Om man ska tro svenska medier har det brutit ut stora och våldsamma protester i Havanna. Är det sant? Vad ligger bakom den senaste tidens många nyheter från Kuba? Är det uppror? Vad är det som händer?
Låt oss ta det från början:
2018 bildas ett “artistkollektiv” i Gamla Havannas Sani Isidro kvarter. De kallar sig MSI (Movimiento San Isidro) och består av ca ett dussin personer. Jag skriver “artist” inom citattecken, eftersom mycket av deras “konst” handlar om att skända Kubas nationalsymboler.
Gruppen har bjudits in till USA. I Washington sammanträffade de med politiker och OAS-chefen Luis Almagro. Denne var en av huvudaktörerna, genom spridande av dimridåer, bakom legitimeringen av den blodiga kuppen i Bolivia 2019. I OAS har han framförallt bekämpat Venezuela och Kuba.
Luis Manuel Otero Alcántara ses som ledare för gruppen. Han har haft täta kontakter med USA:s ambassad och där framförallt Mara Tekach. I en av sina videos hälsar MSI till terroristen González Cabrera. Rapparen Denis Solis, en av förgrundsfigurerna i MSI, säger sig ha haft kontakter med både denne och Luis Fernandez Figueras. Gonzalez Cabrera har finansierat terrorattentat med molotovcocktails mot installationer i Havanna, då de försökt att sätta eld på en cafeteria, en frisörsalong och en butik. Liknande är fallet med Jorge Luis Fernández Figueras i Miami, efterlyst i Kuba. Denne lovade Solis 200 dollar i månaden om han följde instruktioner.
I höstas kallades rapparen Denis Solis, en av ledarna för MSI, till polisen för att höra om dennes kontakter med just Gonzalez Cabrera. Han blev kallad två gånger men kom inte.
Då kom polisen och hämtade honom. På video kan man se hur Solis gapar och skriker, kastar ur sig oförskämdheter mot polisen (som håller sig lugn och kall), mot Kubas regering och kallar Trump för sin president. Det gör han både på spanska och flytande amerikansk-engelska. Han döms till åtta månaders fängelse för vad vi i Sverige skulle kalla “missfirmelse av tjänsteman”.
Då inleder det övriga kollektivet en hungerstrejk, med krav på Solis´ frigivning. Hungerstrejken ifrågasätts då det dyker upp kvitton på mat de beställt. Några av dem påstår sig ha varit utan mat och även vatten i sju dagar, vilket borde ge dem plats i Guinness Rekordbok. På videoklipp ses de festa och dansa i lägenheten.
Nu börjar de också få internationell uppmärksamhet. USA:s högste representant i Kuba, Timothy Zúñiga-Brown, besöker dem upprepade gånger och ger dem sitt stöd. Han kallas upp till Kubas UD som protesterar mot denna inblandning i Kubas affärer.
Bollen är i rullning. USA:s utrikesminister Pompeo, senatorer som Marco Rubio med flera uttalar sig, liksom USA:s viceminister för Latinamerika Michael Kozak och Cuban American National Foundation (CANF), en mäktig högerextrem organisation som under åren bland annat ägnat sig åt finansiering och organisering av bombsprängningar i Havanna och andra terroraktioner.
Då följer europeiska regeringar och Amnesty efter. Observera att egentligen inget dramatiskt hänt. Ingen har fått batongslag i huvudet, ingen har “försvunnit”.
Till “kollektivet” ansluter sig nu en kuban, Alvarez Rodriguez, bosatt i Mexiko. Han reser via USA till Kuba. Både Mexiko och USA är hårt drabbade av Covid-19. Istället för att iaktta karantänbestämmelserna, går han hem till kollektivet. Efter ett tag förs hela gruppen till en hälsoundersökning. Det som medierna kallar för “gripanden”. De släpps sedan.
Gruppen har full tillgång till USA-finansierade “oberoende” medier, som sprider deras version vitt och brett. Eftersom kravet på Solis frigivning inte väcker någon större entusiasm bland kubaner lägger de till nya krav. Det första är att Kubas dollarbutiker ska stängas. Dessa har öppnats för att hårdvaluta, som tidigare hamnade utomlands, ska stanna i landet och kunna användas till inköp till de vanliga butikerna. Men dollarbutikerna är djupt impopulära, då de ökar klyftorna mellan de som har och de som inte har tillgång till hårdvaluta.
Gruppen kallar till en manifestation utanför Kulturministeriet 27 november. Ett drygt hundratal personer infinner sig. Det är en blandad skara med väldigt spretande önskemål. Många är kulturarbetare som vill diskutera sina villkor, andra har betydligt mer långtgående krav. De samlade kräver att få tala med kulturministern. Gruppen får utse 30 representanter som under fyra timmar får de samtala med vice-kulturministern, Fernando Rojas. De bestämmer ett nytt möte som då också ska innefatta kulturministern.
Nu hakar medier runt om i världen på. I Sverige TT, vars artikel om påstått omfattande protester publiceras i liknande varianter i alla större svenska media, liksom i Journalistförbundets tidning. Också Sveriges Radios korrespondent rapporterar, fast han inte är på plats. Hela den anti-kubanska apparaten ställs på fötter. Uttalanden strömmar in och MSI framställs som en omfattande oppositionsrörelse. EU, regeringarna i Tjeckien, Nederländerna och Sverige uttalar sig.
