Bild av Alexander Antropov / Pixabay.

SE DIN TV SEDAN DÖ – av Bruno Bran

I hägnet av en kreativ ensemble i GöteborgAktörernas Studio.
Texten framförd som reading på Allégården, Göteborg 2013 under ledning av Stefan Ridell.

Personer:

STUDIOMANNEN, GUS, PROGRAMLEDAREN, PASTORN, LISA, ALLAN, KRONPRINSESSAN, INKIE, BINKIE, KLOON BUTTERFLY, SOS, BEATRICE, VAKTEN, KALVHOEGEN, KOMMUNALRÅDET, FINANSMANNEN, SYSTER, JONNE, MANAGERN, KURATORN, DOKTORN, KNÄPP-JESUS, KONFERENCIER, KANDIDAT 1, KANDIDAT 2, DOCKAN(= KOMMUNALRÅDET), KATTEN, HÖGTALAREN, HALLÅMANNEN.

1. Studiomannen, Gus

(STUDIOMANNEN gör en nedräkning, ger tecken till GUS att börja.)

GUS:

Godafton. Just nu ligger jag på dödsbädden, men dom har i alla fall TV. Jag har fått in lite snacks. Jordnötter. Dom ska va färska. Den där jättestora sorten smakar ingenting. Jordnötter ska vara feta på ytan och salta. Inte för stora. För mig får dom gärna vara små. Hur små som helst. Jag skulle vilja ha dom som pulver. Som man kan sila i händerna.


2. Programledaren, Pastorn, Lisa

PROGRAMLEDAREN:

Välkomna till “Puss på dig, du”. Mannen vi nyss såg heter Gus Gustavsson. Han är bitter och kverulantisk, ser mycket på TV. Efter döden ska han bli dissekerad av den läkare han älskar, Dr Carin Mohns. Så blir hans liv äntligen meningsfullt. Dissektionen kommer att utföras som ett led i den medicinska undervisningen.

Men först ett inslag om ett ovanligt fall av uppvaknande efter döden. I den kosmiska processen kan ett människoliv kvardröja ett kort ögonblick i samband med en jordbegravning. Just som kistan firas ner, kan livet åter flamma upp för ett kort ögonblick. Detta inträffar en gång på triljonen. Det är som när man ser på ett foto med en människas anletsdrag en sekund innan det kastas på elden. Med oss har vi Lisa Svensson och kyrkoherde Sture O. Ruhd. Sture, du är något så ovanligt som casinopräst.

PASTORN:

Det är inte alls ovanligt. I Las Vegas kom jag i samtal med en pastor, som heter Charlie, som vunnit flera miljoner dollar på sin fritid. Han är själasörjare för dem som behöver. De som förlorat allt.

PROGRAMLEDAREN:

Lisa, det som du vill berätta för oss, när hände det?

LISA:

Den sjunde april i år. Det var på min mans begravning.

PROGRAMLEDAREN:

Vad hände?

LISA:

Det var…ett par hantlar.

PROGRAMLEDAREN:

Som man har när man styrketränar?

LISA:

Ja. Dom stack upp. Ur graven. Som om han höll upp dom och så hörde jag rösten, hans egen röst, han sa: “Träna mera!” Han kanske tyckte att kistbärarna hade lyft lite dåligt.


3. Programledaren, Gus

PROGRAMLEDAREN:

Gus Gustavsson, välkommen.

GUS:

Tack.

PROGRAMLEDAREN:

När vi fick kontakt med dig, sa du, jag citerar, “i stort sett allt är fel”.

GUS:

Ja.

PROGRAMLEDAREN:

Vad har du för problem?

GUS:

Jag är sjuk. Dödssjuk, bland annat.

PROGRAMLEDAREN:

Vilken sjukdom lider du av?

GUS:

Biverkningar av en medicin.

PROGRAMLEDAREN:

En medicin mot vad?

GUS:

Som biverkan fick jag den sjukdom mot vilken jag tog medicin.

PROGRAMLEDAREN:

Är det en livshotande sjukdom?

GUS:

Det vet jag inte än. Sen är det alla följdsjukdomarna.

PROGRAMLEDAREN:

Kan du säga några?

GUS:

Dimsyn, yrsel, hosta, det var mot hosta jag tog medicinen, illamående, kraftlöshet, huvudvärk, depression, lågt blodtryck, svimning, hjärtinfarkt, slaganfall, bröstsmärtor, förändringar i hjärtrytmen, kärlkramp, snabb puls, ökning av kalium och kreatinin i blodet, andnöd, diarré, magsmärtor, smakförändringar, hudreaktioner, trötthet, allergiska reaktioner inkluderande svullnad av ansikte, läppar, tunga eller svalg, blodbrist, låga blodsockernivåer, förvirring, sömnstörningar, nervositet, stickningar, domningar, svindel, hjärtklappning, rinnsnuva, halsont, heshet, astma, kramp i luftrören, tarmvred, inflammation i bukspottkörteln, kräkningar, matsmältningsbesvär, förstoppning, aptitlöshet, muntorrhet, magsår, svettningar, klåda, nässelfeber, håravfall, försämrad njurfunktion, protein i urinen, ökningar av urea i blodet, minskad natriumhalt i blodet, impotens, muskelkramper, blodvallningar, tinnitus, sjukdomskänsla, feber, förändringar av blodbilden, t. ex. minskat antal röda och vita blodkroppar, minskat antal blodplättar, påverkan av immunförsvaret, drömstörningar, Raynauds fenomen, lungpåverkan, lunginflammation, inflammation och sår i munslemhinnan, inflammation i tungans slemhinna, leverpåverkan inklusive gulsot, allvarliga hudreaktioner, minskad urinproduktion, förstoring av bröstkörtlarna, svullnad i tunntarmen.


4. Programledaren, Pastorn

PROGRAMLEDAREN:

Pastor Sture O. Ruhd, av sina vänner kallad “Oh Sture Gud”, du är chef för en butikskedja.

PASTORN:

Det är ett uppdrag som jag tjänar mycket på…känner för, det ger mig mycket…det är givande, nåt att tjäna på…för…för…jag är god för…jag är en god tjänare.

PROGRAMLEDAREN:

Om vi nu tänker oss att Jesus skulle gå förbi en av butikerna.

PASTORN:

Det är inte särskilt troligt.

PROGRAMLEDAREN:

Vi säger om.

PASTORN:

Kristus skulle i dag vara otidsenlig. Han tillät inte kommersialism. I dag har det blivit allt svårare att vara människa. Därför har vi spjälkat upp människan i ekonomiska termer. Och så fort som möjligt ska vi stänga Helvetets förgård ur vår predikan. Den är ju ganska onödig, eftersom vi har själva Helvetet här.

PROGRAMLEDAREN:

Vad är idén med Helvetet?

