Fotobild: Bruno / pixabay – Manustext: Bruno Bran

DEN NYE LÄNSMANNEN — Rötmånadsskröna av Bruno Bran

Personer: DEN GAMLE MANNEN, HUSTRUN, LÄNSMAN, DRÄNGEN, HILDUR, JONATHAN, PIGAN, SOLDATEN, PRÄSTEN, LÄNSNOTARIEN.

DEN GAMLE MANNEN: Det var så som det var.

HUSTRUN: Så var det.

DEN GAMLE MANNEN: Det var så att vi hade fått en ny länsman i byn.

HUSTRUN: Ja så var det.

DEN GAMLE MANNEN: Och det får jag säga. Det var en klok och förståndig karl.

HUSTRUN: Den förre länsman…han var väl…på sätt och vis…som en tänker sig en länsman.

DEN GAMLE MANNEN: Men han satt där och kura på sitt evinnerliga kontor. Sen kunde han ha nåt ärende till nån gård. Då gick det som en löpande eld att länsman var ute i byn och alla stängde dörrn om sig och de sina.

HUSTRUN: Han var helt enkelt inte omtyckt.

DEN GAMLE MANNEN: Nu ska vi inte ta i, Johanna. Men den nye, han var mer förnuftig. Han strosa omkring och prata med alla och var överallt. Men han lät sig knappast bjudas in på kaffe. Som prästen! Utan han gick där bara. Alla kände personen och själv fick han byn på sina fem fingrar.

HUSTRUN: Och det är en grann karl!

DEN GAMLE MANNEN: Såja, Johanna. Det hör inte hit.

HUSTRUN: Alltid uniformen på!

DEN GAMLE MANNEN: Nå nå, Johanna. I alla fulla fall, nu är det så att på andra sidan om en stor slåtteräng så ligger Jonathans gård med hustru och drängfolk. Hans gård är lite större än min, och mittemellan våra båda gårdar ligger en slåtteräng som är Jonathans.

HUSTRUN: Vad är det du säger?

DEN GAMLE MANNEN: Vad då – ah ja, jo, ja.

HUSTRUN: Men Jonathan var en redlig karl.

DEN GAMLE MANNEN: Ja, ja, ja. Jovisst. Jovisst var han det,

Johanna.

HUSTRUN: Vi fick köpa äggena så billigt.

DEN GAMLE MANNEN: Vi har ju inga höns, vi. – Fast jag undrar – var Jonathan så bevandrad i åkerbruksskötsel? Som en skulle tycka? Med en så stor gård?

HUSTRUN: Men är det passande att tala om det nu?

DEN GAMLE MANNEN: Nej, det är det kanske inte.

LÄNSMAN: Jag är länsman här. Tillträdde befattningen efter Landsfiskal Tordensson. Det första jag fick ta hand om var ett besvärligt fall med misstänkt bedrägligt förfarande vid grisköp.

Det var en bonntjyv som hade köpt en gris men fått med sig två. Fan vet hur. Sen skulle jag reda upp affären åt bonden som vart lurad. Gick först till Bonntjyven. Han hade två grisar i stian. Misstänkt. Två grisdjävlar på hans lilla gård. Du som är så fattig, sa jag rent ut, hur har du råd att köpa två grisar? Då flaxade hans hustru till med ögonen, och själv öppnade han munnen. Men det vart inte mycket sagt från hans sida. Nu är du fast, tänkte jag, men det sa jag inte. Det hade varit att ropa hej för tidigt. Du kanske har fått dom billigt, sa jag. Du kanske kan säga mig var du har köpt dom? På-på-på-på marknan, på marknan. Vilken djävla marknad? frågade jag. På grismarknan, grismarknan. Javisst faen, grismarknan. Jaså på grismarknan, sa jag. Jag förstår. Jag var bragt ur fattningen. Jag gick. Hade jag gått till fel bonde? Jag gick till bonden som var lurad. Han säger att han köpt sina grisar på marknan, sa jag. Det är lögn! röt bonden och slog näven i bordet. Där stod ord mot ord. Jag gick. Nu visste jag inte vem av dom som var skojare.

DEN GAMLE MANNEN : Men en märkvärdig stamtavla hade han, Jonathan. Det fanns en sjökapten bortmed fjärde eller femte led ovanför honom.

HUSTRUN: Säger du det?

DEN GAMLE MANNEN: Jojomen, ser du. Och en galen patron innan dess!

HUSTRUN: Tänka sig!

DEN GAMLE MANNEN: Jag hade varit inne och tittat i kyrkboken. När jag vikarierade för gamle kyrkvärden. Jag tog reda på en hel massa saker. Men när jag en dag fråga Jonathan om det jag hade tagit reda på, så visste han inte ett dugg! Han hade aldrig tittat i kyrkboken, han!

HUSTRUN: Jamen han hade ju inte vikarierat heller!

DEN GAMLE MANNEN: Den där sjökaptenen var nog en skojig karl. Och patron var som sagt galen. Men annars mesar hela högen. Såg det ut som. Vad jag kunde se.

HUSTRUN: Men din egen då? Vad stod det om dig?

DEN GAMLE MANNEN: Beträffande min egen släkttavla får väl sägas att det inte stod så mycket. Nej. Men jag minns tydligt min far. Han hade nyss varit ute i ladugården. Han dog hastigt, min far. Doktorn, som efter långt om länge kom till oss, var av den meningen, att endast en hjärtattack kunde ha framkallat det som skedde. (Gråter.) Johanna – efter den dagen blev jag inte mänska mer. Inte på länge.

LÄNSMAN: En bondby kan innehålla hemligheter. Som plötsligt avslöjas. Och då gäller det att ha ögon och öron med sig. En gammal gåta kan vara lösningen på en ny! Jag gick och gick. Således hörde jag Jonathans dräng sjunga en enkel visa.

DRÄNGEN(sjunger):

Har du sett en sån ful och rôten gödselstack di har?
Nog är det förunderligt att den finns kvar.
Gammal som en sakristia, gôrig och sur
och jag tror den innehåller djur.

Riafaddifriafia, fiafaddirompa
hej vad det spritter i varje lem.
Riafaddiriafia, fiafilibompa
gödselstacken, den är vårt hem.

Allting sitter ihop med en trå.
Husbonn är mäktig utanpå.
Pigan vill han gärna få ner i sin säng.
Det ska jag sätta stopp för, så sant jag är dräng.

I granngårn är det precis som här,
tror jag, fast jag har aldrig vart där.
Jag minns ingenting om min mor och far.
Barndomshemmet brann och bara jag blev kvar.

Riafaddiriafia, fiafaddirompa
hej, vad det värker i varje lem.
Riafaddiriafia, fiafilibompa
gödselstacken, den är vårt hem.

Vad som händer i dag, det vet jag bestämt
för det är detsamma ständigt och jämt.
I morgon ska livet bli underbart.
Till mig har hon sagt att det ska hända snart.

Riafaddiriafia, fiafaddirompa
hej, vad det brinner i varje lem!
Riafaddiriafia, fiafilibompa
gödselstacken, den är vårt hem.

