Bild: Mohamed Hassan / pixabay.

Prokrastinera – att man skjuter upp saker

Just nu är jag så trött på mig själv att jag drabbas av spykänslor!

I två veckor har jag skjutit upp allt vad skrivande heter. Mina grandiosa skrivarplaner för denna sommar har spolierats på grund av min oförmåga att få tummen ur. Det kallas “prokrastinera” det jag ägnar mig åt, ett psykologiskt begrepp inom beteendeterapin, som på sistone blivit ett modeord. Att prokrastinera betyder helt enkelt att man skjuter upp saker.

Fortsätter det så här är det som sagt inte bara mitt skrivande jag kommer “skjuta upp”.

Frågan är varför jag beter mig som jag gör? När jag väl sitter vid skrivbordet brukar alltid tangenterna smattra av sig själva. Så varför sätter jag mig inte bara ner och skriver? Det mänskliga psyket är både gåtfullt och provocerande!

Jag lägger betydligt mer tid på att fundera kring vad jag ska skriva om än att faktiskt skriva. När jag väl nått fram till en idé brukar jag drabbas av lättja. Jag anser mig då vara värd att ta ledigt för resten av dagen, och så går jag rakt ner i prokrastineringsfällan igen. Dagen efter är den briljanta idén bara ett dimmigt töcken som aldrig kommer att omsättas i någon praktik.

När jag tänker efter påminner detta beteende om andra beteenden. Likt när man sprungit ett par kilometer och pular i sig två glassar direkt efteråt, eftersom man är “värd” det. Efter prestationen känner sig man som en kung ända fram tills det är dags att prestera igen.

Kanske fungerar det mänskliga psyket så? Vi stretar oss fram till en punkt där vi känner oss tillfredsställda, så vi sedan kan luta oss tillbaka och tänka på annat. Det kanske inte är så dumt egentligen? De säger ju att man ska lämna den person man umgås med när umgänget känns som bäst.

Jo, det är nog så. Jag strävar mot att känna mig som en vinnare. Vad vinsten består av är irrelevant. Det är känslan som räknas.

Men för vissa är det säkert svårare att uppnå denna känsla? Tänk på alla perfektionister som kan pensla på en tavla, eller gnugga på en kökslucka till absurditet, och ändå aldrig bli nöjda. Eller alla längdhoppare som dag efter dag hoppar i en sandgrop för att nå den där siffran de vill komma åt. För dem infaller nog inte känslan av tillfredsställelse lika lätt. Och inte fan prokrastinerar dem!

Men men, nu har jag inte tid med det här längre. Jag måste fortsätta fundera på vad tusan jag ska skriva om.

—Linus Bouvin

Liknande artiklar