PASTORN:

Det är en lojalitetstest inom ramen för fredsframtvingande insatser i komplex stridsmiljö. Vi får inte glömma att världen är en tortyrkammare. Jag tror inte det existerar en enda människa som är ren. Skulle det mot förmodan göra det, är det av misstag.

PROGRAMLEDAREN:

Tack.


5. Programledaren, Allan, Kronprinsessan

PROGRAMLEDAREN:

En fråga som varit på tapeten är om man kan säga “du” till kungafamiljens medlemmar. Vi fick besök av Kronprinsessan, och då tog vi reda på den saken. Allan sökte upp henne.

ALLAN:

Ja, hej, eh, hej, eller vi säger hej hej hej, Kronprinsessan.

KRONPRINSESSAN:

Ja, just det.

ALLAN:

Du skulle alltså berätta nånting för oss.

KRONPRINSESSAN:

Ja.

ALLAN:

Vad ska det handla om?

KRONPRINSESSAN:

Djuren. De små djuren. De små, små djuren.

ALLAN:

Smådjur? Alltså, möss då kanske, eller vandrande ödlor, äh, pinnar, då kanske?

KRONPRINSESSAN:

Jag hade tänkt att jag skulle prata lite om kattvård. Det finns t. ex. olika sorts kammar som man kan kamma katterna med, hade jag tänkt att jag först…

ALLAN:

Det blir nog bra.

KRONPRINSESSAN:

Jag vill också gärna visa mina nya mattmönster som jag vävt.

ALLAN:

Du kan vi ta det en annan gång, tror du?

KRONPRINSESSAN:

Och så håller jag på med fotografering. Jag brukar fota katter men också mattor. Dom sitter ihop. Jag vill slå ihop dom till en sak. Det finns ju särskilda sorts kattmattor med särskilda mönster för olika sorts katter och särskilda sorts kammar för olika sorts mattor. Jag har också en matta som är som en klösbräda som har jättemjuka spetsiga små piggar som en spikmatta som river men mjuka, inte hårda utan sköna som man blir smekt underifrån med. Djur, saker, individer behöver vård. Jag vill att det ska vara en mening. Vård är inte bara sjukhus.

ALLAN:

Vad är individen?

KRONPRINSESSAN:

Bara en bunt papperslappar som hålls fast av en klämma. När klämman lossnar, sprids lapparna för vinden.

PROGRAMLEDAREN:

Tack, Ers Höghet, tack, Allan.


6. Programledaren, Gus

PROGRAMLEDAREN:

Vi ska titta på en videofilm som Gus Gustavsson lät ta när han målade ett porträtt av en flicka som satt modell. Helena.

GUS:

Ja, Helena.

PROGRAMLEDAREN:

Du sätter fram blommor runt omkring henne, och…men hon verkar inte precis tilltalad av det. Hon ser ju nästan rädd ut.

GUS:

Ja.

PROGRAMLEDAREN:

Hon verkar ju…och ännu mera blommor blir det. Så hon knappt syns. Nu tittar hon fram. Nu ser man henne lite bättre.

GUS:

Ja jag tog bort lite blommor.

PROGRAMLEDAREN:

Men ser hon inte lite rädd ut?

GUS:

Ja.

PROGRAMLEDAREN:

Vem tog filmen?

GUS:

Efteråt skrev jag till henne. Kärleksbrevet.

PROGRAMLEDAREN:

Du skrev ett kärleksbrev till henne?

GUS:

“Du undrar varför jag skriver, eller rättare sagt, om du visste, att jag skriver, skulle du undra, fast inte varför. Anledningen är inte den, att jag älskar dig, vilket man skulle kunna tro, om man ville se vårt förhållande ur en romantisk synvinkel, utan den, att du vet att jag älskar dig, vilket betyder, att vi får se det ur en annan romantisk synvinkel. Det vill säga, inte du, för det är inte till dig jag skriver. Jag skulle inget högre önska än att det vore till dig jag skriver, men som du vet, eller rättare, som jag vet, står alltför mycket emellan. Att bli förälskad är att en vinternatt råka ut för att beskåda Polstjärnan och låsa sig ute. Jag väljer hellre denna bild än att säga att det är som att sälja smöret och tappa pengarna. Jag får lov att säga, att du på alla sätt är astronomisk. Vi beskådas av en mörk ocean, där ingen ser oss.” Slut citat. Sen mötte jag…

PROGRAMLEDAREN:

Vem tog filmen som vi nu såg?

GUS:

Sen mötte jag henne i foajén när jag gick på teater. Hon såg rädd ut. När hon fick se mig. Ren rädsla i ögonen.

PROGRAMLEDAREN:

Vem tog filmen?

GUS:

Den blicken glömmer jag aldrig.

PROGRAMLEDAREN:

Vem tog filmen?

GUS:

Mamma.


7. Inkie, Binkie, Kloon Butterfly

INKIE:

Så var det dags för ett rejält bett i Kulturmackan.

BINKIE:

Mums mums och mens vi tuggar på den – vad tänker vi på då?

INKIE:

På dom kristna som slets sönder av lejonen.

BINKIE:

Vad grymma djuren är.

INKIE:

Redan på den tiden!

BINKIE:

Du såg en utställning i går.

INKIE:

Om jag gjorde!

BINKIE:

På Galleri Fängelsearkipelag såg du…

INKIE:

…en utställning med trettio olika dukar men med ett enda motiv, “Död av vådaskott under vapenvila”.

BINKIE:

Oj.

INKIE:

Till media har konstnären Kloon Butterfly sagt att han vill “vråla som en tjur som slaktas utan bedövning”.

BINKIE:

Det kan man ju tänka sig hur det låter.

INKIE:

Vi ska ha en liten pratstund med Kloon Butterfly. (Till KLOON BUTTERFLY:) Vad tänker du?

KLOON BUTTERFLY:

Vi tänker oss ett vykort. I centrum ser vi ett exempel på mänskligt lidande. Vi lägger märke till flugorna, såren, den slöa blicken, den torra, ofruktbara jorden. Om vi nu skulle vända på perspektivet, så att vi själva vore mitt inne i denna miljö av lidande, och att vi i stället finge se ett vykort med människor som vi själva i det här rummet, vad skulle vi lägga märke till först? Kläderna. Datorerna. Tapeterna. Det vi lägger märke till först är designen. God design är det som på ett positivt sätt berättar om sin egen funktion. Lackering, storlek, säten. Ska vi ha 250% vinst, kan vi heller inte bortse från att alltfler kvinnor köper bilar.

