Efter stora kriser kommer förändring. Det går inte att vrida klockan åter, att gå tillbaka till något som varit.
Efter krisen på 30-talet och det påföljande kriget blev världen sig olik mot vad innan. De flesta europeiska länder insåg att det inte gick att fortsätta den politik som redan lett till en världskatastrof.
Det kom att byggas välfärdsstater av lite olika utseende. I Storbritannien skapades en slags demokratisk statssocialism med starka inslag av nationaliseringarna och uppbyggandet av exempelvis en offentlig fri sjukvård – NHS.
I Skandinavien en form av blandekonomi med det uttalade målet att förändra samhället i grunden – Arbetarrörelsens efterkrigsprograms 27 punkter.
Efter murens fall och den kris detta fötts ur fick nyliberalismen verkligt fäste. Privatiseringar och avregleringar in absurdum kom att bli den nya politiken. Tidigare reformistiska partier i Europa blev nu marknadsliberalismens politiks tillskyndare.
Efter Corona-krisen kommer världen inte bli som innan. Nyliberalismen har visat sig att inte fungerar i kriser. Marknaden i sin oreglerade form blir en katastrofal. En tydligt exempel på detta är apoteksavregleringen i Sverige.
När den borgerlige debattören Henrik Hall (Östgöta-Correspondenten) avfärdar den kritik som förts fram är att sedan avregleringen med att nu kan man köpa värktabletter efter 17.00! Ett i sanning svagt argument för att försvara en misslyckad och som det visat sig samhällsfarlig privatisering.
Tror att det var Ernst Wigforss som myntade uttrycket att “marknaden är en opålitlig herre men kan vara en god tjänare”, och med menade att en reglerad marknadsekonomi kombinerad med en stark välfärdsstat kan under kapitalismen fungera och man måste som reformist inse att kapitalismen inte kan avvecklas i öar av ett kapitalistisk hav.
Världen blir sig aldrig lik igen. Globaliseringens brister och marknadsfixeringen höll inte måttet när krisen kom. Beredskapen saknades, varuförsörjningen brast i den eviga av nyliberalerna omhuldade “just-in-time” – kedjan.
Vi ser hur sjukvården kraschar i länder som Italien, Spanien och som det verkar Storbritannien och USA. Det är också länder där marknadskrafterna och/eller staten varit svag eller försvagats.
Vad kommer efter? Som jag ser det är det två scenarier som är troliga. Det ena är att en form av reformism utifrån det uppenbara behovet av en fungerande stat som har ansvaret för alla medborgares väl och ve formar en moderniserad välfärdsstat. Här finns plattformen för en politik som folkligt lutar mot vänster. En politik som utgår ifrån den kris som uppenbarats de stora brister samhället har och som lett till denna svåra kris vi befinner oss i.
Det är den positiva möjligheten.
Men det finns en mörkare möjlighet. För i begreppet staten finns ett auktoritärt drag. Det innebär att högerpopulister får möjlighet att propagera för nationalism och revanschism. Gamla motsättningar kan väckas på nytt och göra världen till väsentligt farligare. Den auktoritära staten har blivit tydlig i Ungern och Polen där rasism och främlingsfientlighet fått fäste men också att demokratiska rättigheter som pressfrihet, yttrandefrihet hotas.
När stater ser sig tvingas att till exempel inskränka församlingsfrihet, demonstrationsrätt osv. pga. den aggressiva smittspridningen kan utnyttjas av odemokratiska krafter för att inskränka demokratins räckvidd. Med andra ord de undantag som av smittominimering görs inte permanentas som högerpopulister försöker.
Vilken väg kommer det då bli efter corona-krisen? Det ligger helt på oss själva och var och en av oss. Demokrater och socialister har att ta hotet på högsta allvar. Risken att demokratin begränsas efter och till följd av corona-krisen får inte underskattas. Möjligheterna är också stora för progressiva förändringar om vi förmår samla oss till ett trovärdigt alternativ. Nyliberalismen är misskrediterad till omöjlighet och högerpopulismen är inte önskvärd naturligtvis.
Corona-krisen innebär att det kommer bli en total förändring från den marknadsliberalism vi levt med de senaste 30-40 åren. Vi lever i en tid, ett paradigmskifte av samma tyngd som när muren föll.
Ingemar E L Göransson,
3 april 2020.
