“Ridå” är det åttonde manuset av Bruno Bran som eFOLKET härmed publicerar. Något vi är väldigt glada för att vi fått möjligheten att göra! Alla texterna finns under “Kultur” och “Teater, film & scenkonst”.

RIDÅ! – Ett nytt teatermanus, tillverkat av Bruno Bran

RIDÅ!

Text av Bruno Bran, skriven i hägnet av teaterföreningen G.A.S.

Personer: BERÄTTARE, REGISSÖREN, JOCKE, JOHAN, ANNA, GERTRUD, HARALD, FRITHIOF, VANJA, SUFFLÖR.

 

Scen 1.

BERÄTTARE:

– Vi befinner oss på en mindre teater.

– Liten teater.

– Skådespelarna är: Jocke, Anna, Johan, Gertrud, Harald, Frithiof. Regissör: Gilbert Ulmheden.

– Pjäsens namn: “Dödlig meny”.

JOCKE: Vi var involverade i noggranna förberedelser inför premiären.

REGISSÖREN: Varsågod!

JOCKE: Det tillstånd jag befinner mig i kännetecknas av att jag omges av

REGISSÖREN: Hoppa det där. Gå direkt på.

JOCKE: Mina kärleksmässor gnäggar som

REGISSÖREN: Varför inte lägga upp ett litet gnägg där! Va?

JOCKE: Mina kärleksmässor gnäggar – aiiiieh! – som sinnesrubbade, hästliknande djur. Allt…

ANNA: Låter en häst på det viset?

REGISSÖREN: Alltså, nu tar vi en sak i sänder. Lugn och fin. Lugn och fin.

ANNA: Jag är lugn. Men ska Jocke låta som en åsna?

REGISSÖREN: Det tar vi sen. Ta från början, Jocke.

JOCKE: Det tillstånd jag befinner mig i…

REGISSÖREN: Vi skulle hoppa det där! Jag tror vi ska stryka det.

JOCKE: Stryka vaddå?

REGISSÖREN: Gå nu direkt på med…med… “mina kärleksmässor”!

JOCKE: Mina kärleksmässor – aiiehhaiieh! – gnäggar som sinnesrubbade, hästliknande djur. Allt har lossnat som i en klocka, där visarna hänger slappa, där ett tingeltangel fortfarande tickar…

REGISSÖREN: Ticka! Ni andra! Ticka!

JOHAN, ANNA, GERTRUD, HARALD, FRITHIOF: Ticktack, ticktack…

REGISSÖREN: Inte förrän jag ger tecken! Ta om, Jocke!

JOCKE. Mina kärleksmässor – jehhhahiieeh! – gnäggar – aiiheeeaia! – gnäggar som sinnesrubbade, hästliknande djur. Allt har lossnat som i en klocka, där visarna hänger slappa, där ett tingeltangel fortfarande tickar…

(Tecken från REGISSÖREN.)

JOHAN. ANNA, GERTRUD, HARALD, FRITHIOF: Ticktack, ticktack, ticktack…

JOCKE: …därför att fjädern omotiverat dragits upp.

(REGISSÖREN gör tecken att tickandet ska upphöra. Tystnad.)

JOCKE: Tiden, klockans själ, har övergett sitt beläte.

REGISSÖREN: Vi stannar där.

(Liten paus. REGISSÖREN funderar djupt.)

ANNA: Hur går vi vidare med det här nu då? Härifrån till…

FRITHIOF: …evigheten?

REGISSÖREN: Höj blicken. Höj blicken. Låt oss se pjäsen i fågelperspektiv.

FRITHIOF: Litegrann från ovan.

REGISSÖREN: För det är så här, alltså. Från scen 1 till scen 14, alltså hela första avdelningen, får vi bygga upp en teater som formmässigt är mycket bunden. Liknar musik.

ANNA: Hur ska vi förhålla oss till det då, menar du?

REGISSÖREN: Skådespelarna ska känna att man inte kommer loss, att man bara får inordna sig i paradnummer.

JOHAN: Jaha du. Jaha du. Men…kan du ge oss ett exempel?

REGISSÖREN: Ätandet i banketten, t.ex. C:a fem pers ska äta och förgiftas.

JOHAN: Äta – och! – förgiftas? Äta först – förgiftas sedan?

REGISSÖREN: Du hörde rätt. Fast det sker samtidigt. Gradvis.

JOHAN: Jaha då förstår jag. Jag undrade bara hur det skulle framställas på scen.

REGISSÖREN: Ätandet tar c:a två minuter. Icke ett ord får yttras.

ANNA: Ja men hur äter man när man förgiftas? Jag menar hur förgiftas vi när vi samtidigt äter?

JOHAN: Det var väl en jä…dum fråga. Giftet finns ju i käket.

ANNA: Jo, men …ska det se ut på något speciellt sätt?

JOHAN: Du blir mätt, samtidigt förgiftad!

ANNA: Så vi äter och fortsätter äta till och med när vi blivit förgiftade?

