Läste en artikel i Fastighets tidning. En tidigare medlem i K hävdade att “vänstern” numera inte har något att erbjuda arbetarklassen.
Skribenten pekade på UK och att Labour förlorade valet pga. dess splittrade syn på Brexit. Den del av arbetarklassen som grymt fått betala för globaliseringens våndor och 40 år av thatcherismen röstade på clownen Johnson som nu säljer ut landet. Detta trots att Labour hade det mest radikala reformprogrammet sedan Michael Foots dagar.
Det är nog sant att det finns inom den traditionella arbetarklassen en konservatism, t o m reaktionära drag politiskt sett. För varför skulle annars SD fått sådant fäste med sin politik. Det är en kombination av missnöje med socialdemokratins bristande jämlikhetsambitioner och tondöva privatiseringar parat med högerns strategi för att pressa dess, dvs. arbetarklassens, arbetsvillkor.
Men arbetarklassen ser annorlunda ut idag än för 50 år sedan. Vi ser en framväxande underklass av låglöne- och rättslös arbetarklass – ett prekariat som Guy Standing benämner det. De är precis lika mycket arbetarklass och har gemensamma klassintresset med den historiskt traditionella arbetarklassen. Det visade också Göran Therborn i den klassanalys som Katalys publicerade förra året.
Att då tala enbart för den del av arbetarklassen som agerar och uppträder på ett sätt som motarbetar klassens samlade intressen är ingen vänsterpolitik. Men det är inte heller att forma politiken på villkor som ersätter klass med kön, etnicitet, religion eller sexuell preferens. Dessa finns och arbetarklassen utsätts för ett hårdare och hänsynslösare förtryck men det centrala är klassens gemensamma intressen.
“Vänsterns” stora brist är att man antingen ersätter klass, då man ej förstår vad klass är, med identitet som då ger en “klasslös” politik. Detta är medelklassens världsbild som talar. Eller om man som vi sett kommunisterna ser bara den del av arbetarklassen som likt i UK eller i Sverige agerar som megafoner för uppfattningar som hör hemma i SDs fatabur.
“Vänstern” måste våga gå före och hävda hela arbetarklassens intressen, ta striden mot reaktionära och politiskt klassfientliga uppfattningar. Det är inte de fattiga arbetarna som är fienden utan de som utnyttjar och gör dem fattiga.
Vi har haft det tveksamma nöjet att se hur det självutnämnda avantgardet anpassar sig till den del av arbetarklassen med de mest reaktionära uppfattningar. För när som “kommunisterna” i Malmö och på andra håll för en politik som är spegelbilden av SD så är det också en spegelbild av delar av den s k “vänsterns” oförmåga att navigera i den postnyliberala verkligheten. För den nyliberala epok är i praktiken slut och nu växer en reaktionär nationalistisk kollektivism fram där det inte är nyliberalismens egoism utan en mörk högerpopulism som ställer arbetare mot arbetare i nationens intresse.
Ska “vänstern” delta i detta? Låna sina röster till dessa krafter som likt tiden före 1914 (det finns fler paralleller mellan nutid och förra seklets inledning). Ska “vänstern” bli folkhatets megafoner?
Med en reformistisk arbetarrörelse som inte förmår att bryta sig loss från nyliberalismen (ex vis “jöken” i Sverige) eller har svårt att bryta genom delar av den traditionella arbetarklassens enögdhet som i UK är det bara fackföreningsrörelsen som kan bli den som förändrar. Men det förutsätter en öppenhet och aktivistisk verksamhet, idog organisering och envis ideologisk kamp med det mest reaktionära uppfattningar som finns i den klass man skall organisera. Det måste till folkbildning och upplysning. Konflikträdslans och legalismens tvångströjor likaså brytas i h e l a klassens intresse.
Problemet är egentligen inte medelklassen som skribenten trodde i Fastighets