 

LÄNSMAN: Jag förstod vad den sången handlade om. Min vana trogen lade jag ihop ett och ett. Pigan på gården var underskön.

DEN GAMLE MANNEN: Men om en nu ser förnuftigt på mysteriet med Jonathan och hans gård, så…

HUSTRUN: Men var det ett mysterium?

DEN GAMLE MANNEN: Men det var det väl, Johanna.

HUSTRUN: Och länsman är ju redig till att sköta både gårn och sin tjänstegärning.

DEN GAMLE MANNEN: Han är ett Guds under, du! Tänk vad det har skjutit i höjden för dom nu. På så kort tid och på hösten och allting. Trots de förhållandevis dåliga mjölkpriser vi haft i år, trots det förhållandevis dåliga skördeår vi haft i år och alla sorters brister på moderniteter med undantag av tröskmaskinen som alltid

var i gång, så har det gått bättre än nånsin, och det var det jag mena med att Jonathan inte var så, vad ska jag säga… om en jämför.

HUSTRUN: Dom tog ett hypotekslån.

DEN GAMLE MANNEN: Jag tycker länsman gjorde en jäkligt bra affär när han köpte gårn! Och lät mor Hildur bo kvar. Fast han kunde ha löst ut henne!

HUSTRUN: Och pigan! Pigan! Henne behöll han också…jojo!

DEN GAMLE MANNEN: Men han är hedervärd. Hedervärd är just jämt vad han är. Han ville inte att mor Hildur skulle leva ensam! Utan en man vid sin sida!

HUSTRUN: Så är det en annan sak, att bröllopet med mor Hildur blev lite stillsamt.

DEN GAMLE MANNEN: Det hade sina orsaker, det, förstås.

LÄNSMAN: En söndag spankulerade jag lite här och var, lite här och där i byn. Kände frid inom mig. Kände det rådande läget. Kände tillförsikt. Som en slagruta! Hur det nu var, kom jag i närheten av Jonathans gård. Därute satt drängen. Han sjöng en annan visa än förra gången.

DRÄNGEN (sjunger):

Sitter kanske för mig själv på gården
då när sommarn kommer.
Grunnar lite, grunnar mycke,
grunnar kanske för mig själv på gården
då när sommargräset växer.

För hur ska man annars göra,
för hur ska man annars göra.

Ser mig kanske då omkring på gården.
Den som ser på gården
ser så lite, ser så mycke.
Ser så mycke för mig själv på gården,
ser mest gården hela tiden.

För va kan man annars göra,
för va kan man annars göra.

Sitter kanske lite bakom stugan,
sitter inte framför,
grunnar lite, äter mycke,
dricker kanske väldigt mycke brännvin,
sitter lite bakom stugan.

LÄNSMAN: Melodin var…skulle inte förvåna mig om han hade kom-po-post-erat den själv. Fast det är för sent att ta reda på det nu… jag gick fram till honom.

Goddag!

DRÄNGEN: Goddag!

LÄNSMAN: Fin dag i dag.

DRÄNGEN: Ja.

LÄNSMAN: Och här sitter du och sjunger!

DRÄNGEN: Ja.

LÄNSMAN: Du. Vad heter du?

DRÄNGEN: Sixten.

LÄNSMAN: Du Sixten. Sitter du ofta härute och sjunger?

DRÄNGEN: Bara om jag är ledig.

LÄNSMAN: Vet alla om att du gör det? Att du sitter här lite bakom stugan?

DRÄNGEN: N-nej.

LÄNSMAN: Nej du vill väl vara i fred, kan jag tro.

DRÄNGEN: Ja. Ja. Nej. Jo…men…

LÄNSMAN: Var inte rädd. Du har ingenting att vara rädd för. Du har inte gjort något olagligt!

DRÄNGEN: Tack, tack, herr länsman!

LÄNSMAN: Du förstår det, Sixten, att det är så här, förstår du, att utan allmänhetens hjälp kan vi lagens och rättens handhavande inte komma så långt. Och nu tänkte jag fråga dig om en sak…har du möjligen sett något, som varit…märkvärdigt på sista tiden? Jag menar – du sitter här och har bra utsikt. Du ser vägen som går förbi här, och du ser den lilla stigen som leder hit till gården. Och du ser gården, där vi befinner oss nu…medan du själv är nästan osynlig! Förstår du vad jag menar?

Jag såg hur det blänkte till i hans ögon. Hade jag träffat rätt?

Beroende på läget i geografien, beroende på perspektivet så ser du mycket mycket mer än vad andra ser!

DRÄNGEN: Jo, ja, nä, ja…

LÄNSMAN: Har jag inte rätt?

DRÄNGEN: Joo…men…

LÄNSMAN: Men vaddå?

DRÄNGEN: Det är mycket…

LÄNSMAN: Mycket, mycket, du har sett mycket! Ja! Ja! Finns det rentav nånting du skulle kunna tala om för mig?

DRÄNGEN: Jo, men…

LÄNSMAN: Men vaddå?

DRÄNGEN: Kan jag vara anonym?

LÄNSMAN: Självfallet. Absolut självfallet. Det har du rätt till! – Så – vad har du sett?

DRÄNGEN: Som anonym har jag sett både det ena och det andra.

LÄNSMAN: Som till exempel…

DRÄNGEN: Jag vågar inte säga nåt mer.

LÄNSMAN: Har du…hör du…om jag frågar dig så här…har du till exempel sett en bonde, som kallas Bonntjyven?

DRÄNGEN: Bonntjyven?

LÄNSMAN: Bonntjyven, just han ja. Har du sett honom…häromkring, kanske?

DRÄNGEN: Jag har till exempel kanske sett både det ena och det andra.

LÄNSMAN: Som till exempel att Bonntjyven hade ärende… hit?

DRÄNGEN: Jag vågar inte säga nåt mer!

LÄNSMAN: Åjo. Du vågar. Du kan. Tänk vad pigan ska bli stolt över dig om du…

DRÄNGEN: Men kan jag vara anonym?

LÄNSMAN: Visst! Det här det stannar mellan dig och mig!

DRÄNGEN: Säkert?

LÄNSMAN: Jajamensan! Så du har sett Bonntjyven komma hit?

DRÄNGEN: Jajamensan. Det gjorde han. –

LÄNSMAN: Jaha du. Men vad gjorde han då? När han kom hit?

DRÄNGEN: Eh…

LÄNSMAN: Vad gjorde Bonntjyven när han kom hit?

DRÄNGEN: Han-han-han kom hit…

LÄNSMAN: Han kom hit, säger du. Ja. Vad gjorde han här?DRÄNGEN: Han-an-han-an…han prata med…han prata…

LÄNSMAN: Jaha, och med vem, vem var det som han pratade med?

DRÄNGEN: Han prata…och prata med…

LÄNSMAN: Med vem?Vem?

DRÄNGEN: Dom satt och prata, bara.

LÄNSMAN: Vem prata Bonntjyven med?

DRÄNGEN: Han satt och prata och prata med…dom prata…han prata…

LÄNSMAN: Hm. Med Jonathan?

DRÄNGEN: Jonathan?

LÄNSMAN: Ja med Jonathan.