HARALD: Jag läste en deckare en gång, där det förekom ett giftmord. Offret, en stackars…

JOHAN: Men det hör väl för faen inte hit. Om du ursäktar.

HARALD: Det var en stackars man som blev bjuden på förgiftad glass. Av sin moster. Klockan klämtar var titeln på deckaren. Han, offret, var urmakeriexpedit! Men det intressanta var att när han börja käka den här glassen, tyckte han den smaka så djävla bra så han undra om inte moster lagt nåt extra i den? Och det sa hon att, jo då, hon hade blandat i ett pulver, sa hon. Verkligen utsökt gott, sa killen. Sen sa han ingenting mer. Och då menar jag, dom här matgästerna i banketten, det kanske är likadant där, dom tycker det smakar jättebra! Och det är därför dom inte säger nånting! Maten tystar mun! Va?

REGISSÖREN: Alltså, banketten: huvudpersonerna presenteras, soarén, ätandet. Soarén utgår eventuellt.

ANNA: Näää, varför det? Soarén kan ju bli det bästa av alltihop! Jag hade tänkt jag skulle få sjunga.

REGISSÖREN: Överarbete som inte för handlingen framåt.

ANNA: Det tycker jag var synd. – Och får jag fråga vad är det för handling i det här, som ska föras framåt?

REGISSÖREN: Förgiftningen, i förgiftningen en våldsam död!

JOHAN: Yeaah!

REGISSÖREN: Vi börjar dö vid olika tillfällen, symfoniskt, men alla dör samtidigt.

ANNA: Ja det är vackert. Det är det ju faktiskt.

GERTRUD: Vad är en bankett?

JOHAN: Det är så dags att ställa den frågan nu! När alla är döda!

REGISSÖREN: Vi sitter ner. Det är ett skrattande och pratande. Resten är privata problem. Fånga blicken hos en kvinna, och har jag rätt klädsel?

ANNA: Dom här människorna – det må vara att formen inte erbjuder till någon ingående karaktärsbeskrivning – men några egenskaper måste vi väl ändå ta fasta på? Annars lever dom ju inte!

JOHAN: Dom finns bara här för att dö.

FRITHIOF: Som vita möss i en vivisektion.

ANNA: Vad jag ville komma fram till var att det här du (nickar mot REGISSÖREN) sa om att man sitter och funderar på om man valt rätt klädsel?

JOHAN: Ja? Vad är det med det?

ANNA: Det tyder väl på en viss osäkerhet. Dom tyr sig till varandra utifrån en stor osäkerhet. Som en grupp människor gör när de utsätts för hot. Eller fara. Av något slag.

REGISSÖREN: Du får gärna tänka så. Om du vill. Bara du inte ägnar dig åt att uttrycka det.

ANNA: Jaa…nä…jaha…

REGISSÖREN: Pratet är ljudlöst. Kommer en lustighet, skrattar alla. Johan och Anna ska särbehandlas. Dom får prata, när vi pratar, men måste hålla käften när vi skrattar. Johan och Anna talar om vilka vi är. Vi håller tal en och en, korta tal.

GERTRUD: Jag skulle kunna säga att jag är bara en glädjeflicka som…har kommit hem…nej…jo…

REGISSÖREN: Vi har en slags filmteknik. Naturligtvis pratar vi. Men vi har tagit bort ljudet och klippt in Johan och Anna o.s.v.

GERTRUD: Som på TV?

REGISSÖREN: Ätande och förgiftning: först spasmer. (ÖVRIGA mimar med.) Sedan ordentliga spasmer. Sedan andningssvårigheter. Sedan kramp. Sedan total kvävning. Sista stadiet ångest och plåga.

JOHAN: Du – du – det där är jätteintressant.

ANNA: Jaa! Men är verkligen soarén överflödig? Är inte den det viktigaste i hela scenen?

REGISSÖREN: Jo jo det kan ju hända. Det kan hända. Ingenting är fastlagt bestämt. Vi börjar i morgon med det tysta ätandet. Har ni några frågor? Annars ses vi i morgon kl. 10:00. Och du Jocke, det glömde jag säga. Du får nog räkna med att din replik där i början blir struken. Men du är med här. Äter och dör som dom andra.

JOCKE: Men gnägget är kvar?

REGISSÖREN: Eh vi får se. Vi får se. OK. I morgon kl. 10:00.

 

Scen 2.

BERÄTTARE: – Efter en lång och hård repetitionsdag var det skönt att få komma hem.

-Eller gå ut.

JOCKE: Mitt liv utanför teatern var torftigt. Jag satt på Rosenkällaren. Drack lite vin. Det kändes som om det var mörkt därinne. Sen gick jag hem. Sen gick jag och la mig. Sen vaknade jag på morgonen. Sen åt jag en frukost bestående av en banan och en kopp kaffe.

Vi närmade oss premiären. Ungefär som att glida allt närmare

Niagarafallen.

REGISSÖREN: Hur lyfter vi menuetten, hur förverkligar vi den till Menuetten?

