Den 17 mars är Kollektivavtalets Dag. Då uppmärksammar hela fackföreningsrörelsen den grundbult som är hela fundamentet för det fackliga arbetet. Kollektivavtalet garanterar att den elektriker som jobbar i Korpilombolo och kollegan i Ystad får samma lön för samma arbete. Fiffigt, eller hur! Syftet från facket är givetvis att det inte ska ske en lönekonkurrens mellan arbetarna. De ska inte bjuda under varandra för att få jobben. Det är vad facket kallar det fackliga löftet; vi lovar varandra att aldrig krypa under varandras löne- eller villkorskrav för att få jobba utan är solidariska med varandra.
Därför skapade facket också a-kassan för att den som råkar bli eller som är arbetslös inte ska tvingas av omständigheterna dumpa sina lönekrav. Nu haltar det här då ytterst få får full a-kassa eller en a-kassa som motsvarar de åttio procenten av det vi önskar ska vara a-kassan. Det är ju naturligtvis otroligt otillfredsställande att fortfarande så verkar våra politiker i de flesta läger tro att arbetare behöver tvingas till arbete då de, enligt dessa teorier, föredrar att ligga på soffan istället för att jobba. Det här kallar ekonomerna med borgerliga värderingar “incitament för arbete”. Jag kallar det för arbetarförakt! Eller till och med klassförakt!
Men det är en parantes, nu gällde det kollektivavtalet. Vad är egentligen kollektivavtalet? Vad betyder det om vi ser det ur ett större perspektiv? Det finns i samhället en intressemotsättning som i ett ekonomiskt system som vårt är grunden för allt annat. Det är motsättningen mellan arbete och kapital.
Som arbetare vill du självklart ha så bra betalt för ditt arbete som det bara är möjligt. Som arbetsgivare eller den som äger kapitalet vill du ha så mycket som möjligt kvar. Det låter logiskt eller hur? Men nu kommer vi till pudelns kärna. Det som skall fördelas, överskottet, är inte statiskt. Det är inte en gång för alla givet, det förändras. När bilbyggaren, byggnadsarbetaren eller för den delen elektrikern gör sitt jobb skapar de ett ökat värde av det råmaterial de använder. Bilbyggaren av metallen, skinnet, tyget osv. skapar en bil som är mångdubbelt mer värd än det material som han eller hon från början använde. Likadant för byggnadsarbetare som när dessa bygger huset tillför råmaterialet ett nytt och högre värde och det gör också elektrikern. Det här brukar kallas mervärde. Teorin är inte ny. Den förste som påpekade detta faktum var en engelsk ekonom på början 1800-talet. Han hette Ricardo och sedan utvecklade en viss Karl Marx teorin till vad den är idag.
Så när arbetaren med sitt kunnande och arbete skapar ett nytt värde, mervärde, så är det som kollektivavtalet gäller. Dragkampen mellan arbete och kapital som löneförhandlingarna i realiteten är. Kollektivavtalet är helt enkelt resultatet av den dragkampen. Då är det också lättare att förstå varför vissa arbetsgivare tycker att kollektivavtal är besvärligt och hellre skulle se individuella avtal. Eller än värre som högern vill, att individuella avtal ska ha större tyngd även om de är sämre. Mer av mervärdet till arbetsgivaren och kapitalet, mindre andel till elektrikern och arbetaren. Så ser konsekvensen av ett försvagat kollektivavtal ut.
Kollektivavtalets styrka är helt enkelt att vi är många och har en kollektiv makt som kan möta arbetsgivarens fördel av att kontrollera kapitalet och vem som får jobbet. Att fira kollektivavtalets dag är därför i högsta grad berättigat!
Men vi måste sätta kollektivavtalet i sitt sammanhang. Det är en del av hela tanken på ett välfärdsbygge. Ett samhälle där vi alla oavsett bakgrund, ålder eller kön ges samma möjlighet i livet. Det gäller skola, utbildning, sjukvård och allt annat som har med det vi kan kalla en resa genom livet. Kort sagt, vi skall färdas väl – välfärdsstaten är vår fallskärm den dag vi råkar illa ut eller behöver en push framåt för att kunna gå vidare i livet.