DRÄNGEN: Eh…ja det gjorde han, ja.

LÄNSMAN: Om vad? Väder och vind?

DRÄNGEN: Nä nä, dom prata…dom prata om…om…

LÄNSMAN: Om en gris? – Pratade dom kanske… om en gris?

DRÄNGEN: Eh…äh…om…

LÄNSMAN: En nöff nöff…?

DRÄNGEN: Nöff nöff!

LÄNSMAN: Nöff nöff, en…

DRÄNGEN: …nöff…nöff…nöff, en en…en…nöff-nöff som var… LÄNSMAN: Som var vaddå?

DRÄNGEN: …som var…nöff…uuuuh…nej…

LÄNSMAN: Stulen?

DRÄNGEN: Uh…

LÄNSMAN: Som var stulen?

DRÄNGEN: …nej nej inte stulen…

LÄNSMAN: Vad var den då?

DRÄNGEN: Tjuvad, det var en tjuvgris!

LÄNSMAN: Som var stulen?

DRÄNGEN: Som var stulen, och som husbond Jonathan hade hand om, tills att det skulle lugna sig och tills att det skulle bli-bli lugnt och…lugnt, ja och…sen, ett par veckor efter detta hära gick di te Jonathans laggård och hämta grisen och Jonathan fick en pengasedel och Bonntjyven tog med sig grisen. Men husbonn har inte gjort nåt olagligt, va?

LÄNSMAN: Det får bli föremål för rättslig prövning.

DRÄNGEN: Jaså…rässlig pröv…

LÄNSMAN: Du kommer att få avge vittnesmål.

DRÄNGEN: Men…ska jag…i-i-i…i rättsen?

LÄNSMAN: Jajamen. Nu är din husbonde fast.

DRÄNGEN: Men han hade inte tjyvat nåt!

LÄNSMAN: Han har förvarat tjuvgods. När du avger ditt vittnesmål, blir samtidigt Bonntjyven överbevisad som tjuv.

DRÄNGEN: Men kan jag vara anonym?

LÄNSMAN: Nja nä nä gunstig junker, nu går det inte att va anonym! Det begriper du väl!

DRÄNGEN: Men… men…

LÄNSMAN: Du Sixten! När Jonathan har åkt fast, kan kan inte ta pigan ifrån dig!

Jag gick därifrån. Mycket nöjd. Men jag stannade kvar en bit in i skogsdungen. Jag ville se den sköna…så dök Jonathan och mor Hildur upp. Hm! Ett gammalt strävsamt par!

HILDUR: Rutten fisk!

JONATHAN: Ja ja ja.

HILDUR: Fisk som är rutten, och du tror att våran gris äter rutten fisk! Jag ska tala om för dig, att en gris rör inte sånt här!

JONATHAN: Nej nej nej, men grisen…

HILDUR: En gris rör aldrig gamla mörtskitar som har legat och ruttnat! Tror du att en gris är så dum så att den bryr sig om – åh vad du är dum. Dum, dum, dum!

JONATHAN: Jag har sett ibland att grisen…

HILDUR: Inte våran gris i alla fall! Vad för slags gris tror du att vi har?

JONATHAN: Ja ja ja, fisken är gammal, det är den…

HILDUR: Ta på’n, känn här, får du se, man kan ta rätt igenom med handen, se får du se, vad rutten den är! Åh det tänkte jag väl aldrig att du var så dum som du var för då hade jag inte frågat, då hade jag slängt all fisken i syna på dig!

(Slänger fisken i synen på JONATHAN.)

JONATHAN: För jag tänkte…om grisen…för jag ville prova…

HILDUR: Är den rutten eller inte, är den det, är den rutten eller inte?

JONATHAN: Ja, den…

 

(JONATHAN plockar ihop fisken, går därifrån.)

HILDUR (skriker): Johooooo! – Det är inget eko nuförtiden. (Ut.)

PIGAN(in, sätter händerna för DRÄNGENS ögon): Gissa vem det är!

DRÄNGEN: Min trogna jänta!

PIGAN: Hihi! Om du vill, kan jag sy ett par golfbyxor åt dig!

DRÄNGEN: Det blir lättare att springa ute i hagarna då. Mycket lättare.

PIGAN: När vi får egen gård, ska vi ha vällingklocka.

DRÄNGEN: Hur ska vi få en gård?

PIGAN: Det finns vägar.

DRÄNGEN: Va?

PIGAN: Och så ska vi plocka lingon.

DRÄNGEN: Svamp.

PIGAN: Kom, Sixten!

DRÄNGEN: Ska vi dansa?

PIGAN: Jaa! Jaa!

DRÄNGEN: Dansa samba!

LÄNSMAN: Slagrutan hade fungerat. Den hade gett utslag vid Jonathans gård. Jag gnuggade händerna. Jag hade ett vittne! Det bästa vore om jag dessutom kunde ertappa Jonathan på bar gärning i förbindelse med Bonntjyven.

En annan intressant omständighet framkom på kvällen. Jag spanade utanför gården. För att inte riskera att bli sedd, gick jag utanför Jonathans tomtgräns, där träden stod tätt i en dunge. Vad får jag se! En berså. Med bänk och bord och…på allmänningen! Var inte det konstigt!

Jag satte mig ner på bänken. Och! Snett nedanför såg jag boningshusets västra sida med fönster in till…Jonathans och hans hustrus sovkammare, trodde jag först, men det var pigans! Det var pigans. Den sköna pigans.

Hur jag visste det? Därför att nu kom pigan in. Hon började klä av sig! Plagg för plagg! Och…hm…du milde – underkjol och underbyxor av det mest skimrande siden! Jag lade ihop ett och ett. Fick det till två.

Jag företog intensivbevakning på Jonathan.

JONATHAN: Nä du, flicka lilla. Flicka lilla! Kålrotsblasten. Den ger jag fan i att ta upp. Den ska jag helt enkelt ge fan i att ta upp! — — — Och gräset. Gräset ger jag fan i. Jag ska ge fan i att slå gräset. Det ger jag blanka fan i! — — — Kläderna? — –- — Passade kläderna? – – – –- Passade dom? –- –- –- Passade kläderna sa jag!

PIGAN: Ja dom var passande.

JONATHAN: Dom kostade femti riksdalers banko. Femti. – Som sagt, det var bara det jag ville veta. Om dom passade!

PIGAN: Ja, det gjorde dom.

JONATHAN: Expediten sa att dom passade, att dom skulle göra det, sa han. Det ska vara till en ung vacker flicka sa jag. – Jag vill veta nu om dom passade. Det var därför jag frågade dig nu.

PIGAN: Ja, dom passar. Dom passar!

JONATHAN: Ja ja jag bara frågar! När du aldrig sa tack!

PIGAN: Dom passar! Precis!

HILDUR(in): Min flicka, du vet väl att vi får främmande? Jonathan har ropat hit Karl och Johanna. Så du sätter fram extra tallrikar. (Ut.)

PIGAN(sjunger):

Jag tror, jag tror att en skatt
är fördold i sjöbottnens natt.
Och vattnet det blänker
och vågorna stänker.
Och vattnet det blänker
och vågorna dränker.