JOHAN: Med stort m, jaha, just ja.

REGISSÖREN: Jag kan säga men menuett, men menutvå… Men det känns genant om jag säger det och bara blir bemött av frågan varför? Jag saknar trycket från ensemblen!

GERTRUD: Men det ska du inte behöva göra! Vi är väldigt…

JOHAN: Håll käften nu när Gilbert försöker förklara!

ANNA: Det där var väl lite onödigt, Johan.

REGISSÖREN: Jag saknar trycket, kravet på att det räcker inte! Ni skulle kunna säga: Vi säger menuett och spottar samtidigt ut en pärla! Det skulle bli en hel hög med pärlor härinne, och det skulle kanske heller inte räcka, utan en fjäder slår upp under rockskörtet!

FRITHIOF: Pärlor? Pärlor för svin?

REGISSÖREN: Trycket från ensemblen, trycket som lyfter scenen! Men det kanske är i ett senare stadium. Vi måste först lära oss menuett. Trycket kanske jag i och för sig kan känna själv…

HARALD: Sen undrar jag – skulle vi inte under tiden kunna repetera in en annan pjäs, som vi kunde spela för publik samtidigt som vi repeterar Dödlig meny?

ANNA: Alltid spännande med något nytt. Men hinner vi det?

HARALD: Jag har till och med ett förslag.

REGISSÖREN: Bra. Ja, jag har all förståelse för om ni vill pröva något fräscht. Att ni vill slå er fria. Voilà! Men. Ska vi ha premiär den 27-e? Om

svaret är ja, har vi bara en möjlighet: att ta oss i kragen och genomföra Dödlig meny. Allt annat kommer att ta…

HARALD: Ja förlåt, förlåt, det var bara ett hugskott.

ANNA: Men du kan väl säga vad du hade för ett förslag?

JOHAN: Säg det så vi kan lägga det till handlingarna.

HARALD: Jag har själv skrivit en enaktare. En fabel. Trubbel i hönshuset.

JOHAN: Va?

HARALD: Två tuppar om en och samma höna. Men ägaren, bonden, blir irriterad på allt galande och kacklande så han nackar den ena tuppen!

(Paus.)

ANNA: Jaha?

HARALD: Jag tänkte vi skulle improvisera. Saken är den att jag har ingenting utskrivet. Jag åtar mig att leda improvisationerna.

GERTRUD: Är det en barnpjäs?

HARALD: Anna, du är hönan. Johan och Frithiof är de två tupparna. Själv tänkte jag…

REGISSÖREN: Det här lägger vi till handlingarna genast. Nu tar vi fikapaus. Därefter fortsätter vi med den pjäs vi ska spela för publik.

JOHAN. Bra, Gilbert.

JOCKE: Fikapauserna var ungefär likadana som repetitionerna.

REGISSÖREN: Vi måste ut med fantasierna. Blåsa upp vår vision till ett tält. Som utgör spelplatsen. Spelplatsen som vi bär inom oss. Vi bär den med oss.

GERTRUD: Som om vi vore på turné? Ska vi turnera?

REGISSÖREN: Ja, Gertrud. Vi är ständigt på turné. Vi är nomader.

ANNA: Det här gör allting tydligare tycker jag. Nu förstår jag bättre, hur…

JOHAN: Klockan är kvart i.

REGISSÖREN: Ja, ja.

JOCKE: Så gick vi in i spellokalen igen.

REGISSÖREN: Vi tar inte om från början. Vi går vidare. Till…

VANJA(in): Chefen vill tala med dig, Gilbert.

REGISSÖREN: Nu? När vi repeterar? Hälsa honom att…

VANJA: Han sa att det var viktigt.

REGISSÖREN: Viktigt! Hah!

(Följer motvilligt med VANJA, ut.)

HARALD(tar fram en stor påse, ur vilken han tar fram masker): Här! Hönan! Här! Tupp 1! Och här! Tupp 2!

(Sätter hönsmasken på ANNA, ger tuppmaskerna till JOHAN och FRITHIOF.)

Gertrud! Du är bondmoran! Du strör ut lite havre och korn som dom kan picka i sig.

(GERTRUD går fram på golvet, lockar på hönan och tupparna.)

ANNA: Har inte den här bonden mer än en höna och två tuppar?

HARALD: Vi väntar med detaljerna.

GERTRUD: Frågan är för tidigt väckt!

HARALD: Anna, du kacklar och står i, och Frithiof och Johan ger ifrån sig ett galande då och då. Gertrud, prata med hönsen!

GERTRUD: Tippa tippa höna, tippa tippa, tippa tippa höna, kom så ska ni få…

(ANNA, JOHAN och FRITHIOF kacklar, gal, springer fram, äter ur handen på GERTRUD.)

HARALD: Bra! Bra! Nu blir det kamp om brödfödan. Tupparna hugger efter varandras näbbar!

(JOHAN och FRITHIOF gör så.)

Bra! Bra! Gå över till ert intresse för hönan!

