Bildfotograf: Ellen / pixabay

JOCKES DAGBOK. Manus till teaterpjäs av Bruno Bran

Personer: JOCKE, RUGGA, PARKAS, MONICA, MAMMA, PAPPA, RAFFE, GULLE, BUSSE, SEGE, FACKORDFÖRANDEN, BASEN, REGISSÖREN, CLARA, JOHAN, ANNA, FRITHIOF, GERTRUD, KAMREREN, BERÄTTARE, SERVITRISEN, ARBETSKAMRATER, GRIMDAHL, ANNA-STINA, (Två livvakter, en journalist), PRÄSTEN, KYRKVÄRDEN, FILMREGISSÖREN, DANNE, LÄKARE, SJUKSYSTER, ETT VÅRDBITRÄDE.

JOCKE: Man åldras. Så ingenting spelar någon roll, kan man tycka. Fast det gör det. Livet sitter ihop i en kedja. Det går inte att särskilja riktiga delar från oriktiga.

Jag börjar se ut som en liten råtta i ansiktet. Ingen charm alls att upptäcka. Det är bara att gnaga sig ett hål i väggen och kila in.

Det är vår. Snart springer löven ut i ljusgrön katastrof. Jag spejar vilset som ett lejon, som aldrig sett savannen.

Jag ska nu berätta för er om den mest avgörande delen av mitt liv. En dag för sådär en drygt trettio år sen gick jag till Arbetsförmedlingen. “Finns inga jobb”, sa dom. “Inte nånstans?” “Nä. Utom på Metalloca, förstås”, sa handledaren. “OK”, sa jag, “Jag tar det!”

Fick en adress. Gick dit. Lotsades in till personalchefen. Han frågade mig vad jag gjort tidigare. Ja vad skulle jag svara. Teater. Jag hade slutat i teatergruppen därför att jag förstod att jag aldrig skulle bli något. Till personalchefen sa jag att jag ville “göra något annat”. Han tyckte det var synd att jag skulle fördärva mina fina pianofingrar. Han utmålade de hemskaste fasor som jag skulle möta. Jag undrade varför han snackade så, men det kom jag snart underfund med. Han ville ha folk som stannade. Som inte backade för tristessen och enformigheten. Han vallade mig på min tilltänkta avdelning. Jag blev inte chockad. Det skulle nog gå, tänkte jag. Inte blir det tungt heller. Jag såg stora starka karlar mixtra med skenor i en press som sa fud fud. “OK”, sa jag. “Då kommer jag i morgon kl. 07:00.” Sen stack jag till Åby.

Där la jag märke till ett par gamla gubbar. Femtio plus. Dom stod och snackade om…mig!

RUGGA(pekar på JOCKE): Där du. Den nya generationen.

PARKAS: Vad är det med honom menar du?

RUGGA: Det ser du väl. Tror du han fattar vad en häst är för nåt?

PARKAS: Nä nä, du menar så, ja. Nä, det fattar han inte.

RUGGA: Han förlora det han satsade på i förra löpet. Syntes så väl på honom. Den killen är utfattig efter nästa löp.

PARKAS: Jahaha, det är han. Ungefär som vi då?

RUGGA: Vad menar du? Förra gången vi var här vann vi ju som satan.

PARKAS: Det var då det.

RUGGA: Bara för att du inte vinner i kväll behöver du ju inte räkna mig till dom utfattiga.

PARKAS: Nej för dig går det ju bra. Hrrrm.

RUGGA: Jag ligger på plus! Bara så du vet! Och så ryck upp dig. Låna av mig.

PARKAS: Ja, du, jag tänkte faktiskt fråga dig…

RUGGA: Nu satsar vi. Här.

(Ger PARKAS några sedlar.)

PARKAS: Nu djävlar! Hohooo! Vilken kuse satsar du på?

RUGGA: Jag tror jag tar Bonita Trix.

PARKAS: Jag tar Jam-Jam Automat.

RUGGA: Nej gör inte det för helvete. Han galopperade ju sist!

PARKAS: Det var bara tillfälligt!

RUGGA: Bonita är pålitlig.

PARKAS: Okej men hon har inte vunnit ett enda löp de senaste veckorna…

RUGGA: Hon har tränat. I omgångar.

PARKAS: Aha. Hm. Ja du har väl rätt. Hm. Ja då vinner vi väl!

 

JOCKE: Men det var mer än vad jag gjorde. Jag stannade tills dom stängde. Missade sista bussen. Då kom en gammal gråblå raggarbil. Jag satte upp tummen automatiskt. Bilen stannade. Det var en ung tjej som satt vid ratten. Bredvid sig i framsätet hade hon en snubbe i slokhatt.

MONICA: Ska’ru me’?

JOCKE: Ja!

MONICA: Vart ska’ru då?

JOCKE: In till stan. Jag missade bussen.

MONICA: Hoppa in! Jag kör till Vasaplatsen.

JOCKE: Fint, då tar jag spårvagnen därifrån.

MONICA: Missa inte den också, då hörru!

JOCKE: Hähä, sa Slokhatten.

SLOKHATTEN: Hähä!

JOCKE: Tjejen trampade på gasen och vi gled iväg som ett rymdskepp, så fort tyckte jag att det gick. Hon var inte söt. Men vacker. Ja, nej. Hon var inte vacker, hon var…hon var åtråvärd. Det var just vad hon var.

MONICA: Var bor du?

JOCKE: Majorna.

MONICA: Jaja inte värre. Då går det ju vagnar.

JOCKE: Jag vet. Jag är inte ny i stan.

Det var något med hennes läppar. Och ögonen.

MONICA: Vad har du gjort i kväll? Jag skulle kunna gissa. Spelat bort en massa pengar?

JOCKE: Mn.

Nu tyckte jag det blev lite, lite pinsamt.

SLOKHATTEN: Hähähähähä!

JOCKE: Slokhatten hähä-ade igen. Varför skulle dom ha reda på såna saker om mig?

MONICA: Du tog väl inte illa upp?

JOCKE: Närå.

MONICA: Jobbar du?

JOCKE: Ja.

Korsförhör.

MONICA: Var jobbar du?

Följdfråga. Typiskt.

Ska börja på AB Metalloca.

MONICA: Aha! Jag jobbar där! Vilken avdelning ska du va på?

JOCKE: Vet inte.

Frågvis var hon, men hon log med ett ljus och en värme jag aldrig tidigare skådat. Jag kom fram till att hon var oemotståndlig.

MONICA: Hoppas du slipper galven.

JOCKE: Vaddårå?

MONICA: Man blir sjuk när man jobbar där.

JOCKE: Vaddå? Sjuk när man jobbar?

MONICA: Syraångor. Illamående. Huvevärk. Nackspärr.

JOCKE: Dom sa nåt om en pressmaskin.

MONICA: Aha.

JOCKE: Och du själv?

MONICA: Markan.

JOCKE: Då ses vi på fikarasten i morron! – Tack för skjutsen! – Jag var omtumlad. En melodi kom för mig. Jag vågade inte öppna munnen och sjunga, för då skulle den försvinna.

 

MAMMA: Enock!

PAPPA: Ja vad är det.

MAMMA: Enock! Vakna!

PAPPA: Vad faen är det?

MAMMA: Enock! Du kan väl vakna.

PAPPA: Jag är för faen vaken. Du låter mig ju aldrig få somna!

MAMMA: Jag känner på mig att det är oroligt med Jocke. – Enock!

PAPPA: Är du orolig nu igen?

MAMMA: Jag är orolig för Jocke.

PAPPA: Men vad i hela fridens namn är det med dig?

MAMMA: Jag är orolig, säger jag.

PAPPA: Varför ska du vara orolig för honom. Nu! När han äntligen har skaffat sig ett jobb.

MAMMA: Han skulle inte ha tagit det där arbetet.

PAPPA: Varför skulle han inte det?

MAMMA: Jag känner det på mig.

PAPPA: Utan han skulle fortsatt hänga med dom där slashasarna han bruka va tillsammans med. Är det det du menar att han ska göra?

MAMMA: Det är känsliga människor.

PAPPA: Det är idioter. Aldrig gjort ett hederligt handtag.

MAMMA: Har du någonsin talat med dom? Om deras drömmar? Alla deras teaterdrömmar? Om allt det slit som dom har med att… förverkliga sig själva!

PAPPA: Nej.

MAMMA: Varför har du inte det? Varför har du aldrig talat med dom? – Enock! Varför har du inte talat med Jockes vänner?

PAPPA: Jag har inte haft något behov av det.

 

JOCKE: Runt omkring mig sorlade röster. Jag hade jobb. Jag hade lön. Jag hade en framtid. Kanske.

Jag puttade in smala skenor i maskinen som sa fud fud. Dagarna gick. Skenor om och om igen, fud fud. Morgonen gick ut på att längta efter kafferasten. När ett par veckor hade gått, förstod jag att jag måste göra något med kafferasten, inte bara längta efter den. Och varje dag ljöd ett jubel inom mig. Jag hade jobb. Jag hade lön. Jag hade en framtid. Kanske.

Jag hade en kärlek. Nja. Hade och hade. Jag hade inte så mycket som lillfingernageln på Monica. Hon som serverade i markan. Skulle hon förlänga min fika-kredit? Skulle hon hänga med på bio? Svar ett: Ja. Säkert. Svar två: No way. Jag hade sett henne ute ett par kvällar med figuren i slokhatt från loppis. Den här helgen skulle jag få sitta hemma som vanligt. Och se schlagerfestivalen.

Innan klockan ringde vid rastens slut, brukade vi sitta vid ingången till avdelningen.

Där satt Rugga. Som jag känt igen från Åby! Han var väl vad man säger ett stycke poet.

 

RUGGA(sjunger):

Det finns en sång
alla förstår den.
Det finns ett golv
där syns alla spåren.
Livligt på morron som en stad.
Verkmästarn går på promenad
vaktande fåren
I fabrikskorridoren.

Det finns ett golv
med gulliga gropar
som städerskan
förgäves sopar.
Skiten förflyttar sig som den vill
som ett höstlöv, som en bacill.
Den utgör dekoren
I fabrikskorridoren.

Där står en rad
bräddfulla bingar
som trucken
på gaffelen tvingar.
Metallerna häves upp i skyn,
dina ögon tjusas av vyn
som vore det våren
I fabrikskorridoren.

Det lär finnas en fläkt
någonstans i fabriken.
Var exakt
är rena mystiken.
Du har ett hjärta som murades in
under cementen, under ditt skinn
Tack vare åren
I fabrikskorridoren.

 

JOCKE: Tjena.

RUGGA: Vet du vad jag sitter och tänker på?

JOCKE: Nej det är inte gott att veta.

RUGGA: Jag tänker på vad det är jag ser.

JOCKE: Vad ser du då?

RUGGA: Jag ser dig, jag ser Sege, jag ser Busse, jag ser Fia med flera. Anna-Stina. Monica.

JOCKE: Monica? Var såg du henne?

RUGGA: Hon gick förbi här. Och jag ser alla bingarna med material, jag ser en tjänsteman därborta som stilar sig i skjortärmarna. Jag ser hela fabrikskorridoren.