 

JONATHAN: Tyst! Tyst! Slamra inte! Slå inte sönder nånting nu!

PIGAN(sjunger):

Jag tror, jag tror att en skatt
blir funnen i mörkret en natt.
Den ligger och blänker
mens vågorna stänker.
Och vattnet det blänker
och vågorna dränker.

JONATHAN: Tig med dig tig sa jag! Tig! Slå inte sönder nånting! Porslin är dyrt! Porslin är dyrt, sa jag! Varför svarar du inte?

PIGAN: Det är väl inte så mycket att tillägga.

JONATHAN: Det var det värsta! Men så kom det från en hönshjärna.

PIGAN: Och gick till en getabock!

JONATHAN: Va? Va va va! Din…eländigaste…enfaldiga urblåsta höna! Din… otacksamma slyna! Kom så ska jag vrida…

PIGAN: Otacksam? Är jag otacksam? Vad menar du? Har jag kanske bett dig om nånting? Har jag det? Det har jag inte! Ingenting! Jag har inte bett dig om nånting! Det jag har fått, det har jag fått, men aldrig, aldrig nånsin att det skulle falla mig in att be dig om ett endaste dugg! Hör du det! Gubbstrut!

DRÄNGEN(in): Här luktar mat.

(DRÄNGEN och PIGAN omfamnar varandra.)

JONATHAN(till PIGAN): Se till att få gjort det du ska! (Till DRÄNGEN:) Och du din skabb! Håll dig borta från henne!

(DRÄNGEN och PIGAN särar på sig.)

(Till DRÄNGEN:) Rör henne inte med dina gösselnävar! Här kommer du skitig och dan och vänslas med henne som om hon var din!

DRÄNGEN: Jo, hon är min.

JONATHAN: Akta dig du.

DRÄNGEN: För vad då? För dig, kanske?

JONATHAN: För kniven.

PIGAN: Kniven?

JONATHAN: Ty kniven har en spets, som riktas åt det håll man vänder den.

(Tar fram en stor kniv.)

Håller man upp kniven i lufta, å gör så här, å så här, å så, så kan man inte tro’t, men man har faktiskt skurit lufta. Häh.

(HILDUR in.)

JONATHAN (till PIGAN): Tänd stearinljusen. Främmaten kommer!

DEN GAMLE MANNEN: En söndag middag när himlen var som blåast och kreaturen väsnades, stod jag ute på gårn och titta på fugglarna och vem får jag se stå och vinka åt mig från sitt håll om inte Jonathan!

HUSTRUN: För det bruka han ju inte göra.

DEN GAMLE MANNEN: Han var nog lite tvär du, Johanna. Men jag ropa tillbaka och så ville han att vi skulle komma och äta medda hos dom.

HUSTRUN: Det var förskräckligt högt i gräset när vi skulle gå över.

DEN GAMLE MANNEN: Men det redde sig du, Johanna. Och så gick vi in genom dörrn på hans vitmålade stuga och Jonathan berätta en historia.

HUSTRUN: Det dofta så gott redan i farstun och så slog Jonathan upp dörrn och därinne, ja, där hade dom tänt stiarinljus mitt på dan. För vår skull, sa Jonathan.

DEN GAMLE MANNEN: Ja, ja, lugna dig nu Johanna.

HUSTRUN: Den blå himmeln, den där vita stugan och dom gröna ängarna – det är så vackert, så vackert. Fast på håll ser fönstren alldeles svarta ut.

DEN GAMLE MANNEN: Men Johanna, det hör väl i Guds namn inte hit! Och så slog vi oss ner vid bordet tillsammans med Jonathan och hans käring och pigan. Dom hade en piga och en dräng. Fast drängen var ute hos grisen.

HUSTRUN: Och om man ser gårn från sjön – om man är långt ute på sjön och ser gårn, så ser det ut som den inte kunde stå stilla!

DEN GAMLE MANNEN: Vill du tiga, Johanna! Och så tog Jonathan fram brännvinsflaskan och slog i, fast pigan ville inte ha. Och mens han slog i, mumla han till om drängen och beklaga sig över grisen.

HUSTRUN: Men det var en stor och fin gris dom hade.

DEN GAMLE MANNEN: Men den ville inte äta ordentligt, Johanna!

HUSTRUN: Men Jonathan var lika glad för det.

DEN GAMLE MANNEN: Han berätta och berätta. Men så tystna han. Alldeles precis. Det var alldeles tyst runt bordet. Så tog han sig om mustaschen, drack ur glaset…

HUSTRUN: Och så sa han…

DEN GAMLE MANNEN: Jag ska gå ut och skälla på grisen, sa han. Men då skratta vi. Åh herre gud va vi skratta när vi trodde Jonathan var full!

HUSTRUN: Men inte var han full.

DEN GAMLE MANNEN: Så gick Jonathan ut, och i detsamma såg käringen hans utåt vägen, och där kom den nye länsman tittande som han brukade. Vi skratta och tänkte på va han skulle tro när Jonathan skulle till och svära ute i svinhuset. För hade Jonathan en gång sagt en sak, så gjorde han det också. Och så får vi höra…

HUSTRUN: Du milde, vad vi fick höra…

DEN GAMLE MANNEN: Ett brölande så hiskeligt! Jag tror Jonathan satte fart på vartenda kreatur, och själv gormade han värst.

HUSTRUN: Och drängen med.

DEN GAMLE MANNEN: Drängen, drängen med, du, Johanna. Så tystna det äntligen till slut. Och så kommer Jonathan in, men då skratta vi inte längre. För det såg ruskigt ut, det. In kommer Jonathan med en stor kniv med blod på.

HUSTRUN: Tänk till att döda grisen, sa mor Hildur.

DEN GAMLE MANNEN: Hon blev förbaskad, hon, förstås. Men då sa Jonathan, då sa han: Jag har inte tagit livet av grisen, sa han. Honom har jag bara skällt på! Då börja vi förstå runt bordet, när Jonathan höll sig allvarlig och inte skämta. Och då dåna pigan, för hon var kär i…i drängen,

hon.

HUSTRUN: Så kom länsman in.

DEN GAMLE MANNEN: Då kom han in, du, Johanna, och då var det som Jonathan skar av sig halsen.

HUSTRUN: Det var det värsta jag har sett.

DEN GAMLE MANNEN: Det var det värsta jag med har sett, du, Johanna!

LÄNSMAN: Nu skulle Bonntjyven anhållas. Läget: vittnet mördat! Av hälaren! Som heller inte fanns bland de levande! Vad göra? Det enda raka var att åstadkomma ett skrivet vittnesmål. Med Sixtens signatur.

Jag skrev ner det som han hade sagt till mig, varken mer eller mindre. Och namnteckningen – jag förfärdigade ett bomärke, sen daterade jag dokumentet till två dagar före den dödsbringande bjudningen hos Jonathan. Det var vattentätt. Full av tillförsikt lade jag in det i ett brev som jag sände till Landshövdingeämbetet. Därefter gick jag hem till Bonntjyven. Tog med handklovar.

HUSTRUN: Det gick rykten.

DEN GAMLE MANNEN: Vad menar du, Johanna?

HUSTRUN: Rykten. Allteftersom tiden led, så gick det rykten.

DEN GAMLE MANNEN: Försegla din mun, Johanna.

HUSTRUN: Otrevliga, lea rykten.

DEN GAMLE MANNEN: Jajaja, men Johanna, Johanna… dom ryktena…

HUSTRUN: Dom ryktena var inte till förre länsmans fördel. Han försvann. Ena dagen hade Landsfiskal Tordensson suttit på sitt kontor. Nästa dag var han borta.

DEN GAMLE MANNEN: Men Johanna…

HUSTRUN: Och pengarna? Var fanns pengarna! Som låg i kassaskåpet? Kassaskåpet var tomt! Länsmanskontorets kassaskåp var tomt! Alldeles tomt! Och den gyllene pendylen! Var var den nånstans?

DEN GAMLE MANNEN: Johanna, tala inte så högt!HUSTRUN: Tordensson tog pengarna, han, och försvann. Och ryktena började gå!

DEN GAMLE MANNEN: Tack och lov att vi har den nye länsmannen…

HUSTRUN: Han får det nog inte lätt.

LÄNSMAN: Nu när Bonntjyven var förpassad inom lås och bom, och den förfördelade bonden fått rättvisa, ja han fick tillbaka sin gris! – då handlade nästa kapitel för min del om landsfiskal Tordenssons försvinnande. Man kan undra – varför har jag inte fått uttryckliga order att starta en undersökning i ärendet! Eller: varför har jag inte kallats till förhör? Alldenstund jag fick fördel av att Tordensson inte visat sig under så lång tid, att jag sålunda kunde överta hans plats! Vidare: antag att tillgångarna som plundrats var så stora, att de gott och väl kunnat räcka till passagerarplats på en amerikabåt! Som Tordensson ämnat medfölja! Antag

vidare att undertecknad fick kännedom om hans avsikter, att jag vid konfrontation erbjöds en del av summan för att tiga! Eller värre, värre! Antag att jag dödade Tordensson, tog pengarna och hans plats! Varför har jag inte blivit kallad till förhör! Varför? Har landshövdingeämbetet förberett en strategi för att lösa gåtan? Nej, min uppfattning är den att landshövdingeämbetet har avskrivit ärendet! Såsom en följd av oförmåga – eller ovilja att lösa fallet, ämnar man försegla det i glömska och tystnad.

HILDUR(in): William.

LÄNSMAN: Ja.

HILDUR: Nu går jag och lägger mig.

LÄNSMAN: Ja. Ja. Javisst.

HILDUR: God natt.

LÄNSMAN: Godnatt.

HILDUR: Jag går och lägger mig.

LÄNSMAN: Ja. Ja.

HILDUR: Jag går och lägger mig.

LÄNSMAN: Ja gå och lägg dig.

HILDUR: Jag är lite trött.

LÄNSMAN: Ja ja.

HILDUR: Är inte du trött?

LÄNSMAN: Nej, det tror jag inte.

HILDUR: Nehej. Då går jag och lägger mig i alla fall.

LÄNSMAN: Ja gör det.

HILDUR: Då gör jag det.

LÄNSMAN: Gör du det.

HILDUR: Nattitnatti. (Ut.)

(LÄNSMAN till ett mindre, privat kassaskåp, tar fram en halvfull brännvinsflaska och ett snapsglas. Slår upp, tömmer glaset. Slår upp ett glas till, vilket han också tömmer. Dansar lätt med små steg och försiktiga kroppsrörelser, bado-badoo-nynnar en melodi, som påminner om “Jailhouse Rock”.

Knackning på dörren.)

PIGAN(klädd i nattlinne, in): William!

LÄNSMAN: Ha! Hå! Se där! Lilla Fia!

PIGAN: William!

LÄNSMAN: Ha!

PIGAN: William, jag ville bara…jag menar…

LÄNSMAN: Det är helt i sin ordning, helt i sin ordning. Kom in, kom in, kom, kom in!

PIGAN: Får jag det, William?

LÄNSMAN: Ja bara kom in. Här är dörren öppen!

PIGAN: Jag vet inte om det är passande, men…

LÄNSMAN: Det passar så utmärkt! Säg vad du har på hjärtat! Sjung ut!

PIGAN: Jag vet var Tordensson är.

LÄNSMAN: Vad …!

PIGAN: I sjön. (Gör tummen neråt.)

LÄNSMAN: Va!

PIGAN: Stensjön.

LÄNSMAN: Ta av dig nattlinnet och..

PIGAN: Vill du…

LÄNSMAN: Visa mig.

PIGAN: Vill du jag ska visa? Vad dååå? Vad ska jag visa?

LÄNSMAN: Var Tordensson finns fattar du! Ta på dig kläderna!

PIGAN: Jaså. Men William, mina kläder, jag kommer inte åt kläderna utan att väcka mor Hildur!

LÄNSMAN: Varför inte det?

PIGAN: Därför att jag la dom så tokigt jag hade bråttom och det är risk att jag river ner en massa saker när det är mörkt och att jag väcker…

LÄNSMAN: Men… men!

PIGAN: Kan jag inte få låna lite kläder av dig, William?

LÄNSMAN: Jaja. Jaja. Mot reglementet, men, ja jag ska se här…

(LÄNSMAN tar fram en slags länsmansuniform. PIGAN tar av sig nattlinnet, har inte speciellt bråttom. LÄNSMAN vänder sig bort, undviker med stor självövervinnelse att betrakta PIGAN.)

Men skynda dig nu!

PIGAN: Di här knapparna…kan du visa mig…?

(LÄNSMAN hjälper PIGAN med kläderna.)

PIGAN (fnittrar): Jag är så kittlig…! – Gör inte sådär! Nej! Hihihihi, du…

LÄNSMAN: Så. Nu går vi. – Vad är det?

PIGAN: Jag är mörkrädd.

LÄNSMAN: Det visste jag inte.

PIGAN: Jo. Jo. Hålla hand!

LÄNSMAN(gör så): Hm.

(De går och går.)

PIGAN: Här är det kusligt. Väldigt kusligt. – Tycker inte du att det är kusligt?

LÄNSMAN: Det beror väl på vad man jämför med.

PIGAN: Ja du har väl varit med om en del.

LÄNSMAN: Javars.

PIGAN: Tagit fast bovar och sett mördare i vitögat.

LÄNSMAN: Det är mitt jobb.

PIGAN: William…jag har undrat över en sak…finns det snälla mördare?

LÄNSMAN: Ja då. Och elaka mördare. Kloka mördare. Dumma. Rädda mördare. Modiga mördare! Mörkrädda! Alla sorters.

PIGAN: Huu…

LÄNSMAN: Vad är det?

PIGAN: Då är dom ju som du och jag?

LÄNSMAN. På sätt och vis.

PIGAN: Men hur gör dom då? När dom mördar?