Dagliga politiska mord och massakrer i Colombia; jättedemonstrationer i Peru och Guatemala under dessa dagar bemöts med totalt ointresse och tystnad.
Dagen efter samlingen utanför Kulturministeriet kallar andra ungdomar till ett möte som stöder socialismen. Betydligt fler, cirka 5 000 jämfört med gårdagens drygt 100, samlas denna gång. Flera kubanska artister, också sådana som var med den 27 november, framhåller att MSI inte representerar dem. De uttrycker sitt stöd för öppen dialog och försvar för det som den kubanska revolutionen uppnått vad gäller jämlikhet mellan könen, oavsett hudfärg och sexuella preferenser. Denna manifestation förtigs totalt i media.
Från USA ger Willy González, Kiki Naranjo y Jorgue, Luis Fernández Figueras direktiv till “Rörelsen San Isidro” (MSI). De tre är efterlysta i Kuba. Nu kommer meddelanden via sociala medier där kubanerna uppmanas till våldsaktioner: “Ingen pacifism!”. “Håll gatorna”, “Få kastrullen att explodera” och “Stegra protesterna”.
I Florida samlar de in pengar till oppositionen, som får prislistor på hur många dollar de får för varje aktion: ett krossat skyltfönster, en attack på en polis, en eldhärjad polisbil, en förstörd polisbuss, en dollarbutik i brand. Det enda som krävs är en kort video som bevis och som propaganda. Det kommer också uppmaningar till en USA-invasion. Facebook, Google, Instagram etc. gör inget för att stoppa dessa direkta uppmaningar till våld. Än mindre myndigheterna i USA.
Innan det andra planerade mötet skickar MSI ett mail 3 december där de ställer en rad långtgående krav som villkor för samtal. De agerar som vore de representanter för en mäktig rörelse: Bland annat kräver de att Kubas president ska vara med på samtalet, de ska få ta med sig advokat och representanter för de USA-finansierade medierna. Ministeriet svarar att man inte kommer att träffa personer som har direkt kontakt med, finansieras av, och får logistiskt- och propagandastöd från USA:s regering. Inte heller med medier som finansieras av federala medel från USA. Vidare att de inte diskuterar under hot och att gruppen MSI härmed i praktiken ställt in dialogen.
En andra träff hålls, men inte med MSI. Här finns både sådana som var utanför Kulturministeriet 27 november liksom andra från den kulturella sektorn. De samtalar i fem timmar med Kulturministern och en rad andra myndighetspersoner. Fortsatta diskussionsmöten planeras.
För några dagar sedan utlovade USA:s UD ytterligare en miljon dollar före årets slut till undergrävande projekt i Kuba.
I söndags, 6 december har också DN hakat på genom sin Latinamerikakorrespondent Brandão Jönsson. Han sitter på en bra utkikspunkt på andra sidan ekvatorn, tusentals kilometer från Havanna. För han ser sådant som ingen annan sett: han rapporterar om “tusentals poliser som kallats in för att kväsa protesten” 27 november. En manifestation som gick helt lugnt till. Jönsson igen:
– För att styra opinionen fabricerade regimen nyheter om att konstnärskollektivet San Isidro fått stöd av USA och var fienden till revolutionen.
Det är ju något politikerna i USA själva skryter med, men för Jönsson är det bara påhitt. Jönsson:
–För att vinna tid har en dialog inletts med kulturarbetarna, men det är oklart vad den kommer att leda till. Kulturarbetarna har ännu inte fått träffa landets kulturminister för att diskutera bristen på yttrandefrihet inom kultursektorn.
Inte heller det stämmer. De har träffat såväl kulturministern som flera andra myndighetspersoner och kommer att fortsätta dialogen. Något som både Jönsson och exilmaffian i Miami tycker är bortkastat.
Trump har mindre än två månader kvar på sitt mandat. Han har lika lite som alla sina föregångare sedan 1959 lyckats leverera Kuba till exilmaffian i Miami, trots sina kategoriska löften. Tiden rinner ut. Också “dissidenterna” i Kuba, liksom hela den anti-kubanska affärsverksamheten i södra Florida, är oroliga för framtiden. Ska de fortsatt få lika mycket pengar och stöd? För många är det “nu eller aldrig”; det gäller att få till ett uppror som ställer Biden i en situation där han har svårt att agera för lättnader i den aggressiva politiken. Mord på en framstående vetenskapsman i Teheran, protester i Kuba och sabotageförsök av valen i Venezuela är inga tillfälligheter. De krafter som yttersta högern förfogar över är i full aktivitet: världspressen, alla deras “alternativa” medier, NGO:er som Civil Rights Defenders osv. Det är full mobilisering. Det vi ser är ännu ett försök, i den oändliga raden, att störta Kubas regering. Det enligt väl utprovade recept på “färgrevolutioner”. Men de möter ett folk som, oavsett hur kritiska de är till vissa förhållanden i landet, inte har en tanke på att släppa in USA och dess agenter.
Zoltan Tiroler 20120