Vi talar om den svenska modellen. Ett samhälle där vi tar hand om varandra. Ett samhälle som bygger på solidaritet. Du ger mig ditt stöd när jag behöver det, precis som jag ger dig mitt när det kärvar till sig för dig. När arbetslösheten drabbar någon av oss så ska det finnas en a-kassa som gör att vi inte tvingas konkurrera med varandra om jobben.
Men det innebär också att det måste finnas en stark offentlig sektor. Att det skapas många jobb för att inte någon av oss skall tvingas till fattigdom eller t.o.m. armod. Här haltar det idag då grunden för en stark och stor offentlig sektor har ryckts undan de senaste årtiondena då skatterna har sänks för framförallt de rikaste. Sanningen är att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste är tillbaka på en nivå som vi hade för en mansålder sedan.
En klok politiker sa för många år sedan att kapitalisterna kan skapa en mängd jobb där det finns en vinst att hämta, men det räckte inte menade han utan det offentliga var tvungen att skapa den fulla sysselsättningen. Hur? Jo, genom att tillåta att den offentliga sektorn byggs ut och att skatterna betalar detta. Vinsten blev då inte något som delas ut till enskilda aktieägare utan till oss alla genom bättre skola, bättre sjukvård, bättre socialförsäkringar, bättre barnomsorg, bättre liv – vi skulle därigenom färdas väl genom livet.
Alla skulle inte få lika mycket utan ersättningen när vi var sjuka, arbetslösa, studerade, utbildade oss och så vidare baserades på vår lön. Inte någon grundersättning som vissa politiker vill, en ersättning lika för alla oavsett vår inkomst, utan baserat på tryggheten att vi vet att vi klarar oss även om olyckan slår till, arbetslösheten drabbar oss eller att vi måste skaffa ett nytt jobb.
Allt hänger ihop! Allt är en del av det vi kallar välfärden. Men det förutsätter att vi kollektivt löser problemet. Att vi precis som kollektivavtalet inte gör skillnad på Kalle och Stina, Ahmed eller Lovisa. Att vi kollektivt löser våra problem. Men då behöver starka fackföreningar. Inte bara att många är med utan att många är aktiva – att kollektivet hörs och ställer krav och är beredda på att ta strid för sina krav.
Våra motståndare har sina intressen. Det kan vi acceptera som princip för så fungerar samhället. Intressena står mot varandra. Arbetsköparna (de ger inte bort något arbete utan de köper arbetarens förmåga och kunskap) skänker inte bort något. Vi måste argumentera för varje procent, varje krona och till sist när argumenten inte tar kan vi tvingas till strid. Och då är det vår kollektiva styrka som avgör hur kollektivavtalet ser ut den dag då dammet lägger sig.
Precis som vi har ett intresse av att arbetslösheten är obefintlig för då blir vår styrka än kraftfullare än om en stor del av arbetsstyrkan går utan jobb eller om de står utanför den kollektiva sammanhållningen.
Allt hänger ihop. Kollektivavtalet, välfärden, jobben, vår resa genom livet är inte var och ens ensak. Den blir en väl färd om vi håller samman och uppträder som ett kollektiv. Oavsett om det är i facket, politiken eller som människor. Vår styrka, människans och mänsklighetens styrka är kollektivets styrka. Det innebär inte att vi som individer suddas ut eller blir anonyma utan det är genom kollektivets styrka vi växer som individer. Zlatan hade aldrig blivit den fantastiske fotbollsspelare han är om inte han varit i ett starkt kollektiv som låtit honom växa. En verklig individualism är beroende av ett starkt kollektiv.
Så bäste läsare när du går ut och lunchar nästa gång fråga krögaren om han har kollektivavtal. Har han inte det, gå! När din fackklubb eller förening ska arrangera något ute på sta´n kräv besked om kollektivavtal. Eller när du har hantverkare hemma – har byggfirman kollektivavtal? En självklar fråga och en konkret handling av solidaritet.
Så, mina vänner! Allt hänger ihop och tillsammans är vi starka men bara då. Bara då.
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! Som arbetarna ropade i arbetarrörelsens ungdom när de vunnit en seger!
Ingemar E. L. Göransson
