(Av Bruno Bran.)
Det var en gång en firmachef
som skulle plocka bär.
I en av sina städerskor
så var han dödligt kär.
Han drogs till skogens gröna mark
av röda lingon full,
och puffran sin den tog han med
för säkerhetens skull.
Ha di ra di ra di rajdi
så sorgerlig.
Ja många ville se hans kropp
förvandlad till ett lik
så han var överkänslig
för den minsta lilla pik.
Han skurartjejens konterfej
i innerfickan bar.
En plåtslagare henne dyrt
och evigt trogen var.
Och chefen gick med raska steg
mot lingontuvan sin.
Med korg på arm han rusade
framåt bland träden in.
Men under granens täta gren
där lurade försåt:
plåtslagare med tjej där satt
och smaskade och åt.
Ha di ra di ra di rajdi
så sorgerlig.
Och direktörn blev galen:
-Vad tusan gör du här?
Vem gav dig lov att komma hit
och äta mina bär?
Då svarte grabben med en ton
av elak infami:
-Hur gick det till när chefen stal
Katrins fotografi?
De orden blev hans sista
direktören honom ströp.
Det hjälpte inte att Katrin
på alla fyra kröp.
Dock skulle chefen själv få leva
endast en minut
för i tumultet hade
pickalorven trillat ut.
Och flickan tog pistolen
och tryckte av ett skott
och fastän han var adelsman
var blodet inte blått.
Hans tinning gapade helt otäckt
som en öppen mun
men allt den kunde säga var:
-Fy fan vad jag var dum.
Och snuten kom och det blev
kakalorum och ståhej.
Städerskan blek liksom ett vaxljus
kanske ångrade hon sig?
Och bödeln var en ryss, jag tror
han hette Paprikoff
och hennes huvud åkte genast av
så det sa kloff.
Ha di ra di ra di rajdi
så sorgerlig.
Historier som denna
bland kulisser trivas bäst.
De färdas ej med verklighetens
magra åkarhäst.
Dock utav det som hände
vi allesammans lär
att all’mansrätten gäller
när man går och plockar bär.
Ha di ra di ra di rajdi
så sorgerlig.
—Bruno Bran