JOCKE: Ja det ser väl jag med. Vaddårå?

RUGGA: Jag ser ytan.

JOCKE: Vad menar du nu?

RUGGA: Ytan är det som möter ögonen. Du och dom andra som är här i dag.

JOCKE: Jaha. Vart vill du komma med det, då?

RUGGA: Vår tillvaro, den ger oss ytan, men den har också ett djup. Om man gick under golvytan i fabrikskorridoren, skulle man få syn på alla arbetare. Flera generationer, och deras hjärtan skulle fortfarande slå. Du skulle höra ett sus och tro att det kom från fläkten. Men det var arbetarnas lungor som andades. Om du tog loss puts, cement och tegelstenar, skulle alla stiga upp. Visst blev du häpen, när du fick se dig själv bland de befriade! Alla skulle ni vandra ut tvärs genom väggar och murar, ut i frihetens vind! Men du, nu ska du ta den där högen. 1056. När du smort dom, ta 2056. Dom där. Därborta. Nej inte nu. Sen.

JOCKE: Frihetens vind. Ja den kunde man prata om. Men sen när man pratat färdigt, fick man pressa, smörja, pressa och smörja. Sen skulle man fortsätta smörja. Med kladdiga verktyg. Smörjpistolen. Trasorna. Indränkta i olja. Allt detta förbannade slafs! – Kafferasten…ja det var bara – ha! – “bara” – fyrtio minuter dit. Ha! Under tiden tänkte jag på Monica.

Vad var det jag hade lagt märke till hos henne?

Den fria blicken i ögonen. Guldhåret. Hon var snäll med att låta mig fika på kredit. Men om hon skulle vilja nåt mer, det…jag ska ta reda på det…nu…för nog har jag väl något att ge henne?

Så fick jag telefon. Inne på basens kontor.

JOCKE (tar telefonluren): Hallå, Jocke här.

MAMMA(i tel.): Ja, pojken min. Hur går det för dig?

JOCKE: Hej Mamma!

Varför lämnade hon mig inte i fred? Jag var vuxen, snart medelålders…

MAMMA(i tel.): Hej, jag kunde inte låta bli att ringa. Hur har du det, pojken min?

JOCKE: Jag har det bra.

Så sänkte jag rösten, ifall någon skulle höra…

Vad tror du, Mamma, har jag någonting att ge?

MAMMA(i tel.): Ja, Jocke, du har så mycket, så väldigt mycket att ge! Det talade jag om med Pappa häromdagen, du borde vara någonstans där man förstod sig på dig…

JOCKE: Men jag menar, kan jag ge en kvinna någonting?

MAMMA(i tel.): Ja, ja, oh ja. En riktigt bra kvinna skulle kunna locka fram alla dina talanger…

JOCKE: För jag tror jag är kär, Mamma.

MAMMA(i tel.): Vad säger du, pojken min? Har du blivit kär? Är det någon som jag har träffat?

JOCKE: En tjej jag fick lift med när jag hade varit på Åby. Hon står i markan här på jobbet. Jag ser henne varje dag.

MAMMA(i tel.): Jaså, åh, jaså, åh…nä…nä…

JOCKE: Jag kan inte prata längre. (Lägger på.)

Äntligen fikarast! Långa benet före till markan!

Jag skulle vilja…åh, jag skulle så gärna vilja…tror du att jag kan få…ja, ja…åh, jag fick all den kredit jag begärde! – Tack, Monica! Du förresten – har du köpt din killes slokhatt på loppis? Och fått killen på köpet?

MONICA: Det där hörde jag inte.

JOCKE: Vad heter han?

MONICA: Va?

JOCKE: Vad heter din kille?

MONICA: Väldigt vad du var intresserad.

JOCKE: Jag tänkte jag skulle fråga honom om lov att få ta med dig på bio.

MONICA: Det bestämmer väl inte han!

JOCKE: Det var precis vad jag ville höra. Hänger du med i kväll? Vi kan se den här…

MONICA. Gå och sätt dig och drick upp ditt fika.

JOCKE: Ja eller nej!

MONICA: Nej.

JOCKE: Hennes ögon är himmel och hav. Öppet ansikte, ofta på väg in i ett leende, även om hon är trött. Hon är som ett barn, som redan har en vuxens erfarenheter. – Lite senare stod vi och betraktade anslagstavlan, fast inget fanns att se.

MONICA: Min TV har pajat.

JOCKE: Jamen jag har TV. Vi kan…gå hem till mig… och…och se på TV. Vad säger du om det?

MONICA: Kan vi väl.

JOCKE: Att jag fick ta med Monica hem till mig…! Det trodde jag inte! Jag slängde ur mig frågan till henne, jag chansade. Det gick hem! Det var stort. Mycket stort.

Vi såg en deckare. En bankrånare som blev instängd på banken. I ett senare skede blev det elektriska stolen, eftersom han sköt ihjäl bankiren. Filmen slutade inte förrän kvart över tolv. Monica var trött och jag bäddade ner henne i min säng. Hon gick med på det! För det var ju inte bra om hon skulle köra hemåt i sin gamla bil och somnade! Själv la jag mig ner på golvet. På morgonen skulle jag göra frukost, men då hörde jag henne säga “hej då”, och slå igen dörren efter sig med en väldig fart.

Jag visste inte om jag var glad eller ledsen.

Jag hann nätt och jämt stämpla in i tid på jobbet.

Den förste jag stötte på var Rugga.

RUGGA: Varför så tyst? Och varför så blek?

JOCKE: Frågar du om solen har ett sken? Frågar du om djuren går på ben? Frågar du om elden, röd och het? Frågar du om någonting du vet? Fråga inte mig. Men frågar du, vad kärleken är lik? Så vet jag svaret: skönhet i ett skrik.

RUGGA: Jaså du, Jocke. Du är förälskad. Jaha’ru. Och vem är den lyckliga? Någon här på jobbet?

JOCKE: Monica.

RUGGA: Åååh…du älskar Monica!

JOCKE: Men jag tror inte hon är lycklig.

RUGGA: Nej, Monica är inte lycklig. Hon bär hela världen i sitt sköte.

JOCKE: Hon är så snäll…om man tänker sig en guldkant kring det ordet…och en röd lykta i mitten…sådan är Monica.

 

RUGGA(sjunger):

Världen är en pajas i blommig hatt.
Världen är trasig, lockar till skratt.
Brutna ben i uniform,
förgiftad och bränd, ändå i form.

Världen är en pajas, en artist
som ofta framträder som humanist
med känslor för en liten snäcka
som tar sitt liv nästa vecka.

Glittrande jungfrur som har det knalt
erbjuder våldtäkt, tar sedan betalt.
På slagfältet ler en modell så mild,
hon bryr sig och det gör sig bra på bild.

Världen en pajas. Du en clown.
Livet en hiss som går up and down
medan du sjunger: “Stanna en stund!
Älska mig en sekund!”

Tillägnad Monica. – Men jag är ingen revykung, ingen showman. Jag är en gubbe man kan dra upp med nyckel, sen spelar jag mina bitar så länge urverket snurrar.

 

JOCKE: En tjomme, Raffe, upprepar sig ofta i samtalen på kafferasterna. Ett tröstlöst gäng allihop, för den delen. Raffe, Gulle, Sege, Busse, Fackordföranden. När man hör dom är det som att sitta på hemmet.

RAFFE: När jag var på civilförsvarsövning, oj oj det var inte som när man gjorde rekryten. Det var helt otroligt – vi

bodde i vanliga hyreslägenheter i vanliga hyreshus, och när man kom upp där, fanns det en bäddad säng och e’ litta bordslampa tänd.

GULLE: Cykla ni mycket?

RAFFE: Det minns jag inte. Men i alla fall, det var inte som att göra rekryten. Oj oj, vi bodde i vanliga lägenheter, vettdu, vanliga hyreslägenheter med sovrum och toalett och ett sånt där pentri och allt möjligt och en bäddad säng med e’ litta bordslampa. Det var helt otroligt.

GULLE: Men ni cykla nog rätt mycket va?

RAFFE: Hur ska jag veta det?

GULLE: Jag kom att tänka på en rolig historia, ser du. Det hade varit match mellan IFK och GAIS. Och för en gångs skull hade GAIS vunnit.

BUSSE: GAIS? Vunnit? Tänk lite på vad det är du säger!

GULLE: I alla fall var det en gaisare som träffa en IFK-are, när IFK-aren stod och meka med en gammal cykel. Jaha, sa gaisaren, jag ser att du har fått tag på en IFK-cykel. Vafan menar du? sa IFK-aren. Ja, sa gaisaren, den har ju ingen kedja.

SEGE: Du så var det ju inte!

GULLE: Va?

SEGE: Det var ju för faen tvärtom! Det var ju för faen IFK-aren som såg gaisarn med en trasig cykel. Och fråga: Var har du kedjan?

RAFFE: Rekryten det va ju nåt helt annat. Vi hade en kapten där, som var en riktig stridis, ska du veta. En gång när det regnade, var vi ute på en övning. Då var det en som frågade om vi inte kunde gå in någonstans. Vafaen, sa kaptenen, tror ni kriget tar slut bara för att det regnar?

BUSSE: Har ni hört den här då?

RAFFE: Så hade vi en löjtnant. Högfärdig var han. Han bruka säga att “Fotboll äw en spowt för busaw. Widning och fäktning är spowt för gentlemän!”

BUSSE: Har ni hört den här då?

FACKORDFÖRANDEN: Ja.

BUSSE: Det var två stockholmare som kom till Göteborg med tåget. Dom stod där och titta sig omkring och tyckte inte att stan var så mycket att hänga i julgran. Så gick dom fram till en som gick där och sopa perrongen och fråga: Ursäkta men var ligger Göteborg?

FACKORDFÖRANDEN: Överst i tabellen.

 

JOCKE: Monica. Monica. Jag står bredvid henne vid kortstämplingen. Monica. Hennes ögon, dessa illmariga pistolmynningar. Varje gång jag ser henne, dras mina blickar automatiskt till henne. Aj, kanske för ofta, tänker jag. Nu blir hon medveten om min påträngande uppmärksamhet. Så hälsar jag på henne.

Men hej, Monica!

MONICA: Hej.

JOCKE: Hon verkar inte precis kär i mig.

Jag vill att hon ska ringa mig nån gång. Men varför i all världen skulle hon ringa? När ska Monica börja älska mig? När gråsten flyter. När månen får vingar.

Det gick något år. Hjärtat inflammerat av min obesvarade kärlek. I morgon blir det likadant. Uppstigning halv sex i gryningen, dricka mjölk, borsta tänderna, kolla att gasen är avstängd, att inget elektriskt är på, låsa dörren efter mig, gå ner för trapporna, ut, gå, gå, gå hela vägen ända fram till Metalloca, nätt och jämt hinna stämpla in före sju, och så

metallstänger i långa banor, så första kafferasten, så nitmaskinen, Basen: “Ska du lägga dig till med skägg?” “Nej, jag är bara orakad”, och nitmaskinen ända till lunch.

Monica och jag åker hissen upp en våning från källaren. Det är bara vanlig rutin och tar några ögonblick. Men eftersom medpassageraren är Monica, skrivs resan in i livets bok. Närheten till denna sköna gestalt! Jag känner det som att jag måste säga något. Jag söker hennes blick, och säger:

“Trivs du här på jobbet?”

 

BASEN: Jag tror på den fredliga vägen. Steg för steg ska vi sätta kapitalet på plats.

JOCKE: Basen har ett upphöjt drag, en värdighet, där han vankar fram med glasögonen i handen.

Jamen borgarklassen har redan en våldsapparat.

BASEN: Det gir jag faen.

JOCKE: Han är som en gammal giraff eller en blind gud. Han har tidigare arbetat på en kassaskåpsfirma. – Sen när du blir pensionerad, kan du ju göra stora pengar. Du vet ju hur låsen fungerar!

BASEN: Nej, nej, det är olagligt!

JOCKE: Så blir han filosofisk. Han kommer med några plåtbitar som ska justeras. Ställer sig bakom mig, där jag står och nitar.

BASEN: Var det Vår Herres mening att vi måste stå och jobba så här?

JOCKE: Alldeles intill min arbetsdepå fanns en liten maskin, koordinaten, som var avsedd för en biprodukt. Vi nitade små lock, plockade bort färdignitade lock och höll på med detta dagar i sträck. Där satt Monica en dag. Hon hälsade knappt på mig.

(Sjunger):

Du min vän jobbar vid
koordinaten, koordinaten.
Nu är det dags att ta mig saten
säga någonting till dig.

Ty du är vacker vid koordinaten,
smäcker är koordinaten.
Men aldrig är koordinaten
vacker utan dig.

Min vän, vad gör koordinaten?
Lampan lyser rött sken som tomaten!
Stör jag kanske koordinaten,
eller stör jag dig, dig, dig, dejderej?

Jag ser och hör koordinaten
skorra som aristokraten.
Jag är en konfirmand som svalt oblaten.
Säg, vad tycker du om mig?
Säg, vad tycker du om mig?
Om mig, om mig?

Går du strax till kaffeautomaten?
Säg det, säg det nu till mig!
Ditt hår är gult som guldkaraten.
Koordinaten den är grå.

Min vän, ser du mig nu
när jag går fram till koordinaten?
Ser du mina händer delande i tu
den goda kexnougaten?
Lalalalalala…etc.
…mina händer delande i tu
den goda kexnougaten.

Till våren ska den bort, koordinaten,
koordinaten, till ett annat land
och bli förbilligad i maten,
vinstautomaten, vad tycker du om det?

Den pumpar fram och åter och det låter
som den gråter, koordinaten.
Efter jobbet går du hemåt som soldaten
med dina ben, men hjärtat stannar kvar.

Du skyndar genom korridoren
bort från mig och alla tjaten,
vreden, såren, alla resultaten,
bort från hammaren i koordinaten.

 

RUGGA: Här ska ni få se på faen! Ett protokoll! Från ett möte mellan fackstyrelsen och företagsledningen. Här har vi ett uttalande från Fackordföranden. Nu ska ni få höra vad han har att säga. Han har “…observerat att det har kommit nya trädgårdsmöbler för att öka trivseln.” Men hur faen ska man kunna öka något som inte finns? Den trivsel vi får av företaget är vad en insektssamlare kan erbjuda en skalbagge när han fäster den med en nål tvärs genom kroppen.

PARKAS(löser korsord): “Ett finare ord för pungråtta”?

SEGE: Anne-Marie på kontoret.

PARKAS: Eller det här då: “Massmedial huvudperson för två tusen år sen.” Fem bokstäver.

SEGE: Jesus!

RAFFE: När jag skulle konfirmeras läste jag om Jesus och korsfästelsen och det och alltihopa. Och det säger jag, att om hälften är sant, då var det ju inte klokt! Fy faen, hur dom hade det på den tiden!

SEGE: Det händer liknande grejer i dag med.

RAFFE: Nej nej, nej – inte här i alla fall!

JOCKE(till RUGGA): Vad stirrar du på?

RUGGA: Jag försöker läsa i ditt ansikte som man läser i en bok. Men jag ser inga bokstäver. Bara seriefigurer.

PARKAS: Hur blir det med avtalet?

RUGGA: Fackordföranden är för att vi ska skriva på “under protest”. Sittstrejken vi hade…

PARKAS: Har vi haft en sittstrejk?

JOCKE: Jo. En liten en.

PARKAS: Var faen då?

JOCKE: På lättmetallen.

RUGGA: Ja, och den djävla fackidioten säger att den var en övning inför nästa avtalsförhandlingar. Är strejk detsamma som en hemvärnsövning?

SEGE: Undrar hur man skulle känna sig om man gick upp ett kilo i vikt.

GULLE: Lite tyngre, kanske.

BUSSE: Och inte ha vatten! I Saharaöknen!

GULLE: Kaktus. Så länge det finns kaktusar, törstar människan icke ihjäl.

BUSSE: Och i värsta fall får man äta människokött. Men man får va beredd på att bli psykiskt störd senare.

GULLE: Men hur har allt detta blivit till? Och så stort! Och att den tid som var för miljarder år sedan, när jätteödlorna fanns – att den tiden verkligen fanns! Och här sitter vi nu! Ska det fortsätta på samma sätt miljarder år framåt?

JOCKE: Jag undrade hela tiden – var var Monica? Skulle hon inte sitta vid koordinaten i dag? Det var det som Rugga la märke till hos mig! Att jag satt och tänkte på henne. Så var lunchrasten slut.

Dessa eftermiddagar.

Men! Efter att man stämplat ut kommer fritiden. Då gäller det att skynda sig ut i vad som är kvar av eftermiddagssolen. Och på andra sidan gatan…Monica! Hast du mir gesehen! Hon kommer fram till mig! Till mig!

MONICA: Hej!

JOCKE: Hon verkar glad. Riktigt glad. – Är du ledig?

MONICA: Jag tog ut en semesterdag.

JOCKE: Hon spelar nästan lite teater när hon pratar. Hon har gjort kringlor i håret, alltså hårflätor. Är rund i kinderna och solbränd.

Oj, vad du är solbränd!

MONICA: Solariet. Ligger därborta. (Pekar.)

JOCKE: Vi promenerar tillsammans ett par kvarter. Sätter oss på ett fik. Hon tar fram en liten kortlek. Visar mig patiensen “Självmördaren”. När jag sitter bredvid henne så här, vibrerar någonting inuti mig. Som om jag var ett barn och en snäll tjej visade mig något roligt. Plötsligt ser hon på mig intensivt, forskande.

MONICA: Vad ler du åt?

JOCKE: Log jag?

MONICA: Du har suttit här och lett hela tiden.

JOCKE: Det är väl åt dig.

MONICA: Åt mig? Varför då?

JOCKE: Ja varför…jag tycker om dig, Monica.

MONICA: Du sitter här mittemot mig och bara ler och ler! Vad ler du åt? Fan, det värsta jag vet är när nån ler och inte säger vad det är.

JOCKE: Därefter upptäcker hon att klockan är mycket och att hon måste gå.

 

Nu var det morgon. Jag stod i verkstadsslamret och försökte hålla ögonen öppna. Skulle smörja produkt 9859 femtonhundra stycken.

RUGGA: Dom kanske är lite tröga.

JOCKE: Säger du det. Det var ju ovanligt.

RUGGA: Det var bråttom, sa dom. Sen när du är klar, ta dom där. 3578. Och när du är klar med dom – 1789.

JOCKE: 1789? Franska revolutionen?

RUGGA: Va? Ja sätt fart nu Jocke.

BASEN: Jocke! Telefon! Härinne på kontoret.

JOCKE(in till BASENS kontor, lyfter telefonluren): Jocke här.

REGISSÖREN(i tel.): Hej Jocke! Det är Gilbert. Det var längesen!

JOCKE: Gilbert? Gilbert i teatergruppen?

REGISSÖREN(i tel.): Jajjamensan. Du jag ska gå rakt på. Är lite upptagen. Vi har strax presskonferens.

JOCKE: Jaså? Premiär på nåt?

REGISSÖREN(i tel.) Nja nää, vi har…det jag ringer om är nåt väldigt kul. Vi ska ha jubileum.

JOCKE: Jubileum? Vad firar ni?

REGISSÖREN(i tel.): Fem år! Teatern fyller fem år!

JOCKE: Jaha och då blir det jubileum?

REGISSÖREN(i tel.): Vi ska gå ut brett med det här. Sätta teatern på kartan. Och du. Varför jag ringer dig om det här…kan du vara med?

JOCKE: När är det?

REGISSÖREN(i tel.): Tjugoåttonde.

JOCKE: Nu? Tjugoåttonde november?

REGISSÖREN(i tel.): Ja! Är du ledig? Det är en lördag.

JOCKE: Joo…jo…

REGISSÖREN(i tel.): Och vi hade tänkt så här, att alla som kommer ska medverka på nåt sätt. Vi har en fiolspelare, John Claesson, och…många fler, ser du, och jag tänkte att du, att du ska berätta om dig själv.

JOCKE: Om…om mig själv?

REGISSÖREN(i tel.): Du behöver inte veckla ut hela ditt livs historia. Det räcker med någon stor upplevelse du har haft, en upplevelse, som…ja format din personlighet!

JOCKE: Ja, jag har ju ett nytt liv. När jag tänker efter.

REGISSÖREN(i tel.): Just! Tänk efter och ta fram nåt som är ditt verkliga jag! Så ses vi!

JOCKE: Jag stod och smorde och nitade och tänkte. Jag tänkte förstås på Monica.

 

Kvällen kom, lördag den tjugoåttonde. Jag tog på mig bästa kostymen – jag ägde två stycken – sammanlagt – vit skjorta, slips, putsade skor. När jag kom in på teatern, blev jag väl ändå lite förvånad. Där fanns bara det gamla gänget.

Ingen fiolspelare. Ingen journalist. Ett enda nytt ansikte – Gilberts fru. De hade varit gifta i ett halvår.

CLARA: Hej och välkommen.

JOCKE: Hej. Jocke.

CLARA: Jag är Clara.

JOCKE: Längre än så kom vi inte. Vi stod och skålade lite i

var sin Dry martini. Sen tog Gilbert till orda.

REGISSÖREN: Välkomna! Välkomna allesammans! I dag är det inte vilken dag som helst. Vi har födelsedag!

JOHAN: Jajjemän!

REGISSÖREN: Vi fyller år! Och det ska vi fira!

JOCKE: Han korkade upp en flaska champagne. Fyllde i glasen som stod på en bricka.

ANNA: Oooh, Gilbert! Vilken överraskning! Det hade jag inte… jag hade inte väntat mig…hemma hos mig skulle ni bara få kaffe!

JOCKE: Gilbert skrattade artigt.

REGISSÖREN: Skål, Johan! Är du glad i dag?

JOHAN: Jajjemän!

FRITHIOF: Kära publik. Jag vill prata lite om min kusin. Han…hon…nej han…har en hund, som inte liknar något annat.

REGISSÖREN: Gertrud! Jag ser att du smeker din gitarr. Har du någon visa du vill sjunga för oss?

JOCKE: Gertrud reste sig upp med gitarren i ett stadigt grepp. Bandet hon hade runt nacken och som höll upp gitarren var cinnoberrött. Hennes ögon glödde. Hon stirrade oavvänt på Gilbert medan hon sjöng med skärande sentimentalitet:

GERTRUD (sjunger):

En visa du sjunger
som handlar om mig
men mig får man ej höra sjunga
jag skulle i stället ha sjungit om dig
men inte har jag någon tunga.

Den tunga som sjunger
den kommer från mig
den kommit till dig för att sjunga
och fastän den numera sitter på dig
så bär du mitt blod – mitt blod – i din tunga.

JOCKE: Vi applåderade – så gott vi kunde. Och där hakade jag på. – Ja, detta med kärleken. Jag har väl också en släng av den. Det har vi alla. Jag har på mitt jobb – jag är okvalificerad metallarbetare – känt hur kärleken är något som kommer och går mellan revbenen. Kärleken har klor. Den är ett litet djur. Som ska näras och födas, och får djuret inte vad det behöver – då kan vad som helst hända. På mitt jobb arbetar en flicka, skön som en levande juvel. Vi har ibland uppgifter på samma avdelning. Häromsistens befann jag mig vid trumlingen. Där finns stora behållare fyllda med små knottriga stenar, formade som fiaspelpjäser. Behållarna fylls sedan på med blanka fabrikat – låshus, handtag etcetera. Behållarna vibrerar kraftigt. Det är ju det dom ska göra för att dom blanka produkterna ska slipas av. Samtidigt med mig jobbade den vackra flickan jag nämnde, Monica. Jag gjorde en häpnadsväckande upptäckt. En sådan där behållare kan tjänstgöra som en jättestor massageapparat. Står man lutad mot den, uppstår en särskild känsla. Och i närheten befann sig alltså Monica. Ibland gick hon omkring, bakom, helt nära. Hon släppte in djuren innanför min tröja. Djuren åt på mig. Upp och ner under tröjan. In i öronen. Ner i brallorna. Lade sig runt halsen och i nacken. Käkade och käkade. Deras tänder var inte direkt obehagliga, men vassa. Efteråt tyckte jag att jag hade gått igenom någonting. Detta är kärleken. Sådan är kärleken.

Jag bugade mig. Alla såg gravallvarliga ut. När jag tog på mig ytterrocken för att gå hem, tackade Gilbert mig och frågade om jag inte ville komma tillbaka till teatern – med ett stänk av förtvivlan i rösten.

På natten drömde jag att jag vilade hos en kvinna på en madrass på golvet. Vi betittades genom ett takfönster av någon som lyste ner på oss med en ficklampa. Vaknade med mardrömskänsla. Min oro blev som en cigarr. Jag sög på den för att jag var ensam. Kunde inte somna om. Lika bra att gå till kneget. Jag var tidig, alldeles ensam på avdelningen, trodde jag. Jag stod och bläddrade i ett porrmagasin som jag hittat undangömt i ett hörn där bakom en plåtbinge.

Såg först inte att Monica ställde sig bakom mig.

Plötsligt la jag märke till henne.

Stammade fram något om “ursäkta”.

MONICA: Låt inte mig störa. Jag är van.

JOCKE: Förlåt, förlåt…

MONICA: Det var så jag träffade Sixten.

JOCKE: Hmva?

MONICA: Sixten. Min beskyddare.

JOCKE: Sixten? Menar du Slokhatten? Är han…vaddå beskyddare?

MONICA: Henne du tittar på där. Gillar du henne?

JOCKE: Va?

MONICA: Gillar du henne?

JOCKE: Ja.

MONICA: Det är jag. Såg du inte det?

JOCKE: Nä – jag menar jo. Fast…är det du?

MONICA: Vet du inte vem jag är?

JOCKE: Hon tog mig i armen.

MONICA: Du ska få veta vem jag är. Vi ses utanför kaféet. Sen. Efter jobbet.

JOCKE: Vad skulle jag annat än lyda? Hon ledde mig hem till sig. En skön liten lya, etta med kokvrå. Inbäddad i kulörta draperier med små bjällror. En inpyrd doft av rökelse. Hon halvlåg på soffan. Ruvande som en katt på sin egen kropp.

MONICA: Ska vi bli lyckliga i kväll?

JOCKE: Jag ska göra så gott jag kan.

MONICA: Femhundra. För att det är du. Annars tar jag tusen.

JOCKE: Va? Vad sa du? Jag stod och gapade i en hel minut. Det tog luften ur mig. Nej…åh…nej, detta hade jag inte väntat mig. Det var bara för mycket. Det var helt åt helvete. Vad skulle jag göra? Det var som om jag hade satt en kniv i halsen. Jag kunde inte andas. Men samtidigt…nu skulle jag få komma alldeles nära henne så som jag hade hoppats i mina drömmar. En förväntan sköt upp inom mig, som ett lustfyllt piskrapp. Det är kanske svårt för er att sätta er in i hur jag kände det. Hur jag resonerade. Ni tycker inte det här låter riktigt klokt. Ni tycker antagligen att jag borde ha vänt på klacken och dragit därifrån. Så såg jag på Monica. Jag sa till mig själv: där är hon. Den levande, den verkliga Monica. Om jag ska komma henne nära, finns bara en väg. Den väg som jag går nu. Jag drogs av krafter som var större än jag själv. Jag tog mitt öde i mina händer.

MONICA: Hur blir det?

JOCKE: Det var mycket pengar, men vi hade precis fått lön. – Här är till biljetten.

(Ger MONICA fem hundralappar.)

Vem är du, Monica?

MONICA: Vill du veta vem jag är?

JOCKE: Ja tack!

MONICA (sjunger):

Jag är en flicka
jag är en flicka
på tretton förlorade år.
Om du mig frågar
om du mig frågar
hur jag lever och mår,
jag svarar: “Tack så mycket,
bara lysande affärer
i glädje och champagnebrus.
Jag störtar hedervärda ämbetsmannakarriärer
i säck och aska och i grus.”

(“Strippar”.)

Som näpen och liten
gilla’ jag skiten
och sex och knark och våld.
Som i ett flimmer
jag minns i ett skimmer
den första gång jag blev såld.
Och tjo vad det var livat
på den raka breda vägen
med alla glada kunder dag och natt.
Jag kramades med torskarna i ställningar och lägen
och undvek att betala skatt.

I blodet det brände,
en oro jag kände,
jag ville, jag ville ha mer!
Jag åkalla’ Satan
och nere på gatan
vad är det, vad är det jag ser!
En minister och charmör
med mustasch och brillor,
nog vet jag vad han vill ha:
kurviga purunga infantila frillor –
då skulle jag passa bra!

(Närmanden, smeker JOCKE.)

Hans händer var veka,
kinderna bleka,
en blick som ett nyfött lamm.
Nu skulle han smekas,
förgiftas och stekas
i fasa, skuld och skam!
Jag kände en törst
som vampyrer kan ana
klockan tolv en fullmånesnatt.
Jag trippade fram som en äggsjuk trana,
så fick han mitt unga skratt.

JOCKE(sjunger):

“Oh nej”, sa ministern,
skärrad och bister,
“oh nej, inte här, inte nu!
Men skaffa ett ombud –
ja då, lilla ungbrud,
kommer jag som ett jehu!”

(MONICA sjunger):

Jag anställde en före-
ståndarinna på en anstalt
som fixade träffen direkt,
och boka’ in ett horhus som verka vara helballt –
ja nu blev det fart och fläkt!

Och i sena kvällen
in på bordellen:
ministern och lilla jag.
För fröjder och gamman
svarade mamman
det var som på Barnens Dag.
Han konverserade så fint
om mina intressen,
var frikostig som Aga Khan.
Men jag gjorde ett tecken och in storma’ pressen
och TV och hela stan!

Jag är rena skarnet,
ännu bara barnet,
men darra, kommun och stat!
Fast jag är ringa
tunn som en springa,
styr jag ett stort syndikat.
Jag lurar i mitt nät,
väntar som en spindel
och hugger mitt giftiga bett
så lag och rätt och samhällsordning vacklar som i svindel –
nu osar det verkligen hett!

JOCKE: Jaså du, tänkte jag. Det här var vad du gjorde när du var tretton! Aha. Lite mytoman! Men jag fick inte fram ett ord. Hon smekte mig med hela sin kropp. Åh, tänkte jag, låt mig få ta hand om dig! Vad har du varit med om? Hon ville inte berätta. Jag ville att vi skulle gå ut tillsammans då och då. Ha träffar, gå på bio, krogen…inte bara så här…som nu…fast…ohh…ja…ja…

Kärleken går sina egna vägar. Det är inte alltid rakt, rent och fint enligt regelboken. Men kärlek är det likafullt. Efter en timme sa hon:

MONICA: Du måste sticka om ett par minuter.

JOCKE: Det blir som Romeo och Julia, då?

MONICA: Vad då menar du?

JOCKE: Jo deras första och enda natt tillsammans – det var så mycket bråk mellan deras respektive släkter – och Romeo måste sticka från stan innan solen gick upp. Så säger Julia, att hon kan höra lärkan, som är en morgonfågel. Så det är dags för dig att gå! Nej nej, säger Romeo, det är inte lärkan du hör, utan näktergalen! Näktergalen är ju en nattfågel.

MONICA: Så var det väl inte.

JOCKE: Jo! Lärkan är en morronfågel, näktergalen är nattfågel.

MONICA: Nä nä.

JOCKE: Vaddå nänä? Jag har sett pjäsen, ser du.

MONICA: Nä, Jocke. Det var tvärtom.

JOCKE: Vaddå tvärtom?

MONICA: Det var Romeo som hörde lärkan. Inte Julia. Hon ville hålla kvar Romeo. Men Romeo hörde tydligt att det var lärkan. Jag har sett pjäsen jag med. I London.

“It was the lark, the herald of the morn,
No nightingale. Look, love, what envious streaks
Do lace the severing clouds in yonder east.
Night’s candles are burnt out, and jocund day
Stands tiptoe on the misty mountain tops.”

 

JOCKE: OK, OK. Jaha, så var det väl med den saken.

På med kläderna. Och sen – bye bye. – Ute i porten stod någon och rökte. Slokhatten Sixten. Jag hade fått ett litet kort av Monica. Med hennes telefonnummer.

Nästa dag var det arbetsdag igen. Lunchrasten var som vanligt. Mina jobbarkompisar var som vanligt. Fast Monica var inte på jobbet.

RAFFE: En människa är skör. Hon håller inte så länge. Så det är ingen idé att gifta sig. Och sen. Det lönar sig inte att skaffa sommarstuga. För det blir snart en stugby. Och blir det en stugby, så är det alltid nån som kommer på att bilda en förening. Och då ska dom välja ordförande och kassör. Och så är det någon som kommer på att vi ska asfaltera vägen. Nej, det lönar sig inte att ha sommarstuga.

JOCKE: Du, Rugga. Hur skulle du skriva ett brev till en kvinna och förklara din kärlek till henne?

RUGGA: Jag skulle säga som det är.

