rätt”
Bland dessa rader ser vi ambivalensen som uppstår när känslorna av ansvar och otillräcklighet blandas med varann. Viljan att hjälpa och att finnas till krockar med den kallhamrade verkligheten. Obehaget suger tag i en och man vet inte åt vilket håll man ska vända sig åt. För många socialsekreterare blir denna brutala verklighet slutet för deras karriärer som dito, något Staaf tydligt låter oss veta genom sina dikter. Tur då att Staaf verkar ha funnit sin metod för att orka stå ut. Hon låter inte känslor förspillas, utan gör dem till välsmakande poesi. Något vi läsare ska vara tacksamma för.
Linus Bouvin