LÄNSMAN: Det finns grovt räknat så finns det mördare av två kategorier. Först är det dom som skjuter hej vilt på allt och alla. Som lever med fingret på avtryckaren. Dom är som söndagsjägare. Dom är farliga därför att dom inte vet vad dom vill förrän det är för sent. Men jag vet hur dom ser ut och hur dom uppför sig. Dom brukar ha små ryckningar runt mun. (Visar.)

PIGAN: Huuu! Gör inte så, William.

LÄNSMAN: När man får syn på en sån, gäller det att skjuta först.

PIGAN: Har du gjort det?

LÄNSMAN: Sen är det den andra sorten. Dom som bara mördar när det är absolut nödvändigt.

PIGAN: Och hur vet man när det är nödvändigt?
LÄNSMAN: Fia, nu tycker jag vi koncentrerar oss.

PIGAN: Jaa, William…ja, ja…

LÄNSMAN: Du ska inte vara rädd i mörker…så, så…

PIGAN: Ja, jaa…så…mer! Mera så, ja mera mera så…ja!!

LÄNSMAN: Så ja. Kan du visa mig nu?

PIGAN: Oh! Ja! Jag ska visa dig…!

LÄNSMAN: Var är han, Tordensson?

PIGAN: Jag ska visa dig…allt, William, alltihopa, åh, William…

LÄNSMAN: Var är han? Tordensson?

PIGAN: Mmm…Tordensson? Mmmm… ja, nu blir du nog väldigt arg på mig, men…

LÄNSMAN: Var är Tordensson?

PIGAN: Inte vet jag. – – – Nä det vet jag inte. Jag vet inte.

LÄNSMAN: Va faen säger du? Var är han? Vet du inte?

PIGAN: Nää…

LÄNSMAN: Va? Va? Vet du inte?

PIGAN: Nej, nej…

LÄNSMAN: Vet du inte? Vad menar du?

PIGAN: Jag vet inte alls var han är. Jag vet inte, vet inte, vet inte!

LÄNSMAN: Va?!?

PIGAN: Jag vet inte!

LÄNSMAN: Va faen menar du? Va? Va! Var är han?

PIGAN: Har inte en aning, nej, nej!

LÄNSMAN: Var är han, säger jag!

PIGAN: Aiijij! Jag vet ingenting, absolut ingenting!

LÄNSMAN: Vafan är det du säger? Utan minsta skam i kroppen! Har vi gått hit i onödan?

PIGAN: Inte i onödan, nej, så får du väl inte säga…

LÄNSMAN: Du du din slamsa du har tagit med mig hit helt i onödan, lurat hit mig helt i onödan! Va!

PIGAN: Aij! Inte i onödan, du…William, jag…aiij!

LÄNSMAN: Ge tillbaks uniformen!

PIGAN: Ja ja ja men inte nu! William!

LÄNSMAN: Nu på momangen!

(LÄNSMAN börjar ta av PIGAN uniformen. PIGAN gör motstånd, det blir en fight, PIGAN klipper till LÄNSMAN i ena ögat, så han faller i vattnet, PIGAN springer därifrån.)

Oooh! Satan! Kom hit! Blipp blupp! Hallå! Blupp blupp!Kom hit! Blupp kom hit, för faen, hjälp, blupp blupp hjälp mig upp ditt djävla as! Blubb blupp, blupp blupp…

PIGAN (halvspringer hemåt. Mumlar böner, sjunger):

Nu har klockan i mitt bröst
ropat till mig med sin röst
hör du vad jag säger
hör du vad jag säger.

Morgonen var ljus och kall
ställde mig på fotapall
såg igenom springan
såg igenom springan.

Ingen hade vaknat än
inte har jag någon vän
kunde inte gråta
kunde inte gråta.

Alla kläder tog jag på
överallt jag ville gå
längre än jag visste
längre än jag visste

Jesus upp i luften for
klockan visar var han bor
stängde ytterdörren
stängde ytterdörren.

Sedan gick jag ner till byn
skådade mot höga skyn
snart så är jag borta
snart så är jag borta.

(Ugglor och andra djur utstöter läten. Väl innanför dörren till köket snubblar PIGAN, river ner en kittel, vilket väcker HILDUR.)

HILDUR: Hallå! Vem där?

(HILDUR in.)

Jaså, var det du, Fia.

PIGAN: Ja. (Snyftar.)

HILDUR: Men vad har du på dig?

PIGAN: Jag vet in…te…

HILDUR: Vad är det som har hänt? – William! Vakna,

William!

PIGAN: Han kan inte…snyft snyft…höra…

HILDUR: Vad säger du flicka!

PIGAN: Han…han…

HILDUR: Vad är det som har hänt?

PIGAN: William…han..

HILDUR: Har det hänt William nånting?

PIGAN: Ja…ja…

HILDUR: Var är han?

PIGAN: Därute…Stensjön…

HILDUR: Vad säger du! Ute?! Vad gör han ute?

PIGAN: Buhuu…han…han…

HILDUR: Har han fallit i sjön?

PIGAN: J..nä..ja…jo…

HILDUR: Men så säg vad han har gjort! — Och varför har du hans uniform på dig?

PIGAN: Det är därför att…

HILDUR: Ja?

PIGAN: Jag tog fel…efteråt…

HILDUR: Tog fel? Efteråt?!

PIGAN: Mor Hildur…snälla mor Hildur…jag ville inte, men…

HILDUR: Säg sanningen!

PIGAN: Jag var tvungen

HILDUR: Var du tvungen? Att…

PIGAN: Ja, mor Hildur! Jag blev tvungen! Han…tog mig tog av mig…han tog av oss…och sen …när det var klart, tog jag fel kläder på mig…och han blev rentut sagt förbannad och tänkte ta…ta av mig igen men nehej du! Sa jag och drämde till! Och nu…

HILDUR: Ligger han på bottnen?

PIGAN: Ja…

HILDUR: Tillsammans med landsfiskal Tordensson?

PIGAN: Va?

HILDUR: Ligger han lik tillsammans med liket av Tordensson?

PIGAN: Det gör han väl…i så fall…

HILDUR: Jag ärver William.

PIGAN: Jaså, jaha?

HILDUR: Jag saknar honom inte.

PIGAN: Nähä, jaså…

HILDUR: Och man ska inte beklaga döden när man ärver.

PIGAN: Nä, det vore dumt.

HILDUR: Jag ska berätta en sak för dig, Fia. Från början tänkte jag att du och William skulle bli ett par. Det var mens Jonathan levde.

PIGAN: Nämen…oj…

HILDUR: Men nu är det väl lika bra att det inte blev så. Och nu…

PIGAN: Nu?

HILDUR: Nu tar jag hand om pengarna.

PIGAN: Vilka pengar?

HILDUR: Nu tar jag alla pengarna som Jonathan tog från kontoret! Och jag delar inte med Bontjyven! Som sitter inne på obestämd tid!

PIGAN: Så Bonntjyven och fader Jonathan…

HILDUR: Jaja. Och det kunde det nötet William inte räkna ut!

PIGAN: Så dom sänkte Tordensson…

HILDUR: Jag var själv med. Höll utkik. – Guldpendylen. Från landsfiskalskontoret. Hamnade i sjön!

PIGAN: Oj oj oj…men det måste väl gå att få opp den?

HILDUR: Om man vet exakt var man ska leta. Om jag säger hundrasexti alnar söder om Skrapudden. – Den är värd ja den är säkert värd en…ja jag vet inte..

PIGAN: Men mor Hildur, varför berättar mor Hildur detta för mig?

HILDUR: Lilla lilla Fia. Om en vecka går båten.

PIGAN: Vilken båt?

HILDUR: Amerikabåten.

PIGAN: Till Amerika?

HILDUR: Titta här. (Tar fram ett stort kuvert.) Titta här, Lill-Fia! Vet du vad jag har?

PIGAN: Nä?

HILDUR: Fyrahunderaåttietretusen. Riksdalers banko!

(HILDUR lägger upp alla pengarna på köksbordet.)

Allt stämmer som en psalmvers! Bra att ha over där!

PIGAN: Jag vet inte vad jag ska säga, mor Hildur, men…man får väl säga gratulerar?

HILDUR: Tack, tack Lill-Fia. Nu. Frågar jag dig: följer du med?

PIGAN: Va? Jag?

HILDUR: Ja just du. Följer du med? Ja eller nej. Vi kan nog starta en bra rörelse därover.

PIGAN: Vad för slags rörelse?

HILDUR: Du kommer att få träffa många män. Stiliga män!

PIGAN: Ja då så…

HILDUR: Ja eller nej?

PIGAN: Ja! Mitt svar är JAA! JAA! JAA!

(PIGAN dansar något som hon tror är can-can.

Hundskall. In stormar en SOLDAT med hund, PRÄSTEN, LÄNSMAN, den sistnämnde genomvåt, rasande, med ett stort blåslaget öga.)

LÄNSMAN(pekar på PIGAN): Där är hon! Grip henne!

PIGAN: Jag är oskyldig! (Till SOLDATEN:) Hör du det jag är alldeles släpp mig din djävla buse! Aiij! Mor Hildur! Hjälp mig! Hjälp! Hjälp!

(SOLDATEN slår PIGAN i järn. Drar henne med sig ut. Hunden följer med, skäller. PIGAN gråter. LÄNSMAN in i sitt arbetsrum för att byta kläder.)

PRÄSTEN: Tack vare Herrans vägar och nådiga försyn gick jag mig ut en promenad och hörde din trogne makes skräckslagna rop på hjälp! När jag fört honom upp ur det dödliga elementet, gav han mig en förklaring om vad som timat. Jag kommer att vittna.

HILDUR: Jag sätter på lite kaffe.

PRÄSTEN: Det skulle smaka gott.

DEN GAMLE MANNEN: Du vet Johanna, att jag sover gott om natten.

HUSTRUN: Det gör man om man har gott samvete.

DEN GAMLE MANNEN: Men natten till i går vaknade jag.

HUSTRUN: Är du sjuk?

DEN GAMLE MANNEN: Nej jag är frisk som jag brukar. Jag vaknade av hundskall.

HUSTRUN: Här är det ingen som har hund.

DAN GAMLE MANNEN: Nej just det! Så vad var det som hände?

HUSTRUN: Vad gjorde du då? Somnade du om?

DEN GAMLE MANNEN: Det må jag ha gjort. Ja. För när jag vaknade, var det redan morgon.

HUSTRUN: Inga flera hundskall?

DEN GAMLE MANNEN: Nej, inget mera sådant. – Men det är en sak till. Jag tyckte att när hunden skällde mitt i natten, så hörde jag en kvinna ropa på hjälp. Samtidigt!

HUSTRUN: Du hade drömt, det är hela saken!

DEN GAME MANNEN: Ja kanske. Ja jag brukar ju sova gott om natten. Det gör jag.

HUSTRUN: Eller prata med Länsman!

DEN GAMLE MANNEN: Ja det ska jag göra.

HUSTRUN: När vi nu är grannar.

DEN GAMLE MANNEN: Det är bra att ha en länsman till granne.

LÄNSMAN: Varför? Varför varför! Hur ska det bli nu? Häst och vagn! Tog hon! Och for! Vart? Ingen har sett henne. Här går jag ensam och allén bland råmande kor! Men så här kan det inte hålla på. Jag får gå till prästen. Hallå!

DEN GAMLE MANNEN: Men se goddag, Länsman.

LÄNSMAN: Hrm, har Karl sett…pastor Smedh?

DEN GAMLE MANNEN: Nej, men jag var faktiskt på väg till herr Länsman.

LÄNSMAN: Jaså?

DEN GAMLE MANNEN: Det gäller natten till i går. Jag hörde, jag vaknade av att jag hörde hundskall…men oj oj, har herr Länsman…?

LÄNSMAN: Det är inget allvarligt.

DEN GAMLE MANNEN: Det är säkert inte det som jag skulle fråga om heller…men jag vaknade av att jag hörde hundskall…

LÄNSMAN: Ja Karl sa det.

DEN GAMLE MANNEN: Men här finns ingen hund!

LÄNSMAN: Nä.

DEN GAMLE MANNEN: Så vad var det som hände?

LÄNSMAN: Jag kan inte svara på det.

DEN GAMLE MANNEN: Nehej, då så. Men så var det något mer…

LÄNSMAN: Jag kan inte kontrollera allas hundar.

DEN GAMLE MANNEN: Nej. Det förstås. Men. Så var det en kvinna också, som skrek. Hon skrek! – – –

LÄNSMAN: Var det allt?

DEN GAMLE MANNEN: Ja. Det var väl det hela.

LÄNSMAN: Då så. Nu får Karl ursäkta, jag har förrättningar. (Ut.)

DEN GAMLE MANNEN(härmar): Nu får Karl ursäkta, jag har förättningar…hah!

HUSTRUN: Står du härute?

DEN GAMLE MANNEN: Johanna! Det är något lurt med Länsman.

PRÄSTEN(på väg mot DEN GAMLE MANNEN och HUSTRUN): Hallå! Hallå!

DEN GAMLE MANNEN: Ja hallå.

PRÄSTEN: Jag fick en sådan ovanlig fråga av Herren Länsman.

HUSTRUN: Vaddå vaddå?

PRÄSTEN: Han undrade om jag hade mött mor Hildur.

HUSTRUN: Mött mor Hildur?

DEN GAMLE MANNEN: Hah!

PRÄSTEN: Vi kan ingenting uträtta.

DEN GAMLE MANNEN: Nähäh. Hähä.

HUSTRUN: Hihi.

PRÄSTEN: Saliga äro de som äro i gemenskapen. Andra varda fördömda i ensamhet. Saliga äro de som törsta och få dricka. Får dricka av välsignelsen, den heliga välsignelse som släcker törsten.

HUSTRUN: Pastor Smedh kanske vill komma hem till oss på en kopp kaffe?

PASTORN: Det skulle smaka gott.

LÄNSMAN: Det bästa vore att arrendera ut. Hela gården.

Jag vet ju faen ingenting om lantbruk. Om nu Hildur har rest sin väg, så…jag kan ju inte mjölka en ko…och Fia är satt i fängsligt förvar. Hmm. Det blev utan rättegång. Hmm. Fia, Fia… nu sitter hon inne…med dom andra fnasken… ensam med krokodilerna! Hah! – Men om jag nu gör såhär…tar upp henne…och lindar armarna om henne…gör upp i godo…ha hå lilla Fia!

Två veckor förflöt. Hildur alltjämt borta. Jag arrenderade ut alltsammans till Bonntjyvens bror, en fattig, skrynklig gubbe. Han hade tillgångar på kistbotten, visade det sig, fast han alltid brukade tjata om att han aldrig hade några pengar. Han fick ta kreaturen för fyrahundra riksdalers banko. Tröskmaskinen för etthundrasjuttio riksdalers banko. Foder och lösöre för sammanlagt etthundrafemtio riksdalers banko. Allt kontant! Och varje halvår etthundra riksdalers banko i arrende. Solen tittade fram, och jag visslade lite på en kärleksvisa. Oh, vad det skulle bli fint, när jag fått ut Fia..

Vem i fridens dar är detta nu då? Hallå! Vem är ni?

LÄNSNOTARIEN: God morgon, Länsman. Ja, ni är väl Länsman William Rudh?

LÄNSMAN: Det äger sin riktighet. Vadmed kan jag stå till tjänst?

LÄNSNOTARIEN: Vi skulle behöva ett utlåtande från traktens myndighet. Angående ett anmärkningsvärt fynd som gjorts här i närheten. Närmare bestämt…vet ni något om landsfiskal Tordensson, var han befinner sig nu?

LÄNSMAN: Nej.

LÄNSNOTARIEN: Inte det? Såå, inte det?

LÄNSMAN: Nej, verkligen inte.

LÄNSNOTARIEN: Det var ju egendomligt. Att ni inte vet var han är. Nå, huvudsaken är ju att vi har funnit honom. Håh jag glömde presentera mig. Länsnotarie Hubert.

LÄNSMAN: Så ni har funnit den försvunne?

LÄNSNOTARIEN: Ja tack vare ett vittne. Ett vittne som kunde säga exakt var han befann sig. Vill ni veta?

LÄNSMAN: Ja naturligtvis. Eh jag har haft ärendet på mitt bord ända sedan jag tillträdde min befattning. Kan ni säga vem är vittnet?

LÄNSNOTARIEN: Tja, det kanske är dags att ni följer med, så ska ni få träffa henne.

LÄNSMAN: Vi promenerade med raska steg…åt mitt håll! Jag var bragt ur fattningen.

När vi kom alldeles utanför min gård, sa Notarie Hubert:

LÄNSNOTARIEN: Här är det! Här bor vårt vittne!

LÄNSMAN: M-men… vem…

PIGAN(kommer ut på förstutrappan): Välkommen, herr Hubert!

LÄNSMAN: Jag var nära att svimma.

LÄNSNOTARIEN: Får vi komma in?

PIGAN: Stig på, stig på.

LÄNSNOTARIEN: Jag har även bett pastor Smedh att närvara. Han kan komplettera med uppgifter.

(Till LÄNSMAN:) Sitt!

PRÄSTEN(till PIGAN): Ett mycket gott kaffe, fröken Fia!

(PIGAN in på sin kammare.)

LÄNSNOTARIEN: Då ska vi ta det från början. – Pastor Smedh, vad står det i kyrkboken om fröken Fias härkomst?

PRÄSTEN(tar fram kyrkboken, bläddrar nervöst): Det står – det står – Fia Jonathansdoter, född den tjugondetredje i sjunde anno adertonhundradesextioåtta. Fader: Jonathan Fager. Moder: Hildur Fager.

LÄNSNOTARIEN: Tack!

LÄNSMAN: Vad är detta? Hon var Jonathans piga! Han gav henne sidentrosor för att han skulle få knulla henne!

LÄNSNOTARIEN: Antyder Länsman Rudh att Jonathan Fager skulle begå blodskam med sin egen dotter? Nej, Jonathan Fager gav sin dotter presenter på hennes födelsedag. Det Länsman Rudh gör sig skyldig till är förtal, att misstänkliggöra en hederlig bonde…

LÄNSMAN: Hederlig! Han var Bonntjyvens hälare!

LÄNSNOTARIEN: Det här blir värre och värre! Länsman Rudh bedriver undersökningar och uttalar anklagelser baserade på byskvaller! – Och nu kommer jag till det värsta. Under ett kalas på vilket Jonathan Fager och hans familj hade bjudit sina grannar trängde sig Länsman Rudh in och hetsade husbonden till att begå självmord, då denne icke kunde leva vidare med Länsmans ogrundade misstankar om medhjälp till grisstöld hängande över sig. Strax dessförinnan hade han i ladugården tvingats försvara sig mot drängen Sixten, som knivbeväpnad anfallit honom. Ett litet dränguppror, kantänka. Får jag be om vittne numero ett.

(SOLDATEN in med PIGAN.)

PIGAN(till PRÄSTEN): Vill fader Smedh ha påtår?

PRÄSTEN: Häu?

PIGAN: Jag hämtar…

LÄNSNOTARIEN: Så, fröken Fia. Stanna här. Som vittne kräves att fröken Fia svär eden.

Jag, Fia Jonathansdoter, svär på heder och samvete…

(PIGAN eftersäger frasen mumlande otydligt.)

…att säga sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen.

(PIGAN som förut.)

LÄNSNOTARIEN: Nå, fröken Fia, vill ni med egna ord berätta vad som hände för dryga två veckor tillbaka.

PIGAN: Han där (pekar på LÄNSMAN) gjorde olovligt närmande ute vid Stensjön. Jag kände mig föranledd att klappa till honom och försvara min dygd.

LÄNSMAN: Ta tillbaka, ditt djävla luder!

(PRÄSTEN svimmar.)

PIGAN: Det var han (pekar på LÄNSMAN) som lägrade min mor och plågade henne så att hon fick rymma.

LÄNSNOTARIEN: Fröken Fia. Hur kommer det sig att ni så parat kunnat peka ut fyndplatsen i Stensjön, där såväl landsfiskal Tordensson som landsfiskalkontorets dyrgrip, en guldpendyl, lågo på bottnen?

PIGAN: Jag var vittne till hur landsfiskalen pressades ner under vattenytan. Och hur pendylen följde med.

LÄNSNOTARIEN: Nu kommer vi till en svår fråga. Såg fröken Fia vem som bragte landsfiskal Tordensson om livet?

PIGAN: Nej, inte direkt. Jo, kanske, men… nej.

LÄNSNOTARIEN: Tack. Ja jag tror vi har det mesta klart för oss nu. Länsman Rudh, från och med nu fråntas ni eder befattning. Eder egendom konfiskeras, fast som lös. (Till SOLDATEN:) För ut fången.

(SOLDATEN gör så. PRÄSTEN kvicknar till.)

PRÄSTEN: Låtom oss sjunga en psalm.

DEN GAMLE MANNEN: Ja så kunde det gå till förr i världen.

HUSTRUN: Jojomendå. Men det finns en fortsättning.

DEN GAMLE MANNEN: Det finns alltid en fortsättning.

***

Bruno Bran

Liknande artiklar