JOCKE Jo det klart. Men hur skulle du säga det? Skulle du bara säga “Hördudu jag älskar dig”? Eller skulle du skriva något vackert? Använda romantiska ord?

RUGGA: Jag skulle skriva det första du sa.

JOCKE: Jamen…blir det inte lite grått och trist att bara säga “Jag älskar dig”…?

RUGGA: Jaså? Om du fick ett brev från en tjej med den texten, skulle du väl flyga upp i taket och sväva på moln, eller? Blomsterspråk, vet du vad det är? Blomsterspråk är kärlekens nödmynt.

JOCKE: Men ett rim måste man väl kunna kosta på sig. Ett rim är en kyss, en intimitet mellan orden.

RUGGA: Oooh. Så vackert! Är det dig eller din själ jag ser? Nej din själ, den ligger väl hemma.

JOCKE: Den visar jag inte för vem som helst.

RUGGA: Var har du den då?

JOCKE: I bankfack.

RUGGA: Ja där får den väl rum.

JOCKE: Ja det får den. Den är inte så uppblåst som vissa andras.

RUGGA: Livet klapprar vidare, sa han som hade löständer.

JOCKE: Ska jag börja nita den här omgången?

RUGGA: Den började du på i fredags. – Visste du att det har kommit en psykolog hit? En kurator.

JOCKE: Nää…vad ska han göra?

RUGGA: Ja säg det. Det är facket som har kommit på det. Själavård.

JOCKE: Vad säger våran chef om det, då?

RUGGA: Fors? Han är fly förbannad. “Nu bestämmer facket allting! Jag har ingenting att säga till om längre!” Han gillade inte trädgårdsmöblerna heller. Den mannen skulle allt behöva…

JOCKE: Ett kok stryk?

RUGGA: Nej. En strejk.

 

JOCKE: Efter rast sa jag till Basen att jag skulle behöva uträtta ett ärende.

BASEN: Visst. Du kan ta ledigt en timma. Det har du rätt till. Vi lever inte på adertonhundratalet.

JOCKE: Jag gick till banken. Tog ut alla mina besparingar. Fyratusenfemhundra spänn. Jag ville köpa tid hos Monica. Om jag bara hade miljoner. Så jag kunde köpa hela Monica. – Jag skyndade tillbaka till jobbet. Eftersom hon hade stannat hemma i dag, fick jag ringa henne. Och jag ville ringa till henne innan min lediga timme var slut. Vilken tur. Personaltelefonen var ledig. Ingen annan i närheten. Hon svarade genast. Jag sa att jag hade fyratusenfemhundra som hon skulle få.

MONICA(i tel.): Nämen va gulligt. Då kommer du kvällstid nio kvällar från och med i dag. Vi säger klockan tjugo. Och så stannar du över natten. Därför att det är du.

JOCKE: Monica, Monica…

MONICA(i tel.): Ja min vän?

JOCKE: Jag älskar dig. – Hon skrattade ett kvittrande skratt. Och la på.

 

Julfest. Anledningen var att företaget funnits i femtio år. Kamreren hälsade välkommen. Han såg ut som en nöjd gammal spindel.

KAMREREN: Vi ska kanske kasta en återblick på AB Metallocas femtioåriga historia. AB Metalloca började på nedre botten i ett gammalt brygghus på Cedergatan 38 i mycket trånga lokaler. Direktör Fors brukar berätta en historia om det. Ni som är gamla i gårn har ju hört historien förut. Om man hade stänger som var extra långa och skulle vända på dom, fick man gå ut på gården.

JOCKE: Chefen var inte närvarande. Det var han aldrig. Och Monica…vi hade bestämt att hålla vår relation hemlig. Hon sa att det annars skulle bli så mycket frågor. Hon ville undvika uppmärksamhet om det privata. Så jag snackade aldrig med henne på jobbet, inte ens nu på festen. Jag såg på henne med mina hungriga känslor, när hon glittrade och gled omkring. Det gjorde lite ont när jag såg henne dansa och skratta och till och med kramas med andra. Jag kände ett kallt stråk invärtes. Klockan sex var festen slut.

Fackordföranden hojtade, gjorde stora gester, förklarade att han inte hade något tal förberett men att han var oerhört tacksam för den här bjudningen.

FACKORDFÖRANDEN: Jag tycker det är alldeles fantastiskt och jag hoppas verkligen att det kommer fram till direktör Fors.

JOCKE: Nu skulle det dröja två timmar innan jag fick träffa Monica! Vi hade ju sagt åtta. Vad skulle jag göra? Jag gick hem. Det sved under fotsulorna, när jag gick av och an på köksgolvet. Fem i åtta stod jag utanför hennes dörr – men hon var inte hemma. Fan. Jag hade kommit för tidigt. Jag fick vänta i tre kvart innan hon dök upp. Men vad gjorde det! Vad gjorde det…vad gjorde det…

 

BERÄTTARE: En vecka och några dagar senare. Vardagen återvänder alltid.
Vardagen är solen som alltid går upp.
Va? Går solen upp på vardagar?
Jo, i moln förstås.

JOCKE: Jag steg upp tidigt.

Spänstig som en fjäder.

Jag kände mig som en ny människa. Stark och stilig. Blodet rann i strida strömmar i mina ådror. Jag talade med en annan röst, högre, och liksom påbjudande. Jag skulle kunna läsa dikt, skriva dikt, hålla tal varje dag! Ingenting föreföll omöjligt. Jag var förvandlad! Tack vare… åh, jag skulle nog få henne på riktigt. En vacker dag. Hon skulle komma till mig och säga: “Stoppa tillbaka den där lappen i plånboken. Vi ska inte ha det så här. Jag har bestämt mig för att lägga ner min verksamhet. Vi är arbetare, du och jag. Och vi ska leva ihop som arbetare. Vill du? Vill du det, Jocke? I så fall har du mig här.” Så skulle hon säga. Jag skulle gråta ut i hennes famn. Det nya livet.

Så skulle det bli. Ja så måste det bli. En dag. Ja, då, ja. Men nu? De magiska nio dagarna som hon hade gett mig var slut. De tog slut i fredags. Nu var det måndag. Jag hade inte ett öre. Lönen skulle delas ut först näst-nästa torsdag. Jag skulle bli tvungen att be om förskott. Så jag hade något att leva på. Och hur skulle jag få råd att besöka min kvinna? När jag lämnade henne i fredags, ville jag inte ta upp det ekonomiska. Jag ville hålla vår fantastiska kärleksperiod ren och vacker. Den skulle avslutas poetiskt, så jag reciterade något ur “En morgondröm” av Gustaf Fröding. Det tyckte jag blev en värdig avslutning. Då. Men nu. Nu måste jag få tag i henne, bönfalla henne om kredit! Jag var desperat. Var faen var hon? Jag struntade i att vara diskret. Jag gick från den ena avdelningen till den andra och tittade efter henne — fan om nån förman skulle komma — eller direktören! Jag gick ut i korridoren igen. Ställde mig och väntade. Väntade på att Monica skulle dyka upp.

Rugga gick förbi.

RUGGA(sjunger):

Kärleken passerar många föremål.
Kärleken är lång och hal som en ål.
Första damens ögon var svidande blå.
Men vad dom sade ville jag inte förstå.

Andra damen for som en måne omkring,
sände till min hjärna meteoriska ting.
Än i dag därnere under mitt skal
hittar doktorn ett och annat stycke mineral.

Den tredje var Lucia, serafiskt elegant.
Hon flödade av nåd, men kaffekannan slant.
Jag kände hur det brände men jag bet ihop
s’att hon inte skulle höra mitt smärtfyllda rop.

Orgelen den dröna en löftesrik da’.
Prästen fråga: “Vill du taga denna bla bla bla?”
På bröllopsnatten vankades en sällsam terapi:
“Av jord är du kommen!” – jag vakna’ med ett skri.

Lyckans fé drog upp mig ur en iskall vak.
Jag bad henne: “Ta mig till ett hippiehak!”
Hon öppnade porten, fängelset var slut,
men det var dåligt väder, så jag gick inte ut.

En av de ljuva gjorde mig glad.
Hennes ögonfransar var almanacksblad.
Var gång hon blinkade gick ett par dygn.
Hon lagade mitt hjärta med tusende stygn.

Jag råkade träffa en tvillingsjäl.
Vi är mycket lika, alltid samma gräl.
Kärleken är lång och spetsig som en nål.
Den genomborrar alla sorters föremål.

 

JOCKE: Rugga! Hallå Rugga! Rugga!

RUGGA: Ja vad är det? Brinner det?

JOCKE: Har du sett Monica?

RUGGA: Monica? Monica har ju slutat.

JOCKE: Skoja inte nu! Jag måste ha tag på henne.

RUGGA: Det går inte. Hon har slutat.

JOCKE: Kan hon väl inte ha gjort! Var är hon?

RUGGA: Hon jobbar inte här längre. Vet du inte det?

JOCKE: Vad är det med dig? Driver du med mig?

RUGGA: Hon har slutat. Monica har slutat.

JOCKE: Slutat vad faen säger du för nåt? Det har hon väl inte!

RUGGA: Hon ska ju flytta.

JOCKE: Flytta?! Flytta?! Vart då?

RUGGA: Till Australien. Sidney.

JOCKE: Vad i helvete är det du står och säger! Sidney! Det ligger ju i…ligger i…

RUGGA: Australien.

JOCKE: Helvete. Helvete! Rugga, vad fan är det som har hänt?

RUGGA: Hänt? Ja…

JOCKE: Rugga. Hör här. Monica och jag har haft ihop det.

RUGGA: Ja, jag vet.

JOCKE: Va? Vad säger du? Hur kan du veta det? Jag har väl inte sagt nåt om det! Det är ju hennes och min hemlighet…men har hon…har hon…

RUGGA: Monica är en schysst tjej.

JOCKE: Det trodde jag också! Och så har hon sagt till dig att…och att hon ska flytta…inte ett ord till mig!

RUGGA: Nä nä nä jag fattar hur du känner det. Men Jocke – det är så här – att jag har liksom alltid varit hennes vad ska jag säga – hennes förtrogne. Jag vet allt om henne. Allt. Och i fredags sa hon: “Söndag klockan 10:50 svensk tid är jag i en helt annan del av världen!”

JOCKE: Hur… varför…varför?

RUGGA: Hon har träffat en fårfarmare.

JOCKE: En fårfarmare?!

RUGGA. Som dessutom har fastigheter i Sidney. Hon ska börja ett nytt liv, sa hon.

JOCKE: Va faen…

RUGGA: Och om det håller mellan dom, så har hon sitt på det torra.

JOCKE: Det håller aldrig! Nä så faen det gör! Aldrig att hon passar därnere med nån djävla…kapitalist! Och om han får reda på…

RUGGA: Du nu ska du höra lite på mig. Jag ska berätta en sak för dig. Det kan du gott få reda på. När dom träffades för nån månad sen…

JOCKE: Nån månad sen! Nä nu – va nu – en hel månad sen!

