Folkbildningsaktivisten, författaren och eFOLKET-krönikören Ingemar E L Göransson uppmanar till omedelbar handling för återuppbyggande av en kämpande och målmedveten socialistisk arbetarrörelse
De senaste veckorna har jag varit på resande fot. Har ”gjort” Norrbotten och Jämtland. Det har varit närmare tio föreläsningar och samtal med ”SD, fascismen och vår hotade demokrati” som tema. Det har varit att möta människor i vardagen och diskutera det som är så viktigt – vår demokrati och det hot som fascismen innebär.
Vi inbillar oss lite till mans att vår demokrati är given. Att den är självklar och att inget kan hota den. Det är en illusion menar jag. Demokratin är den mest känsliga av alla blommor och behöver näring och omvårdnad. Att åka ut och träffa människor är just detta – näring och omvårdnad. Demokrati är samtal och omvårdnad är att möta verkligheten. Att lämna tangentbordet och ta det demokratiska samtalet är något som fler borde göra. Vi behöver en folkrörelse på gräsrotsnivå. Det är lätt att sitta bakom skärmen och skriva ner välformulerade fraser, ironiska kommentarer eller förfasa sig över fascisterna och SD-svansens framfart. Men att möta dem öga mot öga är en annan sak. Det kräver kunskap och insikt i vad som skapat den farsot som fascismen och dess organisatoriska uttryck SD utgör.
Det är lätt att bli blind för den verklighet som många människor lever med idag. Med otrygghet och evig oro för hur de ska få det att gå ihop. Ekonomen Guy Standing skriver i sin bok ”Prekariatet – Den nya farliga klassen” om de sju otryggheterna som kan sammanfattas i en livssituation för en växande del av arbetare och tjänstemän på arbetsmarknaden att de helt saknar all slags form av trygghet. Avsaknaden av att inte ha en arbetsplats att gå till, inte ha en fast inkomst, att sitta vid mobilen och vänta på att den ska ringa, att sakna yrke och att aldrig få därmed vidareutbildning. Kort sagt, avsaknaden av det sociala sammanhang som arbetet innebär. Och denna avsaknad är en väsentlig del av jordmånen för fascismens demagogi och enkla ”förklaringar” till sakernas tillstånd. Den viktigaste slutsatsen av Standings resonemang är att ingen representerar prekariatet, vare sig fackligt eller politiskt. Nyliberalismens ideologiska hegemoni, ”trängseln i mitten” och den etablerade arbetarrörelsens rusning högerut skapar en situation med som saknar ett trovärdigt hopp, en solidarisk utopi, för arbetarklassen.
Varför berätta om detta? Jo, det är just dessa människor som till följd av globaliseringen och kapitalismens alltmer parasitära karaktär görs överflödiga. De blir utbytbara produktionsenheter och avhumaniseras. De känner sig främmande inte bara för arbetet i sig utan än mer inför den absurda politiken. Det finns mycket sanning i när äldre socialdemokrater säger att de inte känner igen sig i partiet. För det är vad som möter den som försöker diskutera med de som är de som tar sin bild av verkligheten från olika högerextrema sidor på nätet. Barnen av Palme tvekar inte, de sparkar upp och går till V. Generation X.
Ingen ska inbilla mig att 15-20 procent av väljarkåren är rasister. Nej nej, det finns en kärna av övertygade rasister och fascister, men en stor del av de som lever under de förhållanden som Standing pekar på är ”enbart” missnöjda och med rätta. För i globaliseringens spår och med en alltmer aggressiv kapitalism har de fått betala för festen. Deras jobb har försvunnit, deras trygghet har ryckts bort, välfärden har villkorats eller urholkats så till den milda grad att den bara är en kuliss för exploatering och ökade klyftor. Att veta att oavsett arbetsinsats betyder pensionen fattigdom ger legitimitet för missnöjet.
Det är också vad jag mött de senaste veckornas resande. Flera hundra människor har kommit på mötena och ibland har det kommit till konfrontation. En konfrontation som ligger så långt ifrån den imaginära värld som tangentryttarna lever i. Verkligheten levs där ute, inte bakom en dataskärm. Den levs i det demokratiska mötet. För ska vi besegra monstret som nyliberal politik under snart 30 år skapat måste demokraterna förstå de som drabbats och deras oro och missnöje. Däremot är det meningslöst att lägga energi på att diskutera med Åkesson och hans likar.
Diskussionen måste tas med dem som inte är nazister och rasister och som är nyfikna på politik. Det gäller att förstå orsak och verkan. Enda vägen är folkbildning. Att berätta om de komplicerade sammanhangen, de ideologiska nyliberalt färgade tankar och den politik som skapat monstret – högerextremismen. Vi behöver inte någon slags nyliberal konsensus – vi har ett desperat behov av en stark radikal vänster som kommer till makten valet 2018. Vi behöver gemensamt formulera en reformistisk utopi som ger framtidstron åter. Jag vägrar tro att nära 15-20 procent av vår befolkning är rasister. Jag vägrar. Därför tror jag på ett radikalt uppvaknade.
Ingemar E L Göransson, november 2017