Kornas planet : om jordens och mångfaldens beskyddare Ann-Helen Meyer von Bremen, Gunnar Rundgren.

Recension: Kornas planet

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren inleder Kornas Planet med berättelsen om hur – och varför – de blev ägare till en liten flock kor. Det är ett nöje att följa dem på vägen mot en förståelse för kossornas personlighet. Att varje ko är en personlighet förstår knappast de människor som betraktar djuren som produktionsmaskiner. Men Kornas planet handlar om mycket mer än så.

Har gräset någon nytta av att djur betar av det? Är en av frågorna som ställs. Svaret är ja. Nötkreaturen är av stort betydelse för den ekologiska mångfalden – när kon och herden får bestämma hur betet ska skötas.

Berättelsen stannar inte kvar på författarens egen gård. Den förs ut till planetens alla hörn. Mongoliet. Ungern. Ryssland. I avsnittet om Brasilien redogörs för den mekanism som ligger bakom kalhuggning/eldning av regnskog; mycket intressant men skulle ha förtjänat ytterligare några rader.

Författarna går igenom varje fråga som rimligtvis kan ställas om kor. Domesticeringen. Vet du att alla kor – med lite inavel från andra raser – har sitt ursprung i en grupp på åttio kor? Mytologin. Jordbrukets utveckling från 1700-talet och framåt. Det svenska mjölkdrickandets historia.

Utöver den empatiska berättelsen om korna som levande varelser finns det alltså en hel del allmänbildning att hämta.

Jag läser om avsnittet om kornas rapande av metangas både en och två gånger. Har författarna enbart diskuterat klimatfrågor med veganer? Det verkar så. Vi andra ser metangasutsläppen från tundrorna som ett större problem än kornas.

Någonstans där byter författarna spår och går över från kunskapsförmedling till agitation för de egna åsikterna. Veganerna anklagas för att de utgör en marknad för nya produkter. Entreprenörer som tror på, och startar upp inomhusodling, anklagas för att tjäna pengar på andras naivitet. Varför? Det dyker ständigt upp nya och ibland misslyckade företagskoncept. Är det inte onödigt att sänka sig till en pajkastningsnivå?

En viktig men vag samhällskritik förs fram mot äganderätten och den samhällsordning som är men skribenterna nöjer sig sedan med att idealisera den ordning som rådde innan fossileran. De ser sig runt i det svenska landskapet och vill maximera uppfödningen av nötkreatur.

Mitt perspektiv är ett annat. Nötkreaturen har sin plats i det ekologiska systemet men alla de åtta miljarderna människor kan inte äta lika mycket kött som vi svenskar. Mänskligheten måste hålla sig inom planetens gränser – vilket också von Bremen/Rundgren erkänner – och om en stor del av mänskligheten ska kunna öka sin konsumtion av kött måste vi minska vår.

Lösningen som föreslås är att vi konsumenter går samman med producenterna för att tillsammans för att skapa egna marknader där varorna saluförs. Dylika finns lite överallt med verksamheter som bedrivs i en begränsad skala.

Själv vill jag se en planetär lösning.

Siv Aksila

Liknande artiklar