Vem äger folkbildning – om folkbildning del 2

Två av mina kollegor, Mårten Carlson och Henrik Sundh, pratar om folkbildares uppfattning och, som jag förstår det, överskattning av vår särart. Många kollegor pratar om särarten men har, när det gäller, svårt att definiera och försvara den, i en tid när det behövs mer än någonsin. Förra krönikan handlade om komvuxifieringen av folkhögskolan, den här om vem som äger folkbildning.

När jag jobbade på H fanns det en kollega med en grupp nyanlända kvinnor i ett eget hus och de åt alltid lunch vid ett eget bord. Hen avgjorde vilken information som nådde gruppen och de deltog inte på gemensamma aktiviteter, ens när rektor sagt till om det. Jag reagerade och blev upprörd, men var bara vikarie, dessutom nyutexad, och sade aldrig ifrån.

När jag jobbade på A fanns det en kollega som tog med sig gruppen, drog ner rullgardinerna och låste dörren inifrån. Efter ett tag kom deltagarna till mig och beskrev situationen som obehaglig. Jag fungerade tvärtom. Tog emot studiebesök, assisterade i forskningsprojekt, reste, handledde studenter och mötte media. Det lärde mig otroligt mycket och jag jobbar fortfarande så.

När jag jobbade på V fanns det en kollega, som stod tvärtemot allt jag står för. Hen var gymnasielärare, vägrade undervisa tematiskt i något utom sina ämnen, körde 4-5 moment sedan prov osv. Trots det blev vi vänner, fick respekt och pratade mycket. Hen var så konsekvent i sitt “ofolkhögskoliga” sätt och hycklade inte med det. Trots olika “språk”, som jag beskrev i förra krönikan, definierade vi saker och stod upp för dem.

När jag var med i R fanns det tre sätt att bidra till verksamheten:

  1. ideellt som medlem och styrelse,
  2. tjänsteman på kansli eller
  3. genom privata konsultbolag.

A och B är inte så problematiska, men C är det. B är anställda och avlönade för sånt, som A inte vill eller hinner göra. A är dessutom förtroendevalda och arbetsgivare över B. Men varför plockas C in och betalas för sånt, som 1 och 2 redan gör?

Nu är det fyra extrema exempel, men från tre folkhögskolor och en organisation, i olika delar av landet under tio års tid. Jag står inte på någon kvantitativ, vetenskaplig grund och aktar mig för att dra generella slutsatser. Det kanske inte säger något, men om det gör det, så väcker det frågor.

Projekt Romané Bucá var motsatsen. Två år bestod mitt liv av konferenser i mänskliga rättigheter, möten på folkhögskolor, följeforskning och studieresor. När skandalen med Skånepolisens register briserade, fick deltagarna sköta mediehanteringen och klarade det galant. Det blev en praktisk samhällskunskap, som ingen planering kunnat åstadkomma. Vi lärde oss mycket och mycket av varandra.

Jag upplever för många kollegor som för fokuserade på undervisning i sina ämnen enligt schema. Man är mindre intresserad av andra kurser på samma skola eller samma kurs på andra skolor, vad som händer utanför schemat eller efter arbetstid. Man överskattar särarten, men är samtidigt ängslig för att bli “avslöjad”. Om det beror på bakgrunden från andra skolformer än folkhögskolan vet jag inte.

För mig är folkbildning motsatsen till sekterism/elitism och ska fylla alla statens fyra syften: demokrati, samhällsutveckling, utbildning och kultur. Den är folkhögskolor, studieförbund, bibliotek, arkiv, teatrar, museum, samfund och föreningar (också benämnt civilsamhälle eller ideell sektor). Folkbildning söker sig utåt, inte inåt. Den är öppen för alla och ägs av igen.

Nu invänder mina frilansande kamrater (journalister, författare, dramatiker, konferencier och konsulter), att man måste kunna fakturera och leva på sitt arbete. Och att det också är folkbildning. Men det vet jag inget om eller har någon erfarenhet av, så därför avslutar jag krönikan och lämnar vidare.

Vad tycker du? Maila redaktionen på
kontakt@efolket.se eller mig på
tobiaseskilstuna@gmail.com.

Av Tobias Persson

Liknande artiklar:
På folkhögskolan betyder: Min arbetsplats, specifikt Eskilstuna folkhögskola.  I folkhögskolan betyder: Folkhögskolor allmänt, det vill
Jag känner en allt större olust inför det samhälle som växer fram. Egoismen har blivit
“Varannan damernas. Vad är det för jävla trams? Jag vill ha en partner, som kan
Nyåret 1967-68 - Bob Dylan och John Wesley Harding. Den 27 december 1967 släppte Bob