Titelsjuka och statusjakt

Jag tittar på lokalnyheterna 20 december där man informerar om att MDH från årsskiftet byter namn till MDU.

Det är alltså Mälardalens högskola, med campus i Västerås och Eskilstuna, som från och med 1 januari blir Mälardalens universitet.

Så nu får man plocka ner de nyligen uppsatta skyltarna, Mälardalens högskola, på det nybyggda campuset i Eskilstuna, för att sätta upp nya skyltar med Mälardalens universitet.

En av skillnaderna mellan högskola och universitet är att de statliga forskningsanslagen ökar från 151 miljoner kronor 2021 till 283 miljoner för 2022.

I övrigt har jag dålig koll på skillnaden mellan högskola och universitet. Även de studenter som intervjuades tycktes ha dålig koll:

Universitet låter finare. Det ser bättre ut när man skriver sitt CV att man gått på universitet”, som ett par av studenterna sa i inslaget.

När jag började jobba inom kommunen, det var 1963. fanns det en kommunchef som satt på högsta pinnen i den kommunala hönsgården.

Numera finns det nog inga kommunchefer kvar. Nu heter de kommundirektörer, vilket låter finare och förmodligen också per automatik ger både högre status och högre löner.

Förr hade vi direktörer, verkställande direktörer (VD), som ledde de statliga verken. Numera har de titeln generaldirektörer.

General, det låter militäriskt. Vi har också Generalsnus, som är “fint som snus”.

För några år sedan stötte jag på begreppet HR-chef. Den ena kommunen efter den andra annonserade efter HR-chefer.

Det tog ett tag innan jag fattade att HR är en engelsk förkortning för “Human Resources” som på svenska blir “Mänskliga Resurser”, förkortat MR, och i princip betyder att man är ansvarig för personalfrågor.

Man kunde alltså använt yrkesbeteckningen MR-chef, om nu inte personalchef duger. Men HR-chef låter väl flottare.

För att inte tala om alla dessa coacher. Bara ordet – det låter som en hostning när man har slem i halsen som man spottar ut.

Förr fanns det tränare. Det var fotbollstränare, handbollstränare, stavtränare och så vidare.

Nu är det coacher av alla de slag – businesscoacher, jobbcoacher, hälsocoacher, livsstilscoacher, näringslivscoacher, stresscoacher, träningscoacher och så vidare.

På tal om “träningscoach”. Om coach betyder tränare, betyder det att träningscoach är en “träningstränare”. Vad gör en sån. Tränar tränare? Coachar coachare? Coachar tränare?

Det finns något som heter “Coachförbundet”. Man beskriver coachens roll så här:

“En coach är en person som hjälper en individ och/eller ett team att, både professionellt och personligt, utvecklas, utforma sina liv och nå sina mål.

Att anlita en coach har blivit alltmer populärt och coaching används idag av både privatpersoner och människor i företagsvärlden. Coachen kan spela en avgörande roll i att göra klienten (just det, det står “klienten”. Min anmärkning) framgångsrik och utvecklas samt öka förmågan att hantera förändringar och skapa ny mening”, skriver Coachförbundet.

Bara att man använder ordet “klient” ger mig mystiska känslor, som att det handlar om nån slags kvacksalveri och hokus-pokus.

Ursprungligen kommer ordet coach från ungerskans “kochi” och betyder vagn eller droska som tar människor från en plats till en annan”, skriver Coachförbundet.

Så egentligen kunde titeln coach ha blivit kusk, eller taxiförare. Då hade vi haft stresskuskar, businesskuskar, livsstilskuskar och så vidare.

När det gäller titelsjuka kommer jag osökt att tänka på filmen “Morrhår och ärtor”. En komedi från 1986 med Gösta Ekman och Margareta Krook i ett par av huvudrollerna.

Margareta Krook är i filmen Gösta Ekmans dominanta och högfärdstokiga mamma. Hon titulerar sig “konsulinna” efter den avlidne maken som hon påstår varit konsul.

Gösta Ekman tillrättavisar sin högfärdstokiga mamma:

“Pappa var inte “konsul”. Han var “konsult”.

Lästips:

Rolf Waltersson

You May Also Like