Såg du Uppdrag Gransknings avsnitt om bil- och elektronikexporten från Sverige och Norge till Afrika? Om inte – gå in på SVT Play och gör det! Flera gamla notiser på nätet vittnar om att fenomenet inte är nytt.
Bilar, telefoner, datorer och vitvaror tas om hand, fixas när det går, och säljs. Det som inte går att laga här i Sverige klarar nigerianerna av att reparera utan utbildning. Låter det bra? Nja, det får vi allt vara lite tveksamma till. Import av elektronikskrot är olaglig men finns det resurser att kontrollera om grejerna fungerar eller ej?
Nigeria hade 2017 lite över 190 miljoner invånare. Av dem lever 80 miljoner på under två dollar om dagen. 90 miljoner har tillgång till någon form av internet. Matematiken skulle inte gå ihop utan en blomstrande marknad för begagnad elektronik. Mobiler, datorer och annat säljs på IT-marknaden i Ikeja (ligger i centrala Lagos). Hälften av det som kommer in i landet säljs till scavengers som i sin tur utvinner och säljer metallerna – på absolut sämsta sätt – och resterna blir sopor.
Det enda sättet att bli av med problemet är att FN eller WTO – eller en nystartad global organisation – arbetar med att göra återvinningen av elektroniskt skrot lönsam.
Bilderna från Olusosun förskräcker. Det är Nigerias största soptipp och tar emot över 2 miljoner ton avfall per år. Området täcker ca 43 hektar och deponin är 18 meter djup, har använts sedan 1992, och under den tiden har det dumpats 24,5 miljoner ton avfall där, så det är kanske tur att gängen som tar hand om avfallet finns men arbetsmetoderna är oroväckande. De bränner däck både för att få ut metalltråden i dem och för att använda sig av hettan till att ex. vis få bort plasten från kablar och komponenter för att utvinna metallerna. Metoder att utvinna dem utan att utsätta miljö och människor för faror finns inte.
Anläggningen ligger i ett område där ca 5 miljoner människor bor inom en radie på en mil. Hälsoproblem rapporteras. Olusosun är inte den enda deponin i Lagos. Det finns två till. Och ytterligare två i Ibadan och en i Port Harcourt. Den senare, Eneka, ligger i ett regnrikt område som översvämmas stora delar av året. Vatten och markföroreningar påverkar befolkningen i närområdet, ca 1,2 miljoner människor.
Lagos har svällt ut, svalt by efter by, trängt sig utanför delstatens gränser, och bildat ett Stor-Lagos med en befolkning på över 20 miljoner människor. Med en befolkningstillväxt på 5 procent årligen blir alla uppgifter historiska. Trafiksituationen är minst lika kaotisk som sophanteringen.
Enligt FN:s prognoser kommer 60 procent av afrikanerna, eller en miljard människor, att bo i städer 2050. Alla dessa människor måste kunna försörja sig. Kan de göra som asiaterna? Vara billig arbetskraft som tillverkar prylar åt oss i den rikare delen av världen för svältlöner? Business as usual? Förhoppningsvis inte.
Vad kommer de att behöva i framtiden? Bostäder. Vatten, avlopp, reningssystem, sophantering, återvinning, el, vägar, skolor och sjukvård. En utmaning utan like. Vem ska betala?
Nigerianerna är inte vana vid att betala skatter, läser jag och det stämmer förmodligen. Hittills har det till stor del varit oljebolagen som stått för statens inkomster. Jag hittade en notis från SVT från 2016. Nigerias skattechef Tunde Fowler säger att man i sin jakt på nya inkomstkällor hittat 700 000 företag som aldrig betalat skatt. Han har haft samma jobb i Lagos. Där höjde han skatteinkomsterna med 70 procent på fyra år. Men det räcker inte långt. Afrika kan inte utvecklas med biståndspengar. Skattesystemet behöver reformeras.
Gruppen av medelklassinkomsttagare ökar i Afrika. Antalet riktigt rika ökar snabbare än i någon annan region i världen. De som kan betala skatt, måste betala skatt. I synnerhet personer som nigerianen Aliko Dangote – Afrikas rikaste person – vars förmögenhet 2019 uppskattats till 8,8 miljarder US-dollar, i runda slängar motsvarande 90 000 000 000 svenska kronor …
Siv Aksila