BINKIE:

Den vackra musiken ni hör skrevs av Gustaf Ekström. Han skrev korta stycken. Han hade den uppfattningen att musiken skulle tränga in genast. I ett brev till Lise-Lotte Moller 18 maj 1948 skriver han:

“Kära Lise-Lotte. I natt och sedan också på morgonsidan hade jag svårt med insomnandet. Jag gick ut bland klipporna för att lyssna till måsarna. De skreko till mig och jag kände mitt hjärta genomborras av en glädje, större än jag själv. Så vill jag att mina verk skall leva.”

INKIE:

Och där tog musiken slut. Korta stycken var det.


8. Programledaren, Allan, SOS

PROGRAMLEDAREN:

Vi ska höra om Allan har fått kontakt med verkligheten därute. Hej Allan!

ALLAN:

Hej, jag står här på Storgatan utanför ett höghus och pratar med lite olika folk. Vi ringer just till SOS, eftersom en kvinna har fallit från ett fönster på fjärde våningen.

PROGRAMLEDAREN:

Vad förfärligt. Hur går det för henne.

ALLAN:

Vi ringer just…hallå, SOS?

SOS:

SOS. Vad har inträffat?

ALLAN:

En tjej, alltså, en kvinna har fallit, trillat ner på gatan, från fjärde våningen, eller femte, ni får komma genast.

SOS:

Vet du hur det är med henne?

ALLAN:

Hon ligger här på gatan, ni får komma genast.

SOS:

Kan du se om hon är skadad?

ALLAN:

Det klart att hon är skadad!

SOS:

Har du försökt tala med henne?

PROGRAMLEDAREN:

Vi bryter där, så återkommer vi till Allan.


9. Programledaren, Beatrice, Gus

PROGRAMLEDAREN:

Välkommen hit, Beatrice. Berätta lite om hur du träffade Gus.

BEATRICE:

Jag var teamleader på jobbet.

PROGRAMLEDAREN:

Vad gjorde Gus på jobbet?

BEATRICE:

Han sorterade metallkupor.

PROGRAMLEDAREN:

Hur kom du att intressera dig för Gus?

BEATRICE:

När jag var liten, tyckte jag om att dansa, och mina föräldrar filmade mig med videokamera. En gång kunde jag inte låta bli att fisa, och den filmen sände mamma och pappa till ett sånt där program som visar videoclips med folk som gör bort sig. Den visades över hela världen.

GUS:

Den går fortfarande i amerikanska program.

BEATRICE:

Sen dess har jag inte dansat.

PROGRAMLEDAREN:

Nähä, och…

BEATRICE:

Jag började fota i stället, när jag blev lite äldre. Nu har jag ett stort arkiv med bilder på allt som kommit i min väg.

PROGRAMLEDAREN:

Och när du träffade Gus…

BEATRICE:

Gus var det perfekta motivet. Han gjorde något man inte får göra. Han gick fram till en kompis vid en annan maskin och började prata. Jag såg till att han fick sparken.


10. Programledaren, Allan, Vakten

PROGRAMLEDAREN:

Allan, vad händer just nu ute på gatan?

ALLAN:

Den här gången är det en man som ser ut att vara hemlös. Vi ska fråga vakten här. (Till VAKTEN): Sover han?

VAKTEN:

Det kan vara så. Innan vi vet bestämt, måste man samtidigt räkna med att han mist livet.

ALLAN:

Hur tänker ni gå vidare?

VAKTEN:

Om han inte visat livstecken inom en timme, kommer han att tillställas en uppmaning att avlägsna sig från platsen. Om han då inte hörsammar, vidtas åtgärder för avhysning. I samband med det senare undersöker vi hans tillstånd.


11. Programledaren, Kalvhoegen

PROGRAMLEDAREN:

Docent Angela Kalvhoegen, vi vill gärna höra om ditt senaste projekt inom den biokemiska forskningen.

KALVHOEGEN:

Vi har hittat ett instrument att underlätta för patienter i livets slutskede. Produkten heter tillsvidare “Virtual Virgin” och är en uppstoppad prostituerad.

PROGRAMLEDAREN:

Vad kan hon användas till?

KALVHOEGEN:

Hon kommer att fungera bäst när patienten är så omtöcknad att han bara är i behov av små tecken för att uppfatta sina drömmar som uppfyllda och bekräftade. Hon kan nästan tala, säger “ko-koo” och utför handrörelser.


12. Allan, Kronprinsessan

ALLAN:

Jag har en speciell fråga till dig, Kronprinsessan. Hur känner du inför din rojalistiska belastning?

KRONPRINSESSAN:

Man får bära sitt kors.

ALLAN:

Ett av de ofta förekommande kraven i dag är att man ska lägga ner kungahuset och ge pengarna till den offentliga vården. Har du nån kommentar till det?

KRONPRINSESSAN:

Det kan jag visst tänka mig att ställa mig bakom.

ALLAN:

Vad säger din far då?

KRONPRINSESSAN:

Han får inte säga vad han tycker.

ALLAN:

Har han inte sagt något till dig?

KRONPRINSESSAN:

Vi pratar aldrig hemma.

ALLAN:

Varför tror du att ditt privatliv är så välbevakat?

KRONPRINSESSAN:

Därför att det trots allt finns något som heter kunglig åtrå.


13. Programledaren, Kommunalrådet, Kalvhoegen, Finansmannen

PROGRAMLEDAREN:

Vi säger välkommen till Anna Andersson, socialdemokratiskt kommunalråd. Anna Andersson!

KOMMUNALRÅDET:

Jag vet inte det där med socialdemokrat, jag har gått ifrån allt det där…det är väl heller inte så lätt att vara demokrat.

PROGRAMLEDAREN:

Du är ändå vald till att representera socialdemokraterna i din kommun.

KOMMUNALRÅDET:

Det kan jag ju göra ändå utan att behöva se mig själv som demokrat.

PROGRAMLEDAREN:

Ser du ett problem med att vara demokrat?

KOMMUNALRÅDET:

Ja, att hela tiden tänka på vad andra ska ha för rättigheter, samtidigt som man själv ska fokusera på skyldigheter. Jag kan förstå en envåldshärskare, för han är ju tvungen att rationalisera. Han måste ju ta hand om så mycket folk.

PROGRAMLEDAREN:

Vad skulle du helst vilja vara med om nu?

KOMMUNALRÅDET:

Ko-koo! Jag gillar små okynniga djur som springer mellan trädstammarna. Jag går genom skogen i månsken, träffar nån jag vill hålla i handen, så går vi där nakna oskyldiga som Hans och Greta, djuren väser och mossan är mjuk, och nu är vi alldeles vilse vi tycker världen är dum, jättedum, men vi håller på det rätta laget om dom andra inte är som dom ska så kommer bombplanen bombarderar dom och vi är skyddade och ristar in våra namn i barken och vi bryr oss inte om nånting. Jag hatar byråkratin och opinionen och sammanträden och hänsynstaganden till andra, alla andra, alla dom här som inte har vett på att förhandla sig till högre löner eller behålla sina jobb eller ha kvar sina hem och så ska vi rätta till, vi, vi, vi ska gå in och hjälpa dom som inte kan, vi ska gå in och städa så det ser snyggt ut när a-kassan och sjukförsäkringen rinner ut i sanden, det är väl inget att bråka om att alla som har haft bidrag nu får va utan, det är ju rättvist om alla får det sämre. Men vi ger 100 kr. mer till pensionärerna. Det handlar om värdighet, det handlar om respekt. Men vi måste sedan räkna om basbeloppet vilket kommer att medföra sänkningar. Men det är faktiskt spännande, ja det kanske inte är så korrekt att säga förstås, att se när någon slås ut ur gemenskapen.

PROGRAMLEDAREN:

Om du, docent Kalvhoegen, fick önska dig någonting, vad skulle det bli?

KALVHOEGEN:

Dataanimerat. Om varje medborgare fotograferas naken, kan bilder av kroppsdelar sättas ihop och fritt användas i en industri som inte kränker individen. Proceduren liknar den obligatoriska skärmbildsundersökningen man hade förr. Bilderna sätts ihop till dataspel där användaren fritt kan använda sin fantasi. En extern hårddisk kan lagra alla de variabla scenerier en vuxen person behöver under sitt verksamma liv.

PROGRAMLEDAREN:

Det där finns väl redan.

KALVHOEGEN:

Gör det?!!

PROGRAMLEDAREN:

Vi har med oss finansbolagsdirektör Lars Nilsson. Vad önskar du dig mest av framtiden?

FINANSMANNEN:

Att min katt kommer hem.

KOMMUNALRÅDET:

Har den varit borta länge?

FINANSMANNEN:

Ett par dar bara. Men den har aldrig gjort så förut. När man tänker på vilka faror som den kan ha blivit utsatt för. Jag kanske aldrig mer får se…

KOMMUNALRÅDET:

Åh, den kommer nog strax tillbaks, ska du se! Den kanske är tillbaka hemma redan nu!

FINANSMANNEN:

Nej, den kommer aldrig tillbaka. Jag känner det på mig. Lilla Snussan. Vit- och brunrandig. Lite yvig svans. Jamar ofta. Bara två år gammal.

KOMMUNALRÅDET:

Var bor den, alltså, var bor du själv, var är detta någonstans, vi kan väl göra en efterlysning.

FINANSMANNEN:

Runt Vårväderstorget i Biskopsgården.

KALVHOEGEN:

Därborta?

KOMMUNALRÅDET:

Jag förstår du har kanske en övernattningslägenhet där, och nu ska ni tittare lyssna noga. Vit- och grårandig honkatt…

FINANSMANNEN:

Vit- och brunrandig!

KOMMUNALRÅDET:

Förlåt, brun- och vitrandig honkatt, Snussan…?

FINANSMANNEN:

Ja. Snussan.

KOMMUNALRÅDET:

Om någon sett henne i Biskopsgården, ring SVT:s växel 031…vad är det för nummer?

PROGRAMLEDAREN:

837000.

KOMMUNALRÅDET:

Jag har också haft katt. Det är såna fina djur.

PROGRAMLEDAREN:

Men hördu Lars Nilsson, om jag frågar så här, hur ser du på läget i dag, om vi alltså tänker på hur vi ska se till nuet, jag menar i dag, hur det är i det stora hela, om vi tänker på hur det är eller hur det skulle kunna vara och så vidare. Vad vill du säga om det?

FINANSMANNEN:

Om det fanns dom som vore beredda att göra uppror, så skulle dom ha rätt.

PROGRAMLEDAREN:

Hur…alltså, hur…menar du nu…vill du utveckla…

FINANSMANNEN:

För oss som vill behålla våra positioner och vår ekonomiska överlägsenhet står hoppet till att det inte finns några upprorsmän. Inga revolutionärer. Att det heller inte kommer att finnas. Det måste vi se till. Eftersom dom har rätt. Jag ser i alla fall inga folkmassor som kräver nedläggning av kungahuset till förmån för offentlig sektor. Och var är generalstrejken med total uppslutning som kräver allas rätt till arbete och högre löner eller åtminstone 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön? Var finns dom som kräver solidarisk hjälp till flyktingar i stället för att avvisa dem till krigförande länder eller militär som utsätter dem för tortyr? Var är folkmassorna som kräver att Sverige upphör med sin vapenhandel med USA? Som kräver total bojkott av Israel? Var är den folkmajoritet som tänker avskaffa den kapitalistiska marknadsekonomin? Det finns inga revolutionärer.

KALVHOEGEN:

Va…

KOMMUNALRÅDET:

Va…

PROGRAMLEDAREN:

Det var, det var får jag lov att säga, ett ovanligt argument, äh inlägg av en av våra okända s. k. finansdoldisar, Lars Nilsson, VD för finansbolaget …

FINANSMANNEN:

Snussan.

PROGRAMLEDAREN:

Säg, hur mycket tjänar du själv?

FINANSMANNEN:

Jag lever på soc.

PROGRAMLEDAREN:

Åh, jaså, he… men du har väl tillgångar placerade så att de är åtkomliga?

FINANSMANNEN:

Jag har inga tillgångar.

PROGRAMLEDAREN:

Men även om de är skrivna på någon i din närhet, är de väl tillgängliga?

FINANSMANNEN:

Jag säger ju att jag har ingenting. Jag lever på soc.

PROGRAMLEDAREN:

Varför lever du på socialbidrag?

FINANSMANNEN:

Jag blev varslad, sen fick jag sparken, sen blev jag sjuk.

KOMMUNALRÅDET:

Det här får jag säga var om jag får säga nåt det här var väldigt obehagligt och oschysst av dig och komma hit och säga en massa saker bara så där och sen ge dig ut för att vara en person i samhället och så är du bara en jävla loser har inte programledningen jag får lov att säga borde inte programledningen ha lite bättre koll på vad för avskräde som egentligen slipper igenom här känner man sig ju som om man sitter på en parkbänk faktiskt jag känner mig exponerad på ett sätt som inte tilltalar mig faktiskt.

PROGRAMLEDAREN:

Det har just kommit in ett meddelande om den bortsprungna katten. En Astrid Holmgren på Plusvädersgatan har tagit hand om den och gett den mjölk.

FINANSMANNEN:

Tack Astrid! Vänd dig till mitt advokatkontor Avenyn 18, tala med byråchef von Trassen. Är det rätt katt väntar en belöning.

PROGRAMLEDAREN:

Det har just kommit in ett meddelande här från Janne Pil på Blåsgatan, som också han har tagit hand om en bortsprungen katt som motsvarar beskrivningen.

FINANSMANNEN:

Tack Janne! Vi får kolla upp dig också. Alltså, von Trassen på Avenyn 18, advokatkontoret Eagle är vad som gäller. Ha-ha-ha, den kanske har blivit klonad, hahaha!

KALVHOEGEN:

Ett klonat djur kan bli väl så tillgivet som originalet. Jag är själv klonad, så jag vet vad jag talar om.

FINANSMANNEN:

Till vårt ambitiösa kommunalråd vill jag påpeka, att det du öst ur dig gott och väl räcker till för ett ärekränkningsåtal. Du är slut. Trodde du verkligen att jag var en vanlig Svensson?

PROGRAMLEDAREN:

Vi säger tack och adjö till socialdemokratiska kommunalrådet Anna Andersson, docent Kalvhoegen och VD Lars Nilsson.


14. Programledaren, Gus, Syster, Jonne

PROGRAMLEDAREN:

Du gjorde en resa en gång. Till Argentina.

GUS:

Jo.

PROGRAMLEDAREN:

Var det en bra resa?

GUS:

Nej.

PROGRAMLEDAREN:

Var den misslyckad?

GUS:

Ja.

SYSTER:

Vi ska ta blodtrycket.

PROGRAMLEDAREN:

Hur var servicen?

SYSTER:

Håll upp armen.

GUS:

Den var väl okej.

PROGRAMLEDAREN:

Reste du runt i Argentina?

GUS:

Jag var på ett hotell.

PROGRAMLEDAREN:

Jaha.

GUS:

Jag åkte till hotellet som vi kom överens om.

PROGRAMLEDAREN:

Du reste inte ensam?

SYSTER:

210/115. Vi ska ta sänkan också.

GUS:

Vi skulle fara till Buenos Aires. Beatrice och jag. Vi beställde hotell.

SYSTER:

Du var duktig med avföringen sist. Du var jättebra!

GUS:

Hon kallade mig gullegris och sa massor om vad vi skulle göra på hotellrummet. Fast när vi skulle åka, sa hon att en nära vän till henne hade blivit hastigt sjuk och behövde hjälp ett par dar. Så hon hade bokat om sin biljett. Men hon ville inte att jag skulle behöva vänta.

SYSTER:

Nu kommer det att göra lite, lite ont.

GUS:

“Åk du så kommer jag efter!” sa hon och det lät som en fin idé. Jag for men när jag kom fram till hotellrummet, fanns ett brev till mig från henne. “Kom hit genast! Jag behöver dig nu! Jag betalar resan!” Jag for tillbaka hem på stört. Ringde på hemma hos henne med ett hjärta som bultade. Jag var beredd att fara jorden runt för hennes skull och det hade jag ju gjort nästan. Vi stod där i tamburen. Hon såg på mig som om jag var ett spöke. “Är det du?” “Ja det klart!” “Va?” sa hon. “Brevet!” sa jag. “Du skrev ett brev och bad mig komma hit genast! ‘om hit genast! Jag behöver dig nu! Jag betalar resan!’” Det kunde jag utantill. Men då visade det sig att brevet inte var till mig utan till Jonne, som hon ville skulle ta bussen från Borås. Hon hade klistrat på fel adressetikett.

SYSTER:

Då var jag klar.

PROGRAMLEDAREN:

Hon kanske inte alls hade tänkt komma efter.

GUS:

Nej.

PROGRAMLEDAREN:

Välkommen hit, Jonne. Det var alltså du, som vid det här tillfället bodde i Borås. Jonne, hur gick det sen för dig?

JONNE:

Vi fick tag i varann som vi skulle. Det gick bra.

PROGRAMLEDAREN:

Gus, vad brukade du och Beatrice göra tillsammans?

JONNE:

Håhååå…! Jo nu ska man höra!

GUS:

Hon brukade fotografera.

PROGRAMLEDAREN:

Vilka motiv valde hon?

GUS:

Allt, precis allt. Hon sa att jag hade en intressant gestalt. Hon plåtade min näsrygg, mitt hårfäste, bålen, slipsen, min benställning när jag väntade på bussen.

JONNE:

Jo jag såg ju det där en gång! Hon körde med den stackarn i alla möjliga absurda vinklar, körde med honom som en trasdocka, satte på honom en tokig mössa med tofsar, och så bad hon honom gå fram och tillbaka, fram och tillbaka, hela tiden.

PROGRAMLEDAREN:

Men Gus, ni gjorde väl annat också?

GUS:

En gång bjöd hon mig hem till en fest hon skulle ha för sina kompisar på fotoskolan.

JONNE:

Mig bland andra!

GUS:

Jag blev väldigt glad, nu skulle jag få träffa dom, och jag tänkte faktiskt att dom säkert skulle vilja höra mig läsa något ur ett manuskript jag hade skrivit som handlade om naturen, “Träden badar”. Det utspelas i regn. Det är fråga om att tillhöra naturen. Ett träd är ju ett träd, oavsett om det regnar eller ej. Jag tog på bästa kostymen och tog med manuset. När jag kom hem till henne på utsatt tid, visade det sig att jag var den förste som kom. “Dom andra kommer om tre timmar”, sa hon. “Jag tänkte att du skulle laga maten.”

PROGRAMLEDAREN:

Hur kändes det?

GUS:

Inget vidare. Det kändes precis som när jag var liten och mamma tog ifrån mig påskgodiset. Så kändes det. Beatrice hade dessutom missuppfattat min bakgrund. Jag hade aldrig varit kock. Jag hade bara varit månadskarl på Henriksberg.

PROGRAMLEDAREN:

Och månadskarl, det är alltså…

JONNE:

Han tömde soppåsar.


15. Kommunalrådet, Programledaren

KOMMUNALRÅDET:

Det är kanske inte så korrekt att säga så, men jag har faktiskt alltid haft lust att bli kallad “slyna”, “slampa” och så vidare.

PROGRAMLEDAREN:

Och nu har du tagit steget fullt ut. Välkommen, f.d. kommunalrådet Anna Andersson!

KOMMUNALRÅDET:

Ja inte riktigt kanske men jag har anmält mig till en introduktion för att se hur dom arbetar.

PROGRAMLEDAREN:

Hur får vi kontakt med dig? När det blir aktuellt?

KOMMUNALRÅDET:

Jag ligger på min hemsida.


16. Programledaren, Kommunalrådet, Managern

PROGRAMLEDAREN:

Vi följde med f.d. kommunalrådet Anna under den första dagen, då hon först skulle instrueras. Anna, vad för typ av evenemang är det fråga om?

KOMMUNALRÅDET:

Var snäll och kalla mig Annie-Money. Det ska bli mitt varumärke.

PROGRAMLEDAREN:

Vad är det vi ser här?

KOMMUNALRÅDET:

Det är en fest för Världssvältskonventet.

PROGRAMLEDAREN:

Vad är din taxa?

KOMMUNALRÅDET:

Det där har inte jag hand om.

PROGRAMLEDAREN:

Nu kommer din manager här.

MANAGERN:

En sak. När dom kommer, vänta inte på dom ute i hallen. Utan gå in till dig.

KOMMUNALRÅDET:

Jaha.

MANAGERN:

Gör det bekvämt för dig. Som om du vore hemma.

KOMMUNALRÅDET:

Jaha.

MANAGERN:

Låt dom hitta dig. Du fattar, dom här människorna, dom vill inte vara passiva. Dom vill skaffa sig det dom vill ha. Dom jagar!

KOMMUNALRÅDET:

Ja. Ja.

MANAGERN:

Dom jagar, dom är ute på safari! Och din uppgift, din uppgift är att vara villebråd! Inte servitris! Har du funderat ut nånting du kan säga?

KOMMUNALRÅDET:

Jag kan säga såhär att…att eh jag är billig, jag tar inte betalt, jag ska bara ha kärlek!

MANAGERN:

Det är bra! Det är kanon. Bra! Pröjs har jag ju redan fått av konventet.


17. Programledaren, Finansmannen, Kommunalrådet

PROGRAMLEDAREN:

Med hjälp av en dold kamera ska vi få se fortsättningen.

FINANSMANNEN:

Nämen se godafton, vackra mask!

KOMMUNALRÅDET:

Jag säger som horan sa när hon kom till himlen och fick träffa Jesus: Dig känner jag igen!

FINANSMANNEN:

Du är söt, min lilla gris.

KOMMUNALRÅDET:

Vill du bli äpplet i min mun?

FINANSMANNEN :

Det var en sån underbar kväll.

KOMMUNALRÅDET:

Berätta lite för mig…

FINANSMANNEN:

Tystnaden i lövverket.

KOMMUNALRÅDET:

Mmm…

FINANSMANNEN:

Som om hela himlen andades musik. Flöjtkvartetten spelade som om dom tillhörde naturen.

KOMMUNALRÅDET:

Åååh…

FINANSMANNEN:

Dom rörde på fötterna varje gång som dom nådde upp till de höga tonerna…

KOMMUNALRÅDET:

Gjorde dom det varje gång?

FINANSMANNEN:

Naturligtvis.

KOMMUNALRÅDET:

Jag menar, dom missade inga toner?

FINANSMANNEN:

Vad i all världen menar du?

KOMMUNALRÅDET:

Förlåt…

FINANSMANNEN:

Och så oboen och fagotten paa-paa-po-po…

KOMMUNALRÅDET:

Pa-pa, po-pappa-poo…

FINANSMANNEN:

Håll käften din jävla apa!

KOMMUNALRÅDET:

Förlåt, vad hände sen?

FINANSMANNEN:

Så temat, det vidunderliga, själva temat i själva stycket, hela…hela…hela…

KOMMUNALRÅDET:

Hela skiten…

FINANSMANNEN:

Hela partituret gick tvärs över rummet, över salen högt, nära taket, så här, nära takbjälkarna däruppe tut-ihutt-tut-hii-hutt-tut-ihutt-tutt-tutt-tu-tutt…

KOMMUNALRÅDET:

Hahahahahahiiiihahahaha!

FINANSMANNEN:

Vaihelvete! Djävla subba!

KOMMUNALRÅDET:

Aj! Aiijjj!

FINANSMANNEN:

Man trodde att det skulle raspa till däruppe i taket! Titutt-papa-tu-tutt-popoo att taket skulle brista! Åh, po-poo-po-poo, åhh, det var fint att se hur dom levde med, musikerna var friska och solbrända och på gott humör, dom hade just varit på turné i Schweiz, finns det bättre musiker än blåsare?

KOMMUNALRÅDET:

Muuuu, muuuuu, bähäää, kvack-kvack, vaff vaff, kuckeliku…

FINANSMANNEN:

Vaihelvete! Nu ska du dö.


18. Programledaren, Gus

PROGRAMLEDAREN:

Du var ju också hos Annie-Money, Gus. Hur fick du råd med det?

GUS:

Jag hade kvar av ett arv efter mina föräldrar.

PROGRAMLEDAREN:

Vad gjorde dina föräldrar?

GUS:

Arbetare.

PROGRAMLEDAREN:

Vad sa du till Annie-Money?

GUS:

Att jag beundrade henne. Att hon var en gasell, antilop, ett rådjur, lätt som en fågels flykt under vingarna. Hon flög, även om hon stod stilla. Hon la armen om halsen på mig, och den andra armen, och kinden intill, och jag får väl säga att jag svävade på moln. “Lita på mig!” sa hon. “Du måste våga!” sa hon. “Släpp loss!” sa hon. “Flyg med mig!” sa hon. Och då tänkte jag att då öser jag väl på. Hon var alla mina kvinnodrömmar i en. Det var som om äntligen en dammlucka skulle öppnas. Som om den strida forsen gjorde sig redo.

PROGRAMLEDAREN:

Och sen då?

GUS:

“Du är ju inte roligare än ett tidningsurklipp!” sa hon. “Du tänder inte människor! Du är platt!” sa hon. “Du skulle kunna duga som frisbie, bara någon ville ta i dig.”


19. Programledaren, Allan, Kuratorn

PROGRAMLEDAREN:

Tack så mycket. Då ska vi se var Allan håller hus! Hej, Allan, vad kan du visa oss därute i verkligheten?

ALLAN:

Hej! Vi befinner oss på “Torget”, som är smeknamnet på akuten. Det är gott om folk här, människor på gränsen till yttersta nöd. Helt tydligt sjuka med synbara symtom, hostande, haltande, klagande, bleka, några gråtande, män och kvinnor, unga och gamla, blödande…vi ska fråga någon här, som ser ut att kunna ge information… får dom ingen vård?

KURATORN:

Inte just nu.

ALLAN:

Varför inte?

KURATORN:

Det beror på att sjukhuset har lagt ner.

ALLAN:

Men vad ska alla patienterna här göra?

KURATORN:

Det här är inte patienter. Det är sjukvårdspersonal.

ALLAN:

Sjukskriven sjukvårdspersonal?

KURATORN:

Nja, det är ingen här som är sjukskriven. Försäkringskassan har inte godkänt diagnoserna.

(Ger uttryck för smärta.)

Jag tror jag dör!

ALLAN:

Mannen där borta ser ut att ha svåra plågor. Han vrider sig och grimaserar. Kan du säga vad han lider av?

KURATORN:

Benskörhet, gallsten, yrsel.

ALLAN:

Vad tjänstgör han som?

KURATORN:

Stafettläkare. Han är på upploppet nu. Som hjärnkirurg.

ALLAN:

Och mannen där i vit läkarrock, vem är det?

KURATORN:

Det är urolog Pettersson.

ALLAN:

Han talar i sin mobil. Betyder det att han tar emot patienter?

KURATORN:

Nej, han ringer Sjukvårdsupplysningen.

ALLAN:

Oops. Där tappa han ett ben.

KURATORN:

Resistent form av spetälska. – Vi ska prata om dina problem sen.

ALLAN:

Jag har inga problem.

KURATORN:

Så sa jag också innan jag hamnade här. God natt. Åh, jag dansar, jag dansar…


20. Allan, Doktorn, Knäpp-Jesus, Konferencier, Kalvhoegen

ALLAN:

Jag går nu ut genom stora entrén och ställer mig här ute på gården utanför sjukhuset, där ett evenemang just håller på att förberedas. Dr Carin Mohns, du ska strax hålla ett anförande här på Djurens Dag. Vad kommer ditt anförande att handla om?

DOKTORN:

De små djuren. Jag har följt Kronprinsessans program hela hösten, suttit som klistrad framför TV:n, inte missat ett enda avsnitt, faktiskt. Och det har slagit an en sträng hos mig. Och jag känner att jag måste gå vidare med hennes verk.

ALLAN:

Det sägs att du ska utföra en dissektion ganska snart.

DOKTORN:

Jag har ett objekt, som är intressant. Hur snart, däremot, beror ju på hur länge han…det är på hans egen begäran. Det liv han levat är som en sårskorpa. Och den kan jag riva loss så att huden får andas.

KNÄPP-JESUS(sjunger):

“Du gamla du fria, du fjällhöga nord…”

KONFERENCIER:

Hör upp allesammans. Kom lite närmare. Vi har glädjen att i dag presentera kattkännaren Dr Carin Mohns som ska berätta om sina små älsklingar.
Jag säger också välkommen till docent Angela Kalvhoegen som bisittare.

KNÄPP-JESUS(sjunger):

“…du tysta du glädjerika sköna…” faen håll käfteeeeen det är jag som kan konsten!

DOKTORN:

Mina damer och herrar. Våra katter har alltför ofta lämnats åsido i beskrivningen av det svenska folket.

KALVHOEGEN:

Det håller jag med om. Man har samma ömhet för ett djur som för en människa.

KNÄPP-JESUS(sjunger):

“Jag hälsar dig vänaste land uppå vår jord, din sol, din himmel, dina ängder gröna.”

DOKTORN:

Jag ska nu mina damer och herrar försöka, jag har kattmattor som är luddiga eller de här som är mera sträva, ni ser på bilden här…

KALVHOEGEN:

Jag blev rörd och föll på knä när min klonade hund lystrade första gången jag sa hans namn. Han hade nämligen samma namn som den ursprungliga hunden.

ALLAN:

Vad hette han?

KALVHOEGEN:

Jag minns inte. Men ett klonat djur kan bli väl så tillgivet som originalet. Jag är själv klonad, så jag vet vad jag talar om.

ALLAN:

Ja det var ju det du sa förut i dag.

KALVHOEGEN:

Sa jag?

ALLAN:

Ja förut, i programmet.

KALVHOEGEN:

Det har jag inget minne av.

ALLAN:

Vi pratade om samhällsutvecklingen.

KALVHOEGEN:

Du måste ha talat med min kopia. Jag kom precis nu från hotellet.

DOKTORN:

I mattans väv ser vi, hur de olika stråken går förbi varandra, som i kattens päls.


21. Programledaren, Kandidat 1, Kandidat 2, Dockan (=Kommunalrådet), Gus

PROGRAMLEDAREN:

Gus Gustavssons hälsotillstånd har nu hamnat i ett skede då konstant tillsyn är nödvändig. Stämningen här är ganska idyllisk. På Gus Gustavssons avdelning har ett kvinnligt vak placerats vid hans dödsbädd, en Virtual Virgin, en humanoid, en docka som nästan är levande. Tjejerna som assisterar här är läkarkandidater. Det finns ännu lite tid för jargong och flams.

KANDIDAT 1:

Vad händer om man vevar upp henne?

KANDIDAT 2:

Vi kollar.

DOCKAN(= KOMMUNALRÅDET):

Ko-koo,ko-koo-ko, ko-koo, ko-koo,ko-koo,ko…

KANDIDAT 1:

Min mormor berättade för mig att på hennes tid hade dom telefoner med vev.

KANDIDAT 2:

Sluta.

KANDIDAT 1:

Nej, det är gôrsäkert. Arvika. Fem sju. Fem sju påringt. Du Johan. Di där äggena jag köpte av dig.

KANDIDAT 2:

Ja? Di va fina, va?

KANDIDAT 1:

Di va inte färska.

KANDIDAT 2:

Di kom direkt från hönerna.

KANDIDAT 1:

Di hönerna måste ha varit hundra år gamla.

KANDIDAT 2:

Du ska inte säga såna här saker till mig. För mina höner är dom bästa hönsen i hela Sverige. Du hittar inte ett endaste höns som inte värper. Och som di värper!

KANDIDAT 1:

Du Johan nu blev det allt en gliring i resonemanget.

KANDIDAT 2:

Va pratar du för slag. Du fattar väl ingenting för du är en höna själv.

KANDIDAT 1:

Nu tror jag bestämt att du har gjort dig skyldig till ärekränkning. Hallå växeln!

KANDIDAT 2:

Jaa vaädä?

KANDIDAT 1:

Jag pratar här med en tilefonabonnemangsinnehavare som använder kränkande åtbörder.

GUS:

Jag vill koo…ko…floff floff blooo…

KANDIDAT 2:

Nämen titta precis som han den där andre!

KANDIDAT 1:

Han den där idioten i går?

KANDIDAT 2:

Den som du skar tjoff tjoff tjoff!

GUS:

Jag vill tloff tlaff…

KANDIDAT 1:

Nänänänä det går inte för sig, det.

GUS:

Jag vill tvavla med dosktrorn…

KANDIDAT 2:

Jo du det skulle just va snyggt!

KANDIDAT 1:

Han ger sig inte.

KANDIDAT 2:

En del vill till sista andetaget! Min farbror va sån. Man fick hålla sig undan.


22. Gus, Doktorn, Katten

GUS:

Jag såg att du grät.

DOKTORN:

Ja.

GUS:

När patienten ser att doktorn gråter, väntar inga goda nyheter.

DOKTORN:

Nej.

GUS:

Säg precis som det är.

DOKTORN:

Jag kan inte finna min katt.

GUS:

Är det en innekatt eller utekatt?

DOKTORN:

Innekatt och han klarar sig inte ute på stan ensam.

GUS:

När såg du honom senast?

DOKTORN:

När jag satte ner kattburen i omklädningsrummet.

GUS:

Här?