(ANNA hamnar emellan JOHAN och FRITHIOF. Ett ursinnigt galande, ett hjälplöst kackel.)

Bra! Verkligen bra!

(REGISSÖREN in. Hänger med huvudet.)

Så kommer bonden. Han…nej, ursäkta, Gilbert.

(Liten stunds tystnad.)

REGISSÖREN: Dödlig meny är nedlagd.

JOCKE: Han såg så ledsen ut. Det var nästan så att jag tyckte synd om honom. Vi skingrades. Kanske för alltid. Vi håller kontakten, vi håller kontakten! sa vi till honom. Ingen kom med några förslag om vad vi skulle göra. Hej då! sa jag. Sen satte jag mig på Rosenkällaren. Det kändes som om det var mörkt därinne. Efter ett par glas vin mognade ett beslut inom mig. Jag gick hem.

 

Scen 3.

BERÄTTARE: Vi ska följa Jocke och se vad han möter på sin väg i tillvaron.

JOCKE: Nästa dag gick jag till arbetsförmedlingen för tillfälliga jobb. Där fanns fattiga människor. Några var glada över pengar de tjänat till kaffe. Några var konstant deprimerade. Några hade attityden det ordnar sig alltid, om man tar’t som det kommer. Ett primitivt maskspel, avbrutet av spontana tillrop eller förseglat i tystnad och cigarettrök. Harklingar, väntan. Några minuter senare hade jag fjorton dagars anställning som månadskarl på en restaurang. Om ni undrar vad en månadskarl gör, så kan jag nämna att jag skulle tömma soppåsar.

BERÄTTARE: -Invärtes? Hur har han det i sitt hjärta?

JOCKE: Jag var hämmad. Det är ingenting att babbla om, men jag hade starka hämningar. Varje vitklädd kvinna var en kallskänka. Hon stod med särade ben över en slaskhink eller skar kött eller gick in i damernas omklädningsrum med klapprande steg. Blod i bottnen på en pappkartong

som röda pärlor. En kallskänkselev med havsblå ögon dröjde sig kvar ibland med ögonen åt mitt håll. Det stack i mig som av knappnålar. Jag hade behövt sexuella skyddsglasögon.

BERÄTTARE: -Han kommer hem efter en uppslitande och samtidigt långtråkig arbetsdag.

-Sätter sig i sin gamla slitna länstol.

-Då ringer telefonen.

(Telefonen ringer.)

JOCKE(svarar): Jocke.

REGISSÖREN(i tel.): Hej, hej, det är Gilbert.

JOCKE: Hej.

REGISSÖREN(i tel.): Nu har vi fått lokal!

JOCKE: Jaha?

REGISSÖREN(i tel.): Så nu kan vi börja igen!

JOCKE: Hm.

REGISSÖREN(i tel.): Du hänger med? Va?

JOCKE: Får se.

REGISSÖREN(i tel.): Tisdag klockan elva noll noll! Kollationering! Hansegatan två!

BERÄTTARE. -Alltid ny repetitionslokal.

-Hansegatan låg långt långt västerut.

-Utanför stan praktiskt taget.

-Hm. Hur skulle han göra nu då?

-Skulle han stanna hemma? Ja!

-Det blev ju aldrig nånting riktigt av de där uppsättningarna!

JOCKE: Jag gick dit. Jag var lite nyfiken. Nu hade de fjorton anställningsdagarna gått, så jag var utan jobb. På teatern möttes jag av ett frimodigt gäng, får jag lov att säga.

REGISSÖREN: Vi har ett manus som kan bli riktigt spännande. Handlar om en urmakare.

HARALD: Som inte längre kan höra sina klockor!

JOCKE: Jaha, vem har skrivit det?

HARALD: Moi!

REGISSÖREN: Urmakaren kommer in. Stänger dörren och märker att något inte är som vanligt.

HARALD: Det är tyst! Alldeles dödstyst! Inget som tickar!

REGISSÖREN: Han tänker först – kan klockorna ha stannat? Men han ser…

HARALD: Han kollar och ser att sekundvisarna går runt! Pendlarna på pendylerna rör sig! Det är inte klokt, tänker han!

REGISSÖREN: Ska du eller ska jag…

HARALD: Ursäkta. Ursäkta.

REGISSÖREN: Han börjar tala med sig själv. Hallå, hallå, detta är urmakare Efraimsson. Vad kan jag stå till tjänst med? Men han hör inte ett barr av vad han själv säger.

HARALD: Inte ett barr.

REGISSÖREN: Han öppnar dörren och går ut. Alla gatans ljud strömmar emot honom! Nu hör han allting! Ah, det slog lock för öronen, tänker han.

HARALD: Men så går han in igen!

REGISSÖREN: Så går han in igen, och det är alldeles knäpptyst. Han ringer polisen.

HARALD: Han ringer snuten! Va! Han skulle väl ha gått till akuten! (Sjunger:) I stället för akuten/gick han till snuten!

FRITHIOF: Alltså, jag tycker det är bättre om Gilbert ensam redogör för innehållet. Du stör koncentrationen, Harald.