RUGGA: …så träffades dom på en lyxkrog dit Monica brukade gå. Hon försökte ragga upp honom som kund, men vet du vad som hände? Vet du vad han sa? Den där storfräsaren! Den där kapitalisten! Han sa att han aldrig skulle kunna tänka sig att betala för något som hade med kärlek att göra.

JOCKE: Åh, inte det? På så sätt! Inte det! Nähä! Jahaaaa!

RUGGA: Och hon, en sådan fin kvinna, skulle inte slänga bort sitt liv. Det var som att han såg hennes värde. Han hade en lugn, trygg röst, och han gjorde ett djupt intryck på

henne.

JOCKE: Med sin lugna, lugna trygga röst! Oh jaaa…

RUGGA: Enligt vad Monica sa till mig, så satt dom och pratade hela kvällen.

JOCKE: Bla bla bla! Bla bla bla! Blahahablahabla!

RUGGA: Hon berättade om sitt liv. Hur hon hade det. Vad hon gjorde. Hon berättade om jobbet här på Metalloca. Hon berättade om dig. Om att du sagt att du är kär i henne. Dom träffades nästan varje dag. Känslor spirade. Hos båda.

JOCKE: Nä stopp nu. Stopp stopp jag vill inte höra mer!

RUGGA: Det är många fler än du som känner det så som du gör nu. Hallicken hennes…

JOCKE: Håll käften! Jag står inte ut med dig!

RUGGA: Du står inte ut med dig själv.

JOCKE: Vad är du för en kompis? Säger du dom här sakerna för att plåga mig?

RUGGA: Nej, det gör jag inte. Men jag vill att du ska gå ut i verkligheten. Där har du inte varit så ofta, tror jag.

JOCKE: Jag var tillintetgjord. Jag visste inte hur jag skulle resa mig igen. Gick direkt till Basen och sjukskrev mig. Gick hem och gick inte ut – förrän efter en fem sex dar. Det blev Rosenkällaren. Jag beställde rödvin. En karaff. Jag drack. Måste dränka mina samvetskval och mitt misslyckande. Jag borde inte ha…jag skulle ha…men vad det var jag “skulle ha” visste jag inte. Men dåligt samvete hade jag. För vad? Och det där som kallas ångest. Jag drack och drack. (Till MONICA, som om hon satt hos honom):

Det där lilla inträffar i ditt ansikte, att det öppnar sig lite extra. Det är ögonen, och så munnen. Du lyssnar, du är många, många mil härifrån. Vi ska aldrig mer ses och jag begriper det inte.

Så kom någon och klappade mig på axeln. Rugga!

RUGGA: Hejsan svejsan svejnixen på dixen. Vad dricker min herre?

JOCKE: Jag grundar med rödtjut. Ska strax gå över till skär champagne. Kul att se dig. Fy fan, vad sjuk jag har varit.

RUGGA: Men i kväll är du bättre?

JOCKE: Ja jag känner mig lite bättre.

 

(SERVITRISEN in.)

RUGGA: Två stora stark!

SERVITRISEN: Jajamen!

(Ut.)

RUGGA: Du, när är du tillbaka?

JOCKE: Jag kan tänka mig att komma i morgon.

RUGGA: Det var djävulen så bra. För om en vecka ska vi ha en aktion.

 

JOCKE: Åh nej, knäckt är jag inte. Men jag börjar bli äldre. Mun och haka är gråa, hoptryckta, som om mitt ansikte varit fastskruvat i järn under dagen, men skruvats loss när jag gått hem efter jobbet.

Det händer saker. Det är turbulent på verkstan. Fick en uppgift av Rugga: dela ut flygblad om försämringarna på jobbet och kravet på rejäla lönelyft.

(Till ARBETSKAMRATER:) Hörru, det här ska du läsa! Hallå, det här ska du läsa…hallå…här ser du statistiken i klart ljus: så och så många miljoner i vinst, och här våra små löner.

Hörru, det här ska du läsa!

 

(En och annan tar emot flygbladet. BASEN inskrider.)

BASEN: Vad håller du på med! Du bryter mot lagen!

JOCKE: Det är lunchrast.

BASEN: Jag bryr mig inte om vad det är för slags rast. Stoppa ner det där skräpet omedelbart! Något sånt här vill vi inte veta av!

RUGGA: Hör du kolla oljedimman i stället för att inkräkta på vår yttrandefrihet!

BASEN: Du Rugga, du är gammal nog för att veta att det är förbjudet med politisk agitation!

 

(Flera ARBETSKAMRATER kommer och ber om flygblad. JOCKE delar ut.)

JOCKE(till BASEN): Var det inte du som sa att vi steg för steg ska sätta kapitalet på plats?

BASEN: Har jag aldrig sagt!

RUGGA: Jo det säger du till alla nyanställda.

(GRIMDAHL närmar sig.)

JOCKE: Överingenjör Grimdahl! Så bra att du kom! Vill du vara snäll och lyssna ett litet tag! Här på företaget har vi en ventilationsanläggning som är under all kritik. Jag har inte lyckats få reda på när den blev installerad, men det är väl en trettio år sen! Den är helt ur slag. Värst är det i gjuteriet och i galvaniseringen. I våras så lovade du facket att vi skulle få ett snabbt besked om åtgärder från din sida. Ingenting händer. Du själv och dina kolleger känner inte av slemmet som uppstår i halsen och den ständiga rethostan. Flera generationer arbetare har fått stå ut med den här hälsofarliga hanteringen. Men nu är det så, förstår du, att vi är trötta på skiten. Nu säger vi stopp! Nej nu stannar du kvar! Smit inte din fega stackare! Och du ska ha klart för dig att när vi säger nej till den här dimman, så ska du få se vad vi menar med det. Sätt igång med renoveringen genast. Annars blir det tomt och tyst överallt på det här djävla stillot. Tack för ordet.

 

(All uppmärksamhet har riktats mot JOCKE, RUGGA, BASEN och GRIMDAHL. Efter JOCKES appell dånande applåder! BASEN fram till GRIMDAHL, urskuldar sig.)

BASEN: Jag försökte verkligen förhindra det här, ingenjörn.

GRIMDAHL: Ja ja, det är bra.

BASEN: Jag är verkligen hemskt ledsen…jag försökte verkligen…

GRIMDAHL: Ja ja ja! Det är bra!

BASEN: Jag sa till dom att…

GRIMDAHL: Så så! Det är bra!

JOCKE: Inte ett djävla handtag till förrän vi får besked!

 

(Nya applåder. GRIMDAHL och BASEN ut.)

Vi satte oss ner. Nu var det vild strejk!

 

RUGGA och ANNA-STINA(sjunger):

RUGGA: Säg mig, Anna-Stina, är du glad i dag?

ANNA-STINA: Jo det kan du skriva upp, glad i dag är jag.

RUGGA: Är det något speciellt, nåt roligt som har hänt?

ANNA-STINA: Jojomen, högsta vinsten, etthundra procent!

RUGGA: Säg mig, Anna-Stina, fick du vinst på lotteri?

ANNA-STINA: Nä nä nä nä bättre upp, jag är pank och fri.

RUGGA: Har du träffat en som i ditt hjärta tittat in?

ANNA-STINA: Dumma dumma dej, jag är bara din!

RUGGA: Kära Anna-Stina, har du gått över en gräns?

ANNA-STINA: Kan man kanske påstå, nu tycker jag det bränns.

RUGGA: Ska du börja plugga på nåt universitet?

ANNA-STINA: Nej jag har börjat strejka – förstod du inte det?

ALLA ARBETARNA (i kör):

Strejka, strejka, alle man och kvinns!
Strejken är ett tåg, och Jocke är vår stins!

(ALLA ställer sig på ett led. ALLA “tuffar”, “tågvisslar” ropar “Tag plats, dörrarna stängs” etc..)

Tuff tuff till ingenjören! Vi kräver ett besked!
Nu är det krig. Förrän vi vunnit blir det inte fred!

(De två sista raderna upprepas så länge som marschen pågår.)

JOCKE: Aldrig kunde jag tro att hela det sömniga Metalloca kom på stridsfot! Och aldrig vågade jag hoppas på den omedelbara framgång som vi hade! Faktum är att Grimdahl vek sig på direkten om nya fläktar. Vi dånade in på hans kontor.

JOCKE: Vi är här, som du förstår, för att ställa krav på ny ventilation.

GRIMDAHL: M-men…det kan ni väl inte göra… jag är ju ensam. Och ni är så många fler!

JOCKE: Kan du garantera att vi inom en månad har en ny ventilationsanläggning?

GRIMDAHL: Ni är ju så många fler…

RUGGA: Hur blir det?

GRIMDAHL: Ja ja ja vi ska ta i tu med det omedelbart.

JOCKE: Då så. OK. Då går vi!

ALLA ARBETARNA(sjunger på vägen ut):

Tuff tuff tuff! Tuff tuff tuff!
Fan tar företaget om det bara var en bluff!

RAFFE(till JOCKE): När du börja snacka förut, trodde jag du hade blivit tokig!

SEGE: Det här måste vi fira!

ANNA-STINA: Ni kan komma hem till mig, om ni vill!

BUSSE(till JOCKE): Jag säger bara det – faen, faen, grabben! Så djävla tuff trodde jag faktiskt inte att du var!

PARKAS: En dag som den här måste man ju spela på Åby. Tur på jobbet, tur på Åby.

RUGGA: Nu får vi inte släppa taget.

JOCKE: Vad lönerna beträffar –- vi fick inte vad vi begärde. Men en vecka senare fick vi ett påslag. För att vi skulle hålla oss i skinnet.

 

RUGGA: Vilket liv! Vilka dagar! Och nätter! Veckor, månader och år! Ena dagen efter den andra. När det är dags att gå till jobbet dricker jag kaffe. Äter gammalt hårt bröd med torr ost. Sån är menyn sista veckan före löningen. Jobbet. 1010-skenor. Full binge. In med dom till packningen. 8567 på ställ. Jag sorterar och byter och vänder på skenorna. Basen undrar vad jag håller på med. Det undrar jag med. Men snart är det slut. Det har doktorn sagt. Nu kommer han Jocke här. Vad har han nu hittat på. Strejken steg honom åt huvudet. Nya planer varje dag. I förra veckan var det en företagskedja som han skulle starta. Han skulle sälja danskt folköl. Och i går skulle han bli journalist. Skildra “livet inifrån”.

JOCKE: Rugga! Hallå! Nu vet jag! Jag har en idé!

RUGGA: Jaha, ja.

JOCKE: Jag är en ny Wallraff! Jag ska kartlägga mig själv. En sida av mig som du inte känner till.

RUGGA: Väldigt intressant. Men hördu jag har lite att göra här, det ska va klart före…

JOCKE: Lyssna nu. Det som du inte vet om mig är att jag har ett kriminellt förflutet.

RUGGA: Jaha. Vad har du gjort, då?

JOCKE: Allt möjligt! Allt slags kriminellt! Och du, det tänker jag utnyttja i en reportageserie! Jag ska begå ett brott och samtidigt skildra vad som händer!

RUGGA: Jaha’ru. Good luck.

JOCKE: Så här, förstår du. Jag går in på en bank. Spanar in en kassörska. När det blir min tur går jag fram till henne. “Hur har vi det i dag, då?” säger jag. Som om jag var den nye chefsassistenten. “Jorå”, säger hon, och jag hör att jag träffat rätt. Hon är missnöjd med jobbet. Missnöjd med sig själv. Så börjar jag snacka om att jag är ekonomiintresserad och ber att få göra ett studiebesök. Ber att få komma innanför disken. Helt otroligt. Jag vet. Jag vet! Men hon släpper in mig. Ingen annan reagerar. Det ser ut som om jag har bankfack. Kassörskan tror att jag är en förklädd prins om du förstår vad jag menar. Hon tror att jag ska öppna dörren till det nya livet. Så hon öppnar dörren till kassavalvet! Detta var den korta versionen. Långa versionen är att jag kommer flera gånger i rad till en och samma kassörska, bjuder ut henne, och en dag pratar jag med henne om att göra en stöt. Som ger miljoner och miljarder. Och som jag organiserar så att hon inte behöver ta några risker. Ah, du vet, det här är lite svepande. Jag kan inte avslöja detaljer. Men en hel del har jag faktiskt åstadkommit redan. Glatt en och annan kassörska har jag gjort också! Med lite extra i hushållskassan! Och jag har förstås sett till att få min beskärda del.

RUGGA: Var har du alla pengarna då? Har du gömt undan dom nånstans?

JOCKE: Pengarna! Jag gör inte det här för pengarna, vet du…

RUGGA: Varför gör du det då?

JOCKE: Jag vill känna spänningen. Utmaningen. Stå vid ett gathörn och precis när banken öppnar…

RUGGA: Vad säger Mamma då?

JOCKE: Hon vet ingenting.

RUGGA: Nej det finns ingenting för henne att veta.

JOCKE: Dra inte in Mamma i det här!

RUGGA: Säg som det är. Säg sanningen.

JOCKE: Det har jag redan gjort.

RUGGA: Nej så faen du har. Säg som det är.

JOCKE: – – – Rugga…

RUGGA: Ja.

JOCKE: Dig kan man inte lura.

RUGGA: Nej, det kan man inte.

JOCKE: Nä, det är så att jag är inte kriminell och har aldrig varit. Jag är så hederlig så det är synd om mig. Jag sitter bara uppe på nätterna och planerar. Stora grejer. Stora Rififi-kupper. Men jag har aldrig försökt i verkligheten. En gång fick jag en tipsvinst. Då sa jag till några skummisar jag ville umgås med att det var resultatet av ett rån. Men det blir aldrig nånting. Ingenting. Inte nåt. Jag kommer att dö ostraffad.

RUGGA: Är du rädd för att bli gammal?

JOCKE: Nä jag är rädd för att bli tokig.

RUGGA: Men det är du ju redan.

JOCKE: Jag går och strosar i korridoren. Fem minuter kvar av lunchrasten. En affisch! Som facket satt upp! “Monica, vår egen filmstjärna på besök i Sverige!” – Jag får sen höra att Rugga blivit kontaktad av henne. Hon har blivit skådespelerska – i en australisk film. Nu är hon Monie Lackson på PR-turné och kommer till Metalloca. Rugga har ordnat med ledighet för alla så vi kan höra henne i matsalen. Hur har han lyckats med det nu när det har varit strejk och krutröken fortfarande ligger i luften? Enda förklaringen är att detta är en psykologisk muta från företaget tillsammans med det lilla lönepåslaget. Ändra stämningen på jobbet till något festligt. Jojo! Det talas om fribiljetter till alla på den svenska premiären.

Jag blir svartsjuk på Rugga. Jag surar och han märker allting. Den mannen ser rakt igenom mig.

RUGGA: Nu ska du inte vara sån! Det är väl roligt att det har gått bra för henne!

JOCKE: Matsalen är fullspikad. Vi sitter ner och väntar. Genom en dörr som annars brukar vara låst kommer två livvakter och en journalist – tillsammans med Monica. Där framme på ett specialbyggt podium står hon nu. Jag skakar i hela kroppen.

MONICA: Hej allesammans!

JOCKE: Hej! vrålar alla tillbaka. Även jag.

MONICA: Jag tycker det är alldeles fantastiskt att vara här igen. Det är som om tiden inte har gått alls. Och så får jag se er allihop igen! Jag vill tacka er alla för vad som varit! Ingen nämnd, ingen glömd. Jo, en av er vill jag förstås särskilt lyfta fram.

JOCKE(för sig själv): Vem då?

MONICA: Rutger, alias Rugga! Du hjälpte mig från första dan jag kom hit så jag kunde finna mig tillrätta. Dig är jag skyldig ett stort, stort tack! Dels för vad du lärde mig om jobbet, dels för vad du…lärde mig om livet.

JOCKE: En liten tår, där, tror jag. Och Rugga snöt sig. Hurra för helvete.

MONICA: Jag säger: det är tack vare dig, Rugga, som jag står här nu. Tack vare dig, Rugga, som min film kommer att ha svensk premiär på biografen Saga den fjortonde april. I love you, Rugga!

JOCKE: Snyft snyft.

MONICA: Filmens titel är “Kvinna på drift” och den handlar om en enkel flickas väg i en ny miljö i ett nytt land. Kärlek, konflikter, försoning, naturscenerier, spänning, humor, många vackra människor. Producent för filmen är min man – Harold Lackson. Manus och regi: Jogul Sepravitsch. Tack alla!

JOCKE: Och så svepte hon ut igen, samma väg som hon kom. Det var det hela. Det var alltsammans. Mig såg hon inte. Jag kände mig placerad i en vakuumkammare.

 

SEGE: Jasså’ru, Rugga!

BUSSE: Jaha. Jaha!

RUGGA: Vad är det nu då?

GULLE(härmar): “Vad är det nuuu då?”

BUSSE: Var det inte rätt så stor åldersskillnad mellan er?

SEGE: Du Busse, man ska väl inte ha fördomar. Hehehe!

FACKORDFÖRANDEN: Jag kände till det redan när hon hade varit här nån månad eller så.

RUGGA: Kände till vad?

FACKORDFÖRANDEN: Ryktet går fortare än ödet.

RUGGA: Va?

FACKORDFÖRANDEN: Det var nån som hade fått syn på er. I korridoren med bingarna.

RUGGA: Du ditt…om du så bara antyder att nåt olämpligt

skulle ha passerat, så ska jag…

FACKORDFÖRANDEN: Hon rökte hasch. På arbetstid!

RUGGA: Det var för faen jag som fick henne att sluta!

FACKORDFÖRANDEN: Och nu sitter hon mitt i en gräddtårta. Vad gillar du det då, Rugga?

 

(Tystnad.)

RAFFE: Hur går det för IFK Bäcken? Man hör aldrig nåt om dom. Är dom kvar i serien?

GULLE: Om det är meningen att man ska göra så få mål som möjligt, så leder dom överlägset.

 

JOCKE: Ovanpå detta kom en konstig vecka. Rugga var borta från jobbet. Det brukade han aldrig vara. När veckan hade gått och en ny vecka började, och Rugga inte hade kommit tillbaka, blev jag fundersam.

PARKAS: Han är sjuk.

JOCKE: Vad är det med honom?

PARKAS: Jaa…säg det. Han ligger på Västra Sjukhuset.

JOCKE: Jag åkte dit efter jobbet. Kom in till en blek men fattad Rugga.

Jag tog med mig lite äpplen…

(Äpplena visar sig vara en kvarting whisky.)

RUGGA: Den får du ta med dig tillbaka.

JOCKE: Va? (Tystnad.) Hur är det fatt med dig?

RUGGA: Jo då.

JOCKE: Vad är det du har för nånting?

RUGGA: Jaa…

JOCKE: Det är väl inte nåt allvarligt?

Han sa ingenting. På en lång stund.

Du!Du kan väl säga vad det är med dig!

RUGGA: Är du min morsa eller?

JOCKE: Nä nänä…du…morsor…jag tänker på min egen mor när du säger så. Hon är inte klok.

RUGGA: Nej det ligger i sakens natur.

JOCKE: Hon tror att hon äger mig.

RUGGA: Det gör hon väl också på sätt och vis.

JOCKE: Bara en sån sak – som när jag tog studenten för en massa år sen. Först åkte jag hem till henne och farsan. Men farsan jobbade skift. Så det var bara morsan och mostrar och en granntant. Och där satt dom och pratade om sjukdomar. Om olika mediciner. Efter ett par timmar tyckte jag det var dags att åka ut på stan och träffa mina kompisar som också var nybakade studenter. Nähää, nu stannar du här, sa morsan. Och jag min idiot jag gjorde som hon sa.

RUGGA: Det var väl tur.

JOCKE: Vad menar du?

RUGGA: Så slapp du ha den synden på ditt samvete – att

överge din mor när hennes dröm gick uppfyllelse. Förstod du inte vad det betydde för henne att du hade fått en vit mössa på huvet?

JOCKE: En borgerlig symbol!

RUGGA: Som du själv så gärna ville ha, ja! Och som du kunde tacka dina föräldrar för. Det var tack vare din mor och din far som du fick gå i skolan. En kväll av ditt liv var väl inte för mycket att ge henne.

JOCKE: Tar du parti för morsan?

RUGGA: Ja, det gör jag. Lite tacksamhet kunde du gott kosta på dig.

JOCKE: Dig vet man aldrig var man har.

RUGGA: Nej, det vet ingen. Vart hamnar man? Efteråt?

JOCKE: Va?

RUGGA: Jag har fått dödsdom av läkarvetenskapen.

JOCKE: Va?

RUGGA: Det har spritt sig, säger dom.

JOCKE: Men Rugga…vad ska jag göra utan dig?

Det hade han inget svar på.

Begravning. För att klara av att vara där, tog jag med en fickplunta. Prästen sa att Rugga inte tagit emot Guds utsträckta hand.

PRÄSTEN: Det finns de som tar emot Guds utsträckta hand. De kommer in i himmelriket. De andra, de andra, såsom den bortgångne, som vi här i dag tar farväl av, kommer ej in i de frälsta själarnas boning.

JOCKE: Detta är inte värdigt! Detta är inte värdigt Rutger Persson!

PRÄSTEN: De som inte tar emot Guds utsträckta hand, får vandra den ödsliga vägen till de fördömdas rike.

JOCKE: Det där får du ta tillbaka!

ANNA-STINA: Vad tar du dig till! Har du druckit?

JOCKE: Jamen på kontinenten dricker man ett glas före middan, det har ingen mått illa av. Då kan väl jag göra likadant här?

ANNA-STINA: Ta det lugnt nu och håll käften.

JOCKE: Vafan du ska inte säga så till mig!

ANNA-STINA: Ssch! Lyssna på pastorn!

JOCKE: Djävla prästjävel!

ANNA-STINA: Jocke, för helvete!

JOCKE: Skål prellen! Ska’ru ha en salamander?

 

(Kaos.)

KYRKVÄRDEN: Stör inte ceremonin!

JOCKE: Men om ceremonin stör mig, då? Va? Va!

KYRKVÄRDEN: Tyst!

JOCKE. Vi kan väl skjuta upp Domens dag i fem minuter. Vad spelar det för roll. För vi har lite att snacka om. Nämligen.

KYRKVÄRDEN: Vill du vara snäll och gå härifrån, om du inte kan uppföra dig.

JOCKE: Vem tror du att du är? Sankte Pär? Eller Faen själv?

KYRKVÄRDEN: Ut!

JOCKE: Okej. Okej, då. Jag visste inte att jag hade kommit till ett symöte.

ANNA-STINA: Jocke, varför gör du så här?

JOCKE: Farväl, Rugga. Nu går jag hem. Förlåt dem ty de veta icke vad de säga.

(ANNA-STINA springer upp, tar JOCKE i nackskinnet och drar honom på väg mot utgången.)

JOCKE(skrattar): Såna små klor den kattan har! Kissemissemånsan!

ANNA-STINA: Ut med dig din buse!

(JOCKE slår armarna om ANNA-STINA, kysser henne. ANNA-STINA ger JOCKE en rungande örfil.)

JOCKE: Gick hem. Ringde Mamma.

Mamma, vad har det blivit av mig?

MAMMA(i tel.): Kan du inte ta ett annat jobb? Pojken min? Det är inte för sent ännu!

JOCKE: Jo, mamma, nu är allting för sent. Ingen kärlek, ingen karriär, inga pengar. Mamma, vad ska jag göra?

MAMMA(i tel.): Du kan studera vidare! Tänk vad fint det vore, du skulle kunna bli lärare eller nåt annat som…

(JOCKE ringer av. Styrker sig med en klunk ur fickpluntan.

Nästa dag:)

 

JOCKE: Fick ett infall. Jag skulle ringa runt till små teatrar och filmbolag och bjuda ut mig. Jag behövde extrapengar. Och lite uppmärksamhet. Kanske lite, lite berömmelse! Jag fick napp hos en filmmakare, som skulle göra en komedi. Att jag höll på att bli gammal var en fördel, sa han. Wow! Jag kunde inte behärska mig. Wow! skrek jag. – Det skulle bli succé! Berömmelse! Filmstudion var inte så exklusiv. Mera som ett ruckel. När jag kom innanför dörren, förstod jag att ingenting var riktigt som jag hade föreställt mig…

FILMREGISSÖREN: Lite som Molière har jag tänkt mig. Molière, vet du, klassisk komedi. Rimmad vers. Tjejen säger: “Det kliar i rövskårans mitt!” Killen svarar: “Då sätter jag in min pitt!” Du fattar, va? Det ska va stil. Fokus är på mys, men också på poesi. Så kommer ett romantiskt avsnitt. Tjejen säger: “När du håller tummen på mig precis i vecket mellan höften och låret, så hör jag änglarna sjunga. Och ärkeängeln spelar dragbasun.” Killen svarar: “Själv spelar jag lite piano, faktiskt.” Och han visar med fingrarna…och här har jag en annan sekvens: han har träffat en ny tjej, och tar med båda händerna under hennes T-shirt, men hon förhåller sig lite avvisande. “Okej”, säger han då – “förlåt, jag trodde du var kåt.” Bra, va? Vad får jag allt ifrån! Det bara kommer till mig sådär! Trallala! Ha, du vet, en dag, förstårru, gick jag hemma och tittade bland en massa manus som låg överallt. Så tog jag upp ett och läste. Jamen det här är ju bra, vem har skrivit det? Och så var det jag själv!

JOCKE: Jag gick in i projektet med liv och lust. Tog tjänstledigt. Filmade i en vecka dygnet runt tillsammans med ett par nakna kvinnor. Kvitterade ut 10 000 spänn! Fjorton dagar senare ringde porregissören.

FILMREGISSÖREN(i tel.): Du det går jävligt bra det här. Vi har fått filmen klassad som komedi. Så den kommer upp på alla biografer. Med ditt namn i stora bokstäver på affischerna! Och du! Det blir internationellt! Vi har redan sålt filmen till Australien! Till Harold Lackson Media CO, Sidney.

JOCKE: Ridå!

 

Hos kuratorn. Doktor Danne.

DANNE: Sätt dig.

JOCKE: Tack.

(Sätter sig.)

DANNE: Får vi höra, vad har du för problem?

JOCKE: Mitt liv är en katastrof.

DANNE: Så kan det kännas ibland.

JOCKE: Jag…trodde det skulle bli bättre tider.

DANNE: Vad har hänt?

JOCKE: Jag var med i en film som totalfloppade.

DANNE: Vad var det för film?

JOCKE: “Lustspel på sängkanten”.

DANNE: Ja, ja…jag tror jag har hört något om den…

JOCKE: Den gick sådär i en vecka. En enda recensent…

DANNE: Ja, ja, jaa…det var den recensionen jag läste! Jag har den här. Jag sparade den med tanke på att en av Metallocas anställda…

“Joakim Jocke lanseras som ny mjukporrstjärna. Vad han har att erbjuda publiken är ett oskyldigt utseende och en grov vokabulär. Filmen i övrigt är inte mycket att tala om. Hans motspelerskors prestationer ska jag inte gå närmare in på. Troligen försvinner denna film från biografrepertoaren ganska snart.” Hm.

JOCKE: Mitt liv är en katastrof!

DANNE: Så. Så. Det går över. Jag skriver ut en medicin åt dig. En tablett om dagen. Absolut inte två eller flera! Absolut inte.

JOCKE: Nänä. Tack. (Ut.)

Det blev så småningom många recept. Många tabletter. Tills jag inte orkade va på jobbet längre. Tog ut tidigarelagd pension.

Jag vill inte se mig i spegeln längre.

Det var en gång…jag minns hur jag följde efter henne…hon var sjukskriven…en fredagskväll visade hon sig ute på stan tillsammans med en kvinnlig kompis…utanför Centralen. Tidsstudiemannen satt på en bänk i närheten. Tänk om han fick syn på henne! Varför gick jag inte fram till henne och varnade henne? Det har jag frågat mig många gånger.

Det ligger jag och tänker på här på sjukhuset. Jag har fått någonting i huvudet…så jag vinglar…nu händer något…nu kommer dom här…

 

JOCKE/LÄKARE/SJUKSYSTER:

Steg i korridoren.

-Får jag ta ett blodprov?

Steg i korridoren, steg, signaler.

-Får jag ta ett blodprov?

Inte får man uppskov.

Steg i korridoren.

En signal, ett blodprov,

“blodrov” tyckte jag hon sa.

Sänka, EKG, signaler,

siffror, röda, röda gröna blänka,

stora, små.

Mat mat mat mat,

vitrinskåp, stetoskop,

oftalmoskop.

Steg i korridoren, steg

mot röntgen.

Nu ska hela jag och sängen upp till röntgen.

Hiss och kulvert, korridor.

Steg på vägen möter oss.

Rulla rulla rulla hiss igen.

Steg i korridoren, rulla rulla

in i röntgen, ligga, lyftas,

höjas

som ett rymdskepp, tror jag,

spännande, spännande…

 

JOCKE: Jag drömmer om att återse henne en gång på tu man hand. Vi sitter på ålderdomshemmet.

Vi dricker kaffe. Jag känner igen henne.

Goddag, Monica!

MONICA: Goddag.

JOCKE: Jag blev så glad att se dig när du dök upp här.

MONICA: Jaså. Och vem är du?

JOCKE: Jag är Jocke! Känner du inte igen mig?

MONICA: Du får faktiskt ursäkta, men jag har träffat så väldigt många människor i mitt liv under alla år…

JOCKE: Metalloca!

MONICA: Va?

JOCKE: Vi var arbetskamrater på Metalloca!

MONICA: Jaha. Du är en av dom.

JOCKE: Jag var…kär i dig. Jag älskade dig.

MONICA: Kan jag få dricka mitt kaffe i fred nu. Om du inte har något emot det.

 

Nu skulle Mamma ha varit med. Och fått se hur gammal jag har blivit. Vad skulle hon ha sagt?

MAMMA: Räta på ryggen, Jocke! Du som är så stilig!

JOCKE: Men Mamma, jag är inte någon ung man längre.

MAMMA: Jo, det är du! Du är vacker, Jocke! Hör du vad jag säger! Du är vacker! Vacker! Kamma dig!

JOCKE: Men jag skulle sett tvivlet i ögonen på henne. Och hennes sorg…men det är ingen idé att sitta här och tänka på det.

ETT VÅRDBITRÄDE(in): Är du färdig med kvällsmaten, Jocke? Men, men…du har ju inte ätit upp!

JOCKE: Så så, Mamma! Var inte ledsen! Låt åren ha sin gång!

ETT VÅRDBITRÄDE: Är jag din mamma nu?

JOCKE: Ja, det är du väl…? Pappa, var han min pappa?

MAMMA: Ja det klart han var! Hur kan du bara tro något annat!

JOCKE: Jag tror ingenting. Jag ställde en fråga.

ETT VÅRDBITRÄDE: Det där får du ta upp i familjerådet. Ska jag ta ut tallriken?

JOCKE: Ja, tack. Så vänligt av dig. Hur är dina arbetsförhållanden? Det är mycket stress, va?

ETT VÅRDBITRÄDE: Åjo. Och värre blir det.

JOCKE: Nedskärningar? Privatiseringar? – Från det ena till det andra – vad har du planerat för våren?

ETT VÅRDBITRÄDE: Ja det blir väl det vanliga.

JOCKE: Det vanliga? – Det vanliga?

ETT VÅRDBITRÄDE: Ja det blir väl så.

JOCKE: Jamen är det nånting som är vanligt längre?

ETT VÅRDBITRÄDE: Det blir stugan i Västra Bodarna på helgerna.

JOCKE: Lilla Mamma, lilla Mamma. Du är inte vanlig.

ET VÅRDBITRÄDE: Tack för komplimangen. Vill du flytta lite på dig så jag kommer åt…

(ETT VÅRDBITRÄDE torkar av bordet.)

Hej då!

(Ut.)

 

Mitt åldrande har gått in i en ny fas. Fötter och ben är ovilliga att gå. Balansen delvis bedrövlig. Ibland lämnar jag vårdhemmet, ibland tillsammans med en följeslagare, ibland ensam. Jag speglar mig i skyltfönstren och får se en riktigt gammal gubbe, som struttar fram ett steg i taget. Och när jag kommer på en fullsatt spårvagn, ser – kvinnor mest – närmast bekymrat på mig – “ska han åka spårvagn?!” – och människor i alla åldrar reser sig upp som tennsoldater och erbjuder mig plats.

En dag klev jag på spårvagnen mitt under eftermiddagsrusningen. Smockfullt. Jag stod och försökte hålla mig i nånting mens vagnen krängde och slängde. Så var det någon som rörde vid armen på mig. En ung flicka, nånstans i skolåldern. Hon hade rest sig upp och pekade på den tomma platsen. Nänä, mumlade jag. Då gjorde hon en befallande gest och pekade på sittplatsen igen. Det gick inte att vägra! OK, mumlade jag och satte mig. När jag sen skulle kliva av, så sökte jag henne med blicken. Hon log med ett ljus och en värme jag aldrig tidigare hade skådat.

Bruno Bran

Liknande artiklar