DOKTORN:

Jahaabuhuujabuhu…

GUS:

Tog du med dig katten hit till sjukhuset?

DOKTORN:

Tyst för helvete! Jag kan få sparken!

GUS:

Det blir säkert bara en prick. Vi ska klara det här.

KATTEN:

Mjau. Mjau.

DOKTORN:

Åh! Min älskling! Alfred! Lilla kissemissemissemissemånsemånsen!

GUS:

Det är ju en leksak.

DOKTORN:

Den kan jama!

KATTEN:

Mjau.

GUS:

Den är väldigt stor.

DOKTORN:

Ja, den skulle egentligen ha blivit en människa. Men någonting gick snett i processen.

GUS:

Ack finge jag vara din katt,
när spektaklet går över i natt
och livet bjuder sin sista slatt.
Jag skulle spinna från morgon till kväll,
äta, jama, vara så snäll,
lystra var gång du sade mitt namn,
sova i din famn.

DOKTORN:

Om jag visste vad jag ska göra av den.

GUS:

Jag tar hand om den. Under sängen.

DOKTORN:

Okej.

KATTEN:

Mjau.

DOKTORN:

Så!

KATTEN:

Mjau!

DOKTORN:

Ner med dig! In med dig! Så ja!


23. Syster, Gus, Högtalaren, Doktorn, Programledaren, Kandidat 1, Dockan (=Kommunalrådet), Hallåmannen

SYSTER:

Hej Gus. Då va’re dags.

GUS:

Ska vi…

SYSTER:

Jajjemän, det ska vi. Nu åker vi.

GUS:

Men katten? Är katten med?

SYSTER:

Du är med, det kan du ge dig katten på.

GUS:

Är katten med? Har vi med oss katten? Katten?

SYSTER:

Du har drömt något.

HÖGTALAREN:

Vi har en kaffeautomat och en läskautomat i mitten av tåget. Automaterna är danska. Vi har fått överta dem från en nedlagd tåglinje i Danmark. Men man kan betala med svenska pengar. Enligt en växelkurs som finns anslagen bredvid. Samtidigt ber vi att få informera om en felaktighet i fråga om läskautomaten. En läsk kostar sjutton kronor och inte sexton som det står angivet på automaten. Det kan tyvärr också inträffa att automaterna hänger upp sig och att ni inte kan få den läsk ni har stoppat in pengar för. Och det kan vi här inte göra något åt. Det kan bara personalen i Köpenhamn. Men mestadels fungerar automaterna bra.

SYSTER:

Här är paketet.

DOKTORN:

I vilket skick är patienten?

SYSTER:

Sådär.

PROGRAMLEDAREN:

Hur tänker man när man dissekerar?

DOKTORN:

Ja, vi är ju inte riktigt där än. Men jag utgår alltid från en hög tanke om människan. Sedan arbetar jag mig neråt.

PROGRAMLEDAREN(till GUS):

Hur känns det? Är du mentalt förberedd?

GUS:

Jag vill tala med läkaren.

DOKTORN:

Hur mår du?

GUS:

Det är som att få dansa med prinsessan.

DOKTORN:

Tack för komplimangen.

GUS:

Jag kommer aldrig att överge dig. Jag kommer alltid att vinka till dig inifrån ditt minne.

DOKTORN:

Han går in i euforin.

KANDIDAT 1:

Min farfar berättade om hur dom åkte ambulans för att en kompis hade huggit sig i benet. Dom berättade historier och dom skrattade. I ambulansen. Skrattade i ambulansen! Det fick man inte göra förr.

SYSTER:

Sprutan klar.

GUS:

Doktorn. Jag vill berätta något.

DOKTORN:

Jaha vaddå?

GUS:

Jag simulerade.

DOKTORN:

Va?

GUS:

När jag var på min första undersökning hos dig.

DOKTORN:

Vad är det du säger?

GUS:

Jag var frisk. Som en nötkärna. Jag simulerade. Därför att jag ville se dig igen!

DOKTORN:

Vad ska det här föreställa?

GUS:

Jag ville bara träffa dig. Jag var desperat. Jag hittade på lite sjukdomar. Jag ville göra återbesök hos dig och för att få fortsätta med det, knaprade jag på tabletterna och blev sjuk på riktigt.

SYSTER:

Doc, sprutan är på g! Dags?

DOKTORN:

Jag vet inte…

GUS:

Jag är så glad att du ska dissekera. Du ska röra vid allt som finns inuti. Jag är så glad för det. Och att jag är med i TV.

PROGRAMLEDAREN(till GUS):

Är det något du vill säga att du ångrar?

GUS:

Ja, att jag inte lärde mig…k…kn…

DOKTORN:

Okej, då är det dags.

GUS:

Jag älskar dig.

DOKTORN:

Va bra.

GUS:

Vi är ganska omaka, du och jag.

DOKTORN:

Ja det är väl dom flesta.

SYSTER:

Där satt sprutan.

DOKTORN:

Nu är han bortom all hjälp, som man säger.

HÖGTALAREN:

Till er som skulle stiga av i Mölndal, får vi tyvärr meddela att stationen redan har passerats. Vi beklagar att även Varberg har passerats. Ni märkte kanske dessförinnan att tåget inte stannade i Kungsbacka, vilket det heller inte gör.

Till er som sedan ska stiga av i Halmstad kan vi erbjuda tre alternativ: antingen stiga av i Helsingborg, Ängelholm eller Hässleholm, detta under förutsättning att tåget gör uppehåll vid de nämnda stationerna. Tågets slutstation är Lund, och resande till

Malmö har bussbyte därifrån fram till kl.18.00. Tåget beräknas vara framme kl. 20.13.

DOCKAN (=KOMMUNALRÅDET):

Jag har hänvisat till. Den här paragrafen. I protokollet, därför. Att. Jag ser en, ja. Som jag sa. Att jag har det, beror på. Att jag stöder mig på paragrafen. Som säger. Att. En att-sats, som. Jag citerar: Ko-koo!

PROGRAMLEDAREN:

Hur tycker du det ser ut inuti?

DOKTORN:

Alldeles, alldeles underbart! Titta vilken glans! Vilka färger! En explosion i rött! Titta, här har vi verkligen något! Det här skulle kunna bli en grundstomme i en manlig humanoid. En Honky Tonk Hunk.

PROGRAMLEDAREN:

Nästa gång vi ses kommer våra attrapper att leda programmet. Vi på redaktionen tackar för oss i kväll.

HALLÅMANNEN:

Och nu kommer Selma Tran att visa oss hur man steker ankpannkaka.


 

—SE DIN TV SEDAN DÖ – av Bruno Bran

I hägnet av en kreativ ensemble i GöteborgAktörernas Studio. Texten framförd som reading på Allégården, Göteborg 2013 under ledning av Stefan Ridell.

Liknande artiklar