HARALD: Ursäkta, ursäkta.

REGISSÖREN: Det som jag tror att Harald vill ta fasta på, är att såväl publiken som rollerna inte vet vad som händer i nästa ögonblick.

HARALD: Just så.

REGISSÖREN: En vardag som flyter fram, hotfullt garnerad av vulgär symbolism.

HARALD: Just det!

REGISSÖREN: Polisen kommer. Polisen hör bra. Urmakaren hör ingenting, förrän han och poliserna går ut på gatan. Han följer med poliserna till stationen. Han blir förhörd. Han tror själv att det är en hallucination och ber om hjälp att få komma in på ett vårdhem.

HARALD: Ursäkta mig, Gilbert, men…vem…hade du tänkt…skulle göra Urmakaren?

REGISSÖREN: Rollbesättningen tar vi så småningom.

HARALD: Jaha, jaha.

REGISSÖREN(medan HARALD spelar med): Urmakaren får plats på hispan och ber en god vän att titta till butiken. Efter en tid blir han utskriven och beger sig genast till affären. Dörren står öppen, men ingen syns till, och det ligger post på golvet. Urmakaren stelnar till. Klockorna är

tysta. Han går upp för en liten trappa till kontoret. Där blir han fullständigt vansinnig och skriker. Skriket uppfattas av två patrullerande poliser ute på gatan. De går in. De hör ingenting. De skriker åt varandra. Tumult. De kastar klockor på varandra. En av dom springer upp för trappan. Den andre

tar sig samman och kallar på förstärkning, innan han också går upp, som dragen av en kraft, starkare än…

FRITHIOF: Starkare än lagen.

REGISSÖREN: Flera polismän anländer. De betraktar förödelsen, går upp för trappan och finner att urmakarens vän har hängt sig. Urmakaren och de två poliserna är också döda. Samtliga har öronen avskurna.

HARALD: The rest is silence…

(Paus. ALLA ser på varandra, väntar på att någon ska kommentera.)

ANNA: Ursäkta, förlåt, men det jag tänker på genast är att det inte förekommer några kvinnliga roller.

HARALD: Åh jo. Åh jo. Dom ska finnas i bakgrunden.

ANNA: I bakgrunden? Hörru vad menar du?

GERTRUD: Jag tycker att vi kvinnor ska spela en framträdande roll.

ANNA(till HARALD): Men du vill helst ha oss ute i kulissen, va?

REGISSÖREN: För att klara av den här problematiken kan jag säga att vi kommer att skriva om manus, så att…

HARALD: Va?

REGISSÖREN: …det finns kvinnliga poliser. Och kunder i affären.

HARALD: Kunder? Jag har inte tagit med några kunder.

REGISSÖREN: Men det har jag. Jag har lagt till en scen där fru Dahlgren kommer in i butiken med ett armbandsur…

HARALD: Detta motsätter jag mig bestämt. Pjäsen är en rysare med metafysiska undertoner. Inte nån djävla vardagsrealism.

REGISSÖREN: …och hon förekommer också senare i pjäsen. Hon är gift med Kommissarie Harry Dahlgren, men vänstrar med Urmakarens vän, Georg. Vännen bor i våningen ovanför urmakeriet.

HARALD: Alltså, vad är detta? Det här är ju en såpa! Du gör en såpa av min rysare! Det är som att göra såpa av Edgar Allan Poe!

REGISSÖREN: I slutet, när katastrofen är ett faktum, anländer Harry Dahlgren. Fru Dahlgren dyker också upp – hon är på väg till Georg. Hon undrar varför det är en sådan uppståndelse utanför affären. Hennes man förklarar. När hon får beskedet om att flera, inklusive Georg är avlidna, faller hon i armarna på sin make. På så sätt håller vi den naturliga kontakten med publiken hela tiden. Det gynnar pjäsen och allt det som är makabert i den!

HARALD: Om det ska bli på det viset, drar jag tillbaka pjäsen.

(ALLA bestörta. Försöker invända.)

HARALD: Jag tar tillbaka manuskriptet.

ANNA: Ska du gå?

HARALD: Ja. Jag vill inte jobba här.

(HARALD rafsar åt sig manuskriptet.) REGISSÖREN: Harald, jag tror inte att du får pjäsen antagen på någon annan teater.

HARALD: Vi får väl se!

(HARALD ut. Paus.)

FRITHIOF: Det var kort stubin, kan man säga.

BERÄTTARE: Men Harald kommer in igen.

HARALD(in): OK, OK. Vi gör om den till en polispjäs.

JOCKE: Så var det dags för premiären. Väldigt lite folk i salongen. En recensent närvarande. Första scenen. Kommissarie Dahlgren kör hem från ett omfattande uppdrag i en annan landsända. Bredvid honom sitter kriminalassistent Pettersson.

JOHAN(Pettersson): Det ljusnar.

FRITHIOF(Dahlgren): Ja tamefan. Då är vi snart hemma.

JOHAN(Pettersson): Du har kört långt nu.

(Paus. Paus.)

SUFFLÖR: Långt? Ja det kan man väl säga.

FRITHIOF(Dahlgren): Långt kan man säga, det kan man väl säga.

JOHAN(Pettersson): Varför delegerar du inte en polisassistent till chaufför?

(Paus. Paus.)

SUFFLÖR: “Det ska jag säga dig…”

FRITHIOF(Dahlgren): Det ska jag säga dig…

(Paus. Paus.)

SUFFLÖR: “…att det är det många, som har frågat mig om.”

(Paus. Paus.)

JOCKE: Andra scenen. Fru Dahlgren ligger på Vännens arm.

ANNA(Fru Dahlgren): Det går inte att förneka.

JOCKE(Vännen): Vad då?

FRITHIOF(Dahlgren): “Det ska jag säga dig, att det är det många som har frågat mig om.”

JOCKE: Publiken fäste sig mera vid sufflören än vad pjäsen handlade om. Harald kom in som Urmakaren och kollade sina klockor.

HARALD(Urmakaren): Pi-dim-pa-dim! Tick-tack, tick-tack! Pling plong, tick-tack, tick-tack. Åh, ett sådant fint armbandsur. Det ska jag minsann reparera. Det är ett (sniffar på det), åh, det är ett damur. Vilka vackra infattningar. Åh, det är fru Dahlgrens klocka. Åh, fru Dahlgren…men vad är det? Va? Hallå! Jag hör inte! Vad är det som händer!

(Springer omkring, tjoar.)

JOCKE: Publiken skrattade.

HARALD(Urmakaren): Det är ingenting att skratta åt! Fast det hörde jag inte…jäklar…

JOCKE: Publiken skrattade. Harald blev röd i ansiktet.

HARALD(Urmakaren): Nu ringer jag polisen.

JOCKE: Publiken bara skrattade och skrattade. Harald simulerade ett vansinnesutbrott. Frithiof, Dahlgren, kom in på scen, sufflören bläddrade och bläddrade i manuset, Harald lade sig platt på golvet. Publiken skrattade.

FRITHIOF(Dahlgren): Nu skulle det smaka gott med en kopp kaffe.

JOCKE: Gilbert drog ridån.

 

Andra akten.

Det fanns ett barn i pjäsen, flickan Lisa, som brukade få komma in och titta på Urmakarens klockor. Vi hade ett basalt problem. Vi hade inte lyckats engagera något barn. De föräldrar vi hade tagit kontakt med blev först smickrade och intresserade, men backade ur. Betalningen var för dålig, och vi verkade suspekta på något vis. Så det blev Gertrud, som fick ställa upp. Rosetter i håret, knäkort kjol och knästrumpor.

HARALD(Urmakaren): Nä men se Lisa!

GERTRUD(Lisa): Goddag, farbror Urmakaren.

(HARALD, Urmakaren, försöker lyfta upp GERTRUD, Lisa, som om hon vore ett litet barn.)

HARALD(Urmakaren): “Har du blivit nåt större i dag?”

GERTRUD(Lisa): “Vet inte.”

JOCKE: Publiken skrattade.

GERTRUD(Lisa): Farbror Urmakaren, har du nåt fint att visa mig?

HARALD(Urmakaren): Ja du ska få se. Här. Här. Var har jag den? Vart faen…

JOCKE: Publiken pratade och skrattade. Vi klarade inte av att fullfölja föreställningen. Vi fick lägga ner pjäsen. Och nu hade jag fått nog.

BERÄTTARE: -Ja, nu hade Jocke fått nog.

-Sa han i alla fall.

 

Scen 4.

JOCKE: En vecka senare satte jag mig på Rosenkällaren. Det kändes som om det var mörkt därinne. Efter ett par glas rödvin kände jag mig bättre till mods.

Nu kom jag in i ett stort mörker. Det var skönt. En fladdrig, svartvit TV visade ett popcollage, pockande och påträngande som en wagneropera. Det var skönt det med. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka jobba med något annat i fortsättningen. Fast vad. Ett tredje glas rödvin kanske skulle ge svaret på den frågan.

Hallå! Får jag beställa! Att servitrisen var vackra Vanja, som tidigare hade jobbat på teaterkansliet, bidrog väl också till min törst.

VANJA(in): Men Jocke! Är det du igen?

JOCKE: Tycket du jag kommer för ofta?

VANJA: Du får komma så ofta du vill.

JOCKE: Ja…jag skulle vilja ha ett glas till med detsamma äh av detsamma…samma sort.

VANJA: Det kan du väl få. (Ut.)

JOCKE: Jag tänkte och tänkte. Men det fanns ingenting som jag ville göra. Sen såg jag hur någon närmade sig mitt bord. Harald.

HARALD: Tjenare!

JOCKE: Hej. Hej på dig, du.

HARALD: Vet du vad jag har här?

JOCKE: Och han pekade på en plastpåse han hade med sig. – Inte gott att veta, sa jag, fast jag anade det värsta.

HARALD: I morrn. I morrn! På teatern klockan tio!

JOCKE: Vad är det då?

HARALD: Då börjar en epok. Kom klockan tio så får du veta mer.

JOCKE: Vad är det för gåta du snackar?

HARALD: Jag kan säga som så här, så mycket kan jag säga att jag har kämpat. Om du visste vad jag har kämpat.

JOCKE: Kämpat hur då?

HARALD: Det har varit en enda kamp och jag har kämpat! Mot fördomar, mot förstelning, mot fantasilöshet, mot konventionalism! Åååh! Men i morgon.

JOCKE: Vad blir det då?

HARALD: Då ska jag presentera min nya pjäs. Som rör sig i en helt annan

symbolkrets.

JOCKE: Vad då för pjäs?

HARALD: Ah-ah-ah-ah nä-nä det säger jag inte. Det ska bli en överraskning. I morrn alltså. Klockan tio.

BERÄTTARE: – Hur skulle Jocke göra den här gången? Gissa!

JOCKE: Jo jag gick dit nästa dag. Det hade dom andra också gjort. Vi satt tysta och väntade på Harald. Så dök han plötsligt upp, kostymklädd med vit skjorta och slips. Och nu hade han inte manuset i plastpåse utan i en attachéväska.

HARALD: Hej hej hej alla på plats, vad bra. Jag ska gå rakt på sak. Nu slår jag upp dörren till den nya dramatiken.

JOCKE: Han tog upp flera rollhäften och la på bordet.

HARALD: Här! Varsågoda, ta för er!

JOCKE: Han pratade som om han bjöd på bakelser.

HARALD: Och nu ska vi läsa. Läs nånting, var som helst i manuset!

ANNA: Ursäkta, Harald, men jag föredrar att läsa pjäsen från början.

HARALD: Visst. Det går också bra.

REGISSÖREN(till HARALD): Ska du kanske fördela rollerna?

HARALD: Rollerna? Den här pjäsen har inga roller.

JOHAN: Vad handlar den om?

HARALD: Handling saknas.

JOHAN: Är det något mer som saknas? Säg det nu genast innan vi frågar dig om något annat dumt.

HARALD: Handling i den mening som vi varit vana vid att betrakta som en handling, behövs inte här. Jag har nämligen uppfunnit den dramatiska evighetsmaskinen. Man säger repliker från olika skeden i dramat, utan bestämd följd. Vi kan säga att jovisst, det finns en handling. Men den roterar. Som Jorden. Ni kliver på pjäsen, sätter era fötter där de bäst passar och rör er fritt fram och tillbaka.

ANNA: Ja det där kan du förklara sen, kanske. Vad tycker du, Gilbert, ska vi läsa det som Harald har skrivit?

REGISSÖREN: Visst. Visst. Inte mig emot.

JOHAN: Lucias telefonnummer – är det namnet på pjäsen?

GERTRUD: Vem ska spela Lucia?

ANNA: Då läser jag. Är det OK?

REGISSÖREN: Ja börja du, Anna. Ta var sin replik, låt det gå varvet runt medsols.

HARALD: Nej det blir inte bra. Inte alls bra, kan man till och med säga. Ta en replik.

FRITHIOF: Ringa i telefon till Lucia?

HARALD: Nej nej inte än! Stopp! Lyssna nu. Ta en replik.

FRITHIOF: Ringa i telefon till Lucia?

HARALD: Nej, säger jag. Inte än, inte förrän jag ger tecken! Ta en replik, bestäm vad ni ska säga.

ANNA: Så hon har alltså telefon?

HARALD: Hallå!

GERTRUD: Hallå hallå!

HARALD: Gör ingenting förrän jag säger till!

JOHAN: Du menar om hennes telefon är nyinstallerad?

HARALD: Ni begriper inte!

JOHAN: Så hon har alltså telefon?

HARALD: Stopp!

GERTRUD: Oh nej visst inte. Alla känner till Lucias telefonnummer.

JOCKE: Nej, det blev ingen bra början. Eller?

REGISSÖREN: Jag tycker vi gör så här. Vi går hem för i dag. Kommer tillbaka i morgon. Då ska vi få riktlinjerna klara för oss.

BERÄTTARE: -Ensemblen skingrades.

-Jocke gled iväg till …(inbjuder publiken till att gissa)…

 

Scen 5.

JOCKE: Jag gick och satte mig på Rosenkällaren. Varför var det så mörkt därinne? Fast det var lunchtid?

(VANJA in.)

Jag beställde ett glas rödvin.

VANJA: Du förvånar mig aldrig, Jocke. Tänk om du ville göra det nån gång.

JOCKE: Så gick hon och hämtade mitt vin. Som jag svepte i en enda klunk. – Hallå! Ett glas till! Samma sort!

VANJA: Vad förvånad jag blir.

JOCKE: När hon kom med mitt glas, grep jag efter hennes hand.

VANJA: Låt bli det där! (Ut.)

BERÄTTARE: -Jocke hade ingen tur med henne.

-Nej, han kunde inte uppföra sig.

-Då kom flera andra gäster inklampande.

-Resten av teaterensemblen!

JOCKE: Dom var lite högljudda.

HARALD: Jag säger bara det att…

JOHAN: Det spelar ingen roll vad du säger. Vi måste analysera om vi ska kunna komma nånstans.

REGISSÖREN: Där har Johan en poäng. Hur nytt, hur oregelbundet, hur spontant det här än ska gestaltas, måste det ändå finnas en analys i botten.

HARALD: Nej så faen…

GERTRUD: Men där är ju Jocke. Hallå, Jocke!

HARALD: Analyser! Jag hatar analyser!

JOHAN: Publiken kommer att hata din pjäs.

HARALD: Va bra säger du! Ska du ha en stor smäll!

REGISSÖREN: Skärpning nu. Innan vi blir utkörda.

HARALD: Min pjäs är skriven med mitt hjärteblod! Och hjärtats kärlek kan inte analyseras! (Till JOHAN:) Jag finner mig inte i att du trampar på mitt hjärta! Du ska vara tacksam – ja ni alla ska vara tacksamma för att ni får vara med nu när teaterhistorien vänder blad. Och då ska du, din djävla bastard inte komma med dina plumpa kommentarer!

REGISSÖREN: Tagga ner, Harald! Nu!

HARALD: Jaså det är på det viset! Det är så det låter! Den lilla teatergruppen värnar om sin kordiala idyll. OK. OK.

JOCKE: Harald slet åt sig manuskripten från var och en och marscherade ut med stolta steg. Dvs jag hade mitt kvar. Gav det till Gilbert, som försvann men snart kom tillbaka med flera ex som han hade kopierat. Han gav oss var sitt.

REGISSÖREN: Gå hem och kolla på texten. Vi ses på teatern klockan tio i morrn.

ANNA: Men kan vi ta Haralds pjäs bara så där?

REGISSÖREN: Teatern fick den av honom! Det sa han i alla fall till mig i går på telefon.

JOHAN: Vittnen?
REGISSÖREN: Äh nej men vi ska inte måla fan på väggen. Om vi uppför hans manus är vi nog tämligen ensamma om det. Det bör han uppskatta.

JOCKE: Jag gick hem. Bläddrade och läste. Tro mig eller inte, men jag fick en vision. Nästa dag gick jag tillbaka till Rosenkällaren.

Vanja! Ho-hoo! Vanja!

VANJA: Värst vad du var tidig i dag.

JOCKE: Kom. Jag har en idé.

VANJA: Va? Vad är det med dig?

JOCKE: Slet med mig henne in på teatern. Ja, teatern låg ju vägg i vägg med krogen. Och jag fick henne att sätta sig bredvid mig.

VANJA: Vad gör du?

JOCKE: Sätt dig här bredvid mig.

VANJA: Vad tänker du göra?

JOCKE: Jag tänker inte göra någonting alls. Vi ska läsa det här, du och jag.

VANJA: Nej jag kan inte. Jag kan inte läsa sånt.

JOCKE: Klart du kan! Det är som när du tar upp beställningar.

VANJA: Va…aha…

JOCKE: Kom igen nu!

VANJA: Jamen jag vet inte om jag kan.

JOCKE: Jo du kan! För min skull, Vanja!

VANJA: OK, OK. Men du rör mig inte!

JOCKE: Nej för helvete! OK. Nu. Jag börjar. “Ringa i telefon till Lucia.”

VANJA: “Nej det är omöjligt.”

JOCKE: “Man kan ju försöka.”

VANJA: “Man kan försöka.”

JOCKE: “Förresten – tror du inte att jag vet att du är Lucia!”

Jag kände mig alldeles jag-vet-inte-vad-jag-ska-säga inombords. Vanjas röst i mina öron…hennes ord tillrade som pärlor i ett glaspärlespel.

VANJA: “Du tror att jag är Lucia? Du ser ingenting. Du är blind.”

JOCKE: “Vem är du då?”

VANJA: “Lucias syster.”

JOCKE: Då kom Gilbert .

REGISSÖREN: Vi ska göra varieté! (Till VANJA:) God morgon, Vanja! Välkommen! Kan du stå på huvet?

VANJA: Oh ja det kan jag!

REGISSÖREN: Då börjar vi! Kom med mig!

VANJA: Åh Gilbert, du kommer som efterskickad! Det där är nåt jag alltid längtat efter. Akrobatik! Det är nåt riktigt!

JOCKE: Hon kramade om honom. Dom gick upp på estraden. Adjö! sa jag, men dom hörde mig inte.

BERÄTTARE: -Nu gjorde han slut med fru Thalia igen.

-För varje gång som han slutade på teatern, kom han allt längre bort från den.

JOCKE: Jag gick till Arbetsförmedlingen. Nej. Det finns inga jobb! sa dom. Utom på Metalloca, förstås. “OK”, sa jag. Jag tar det.

Liknande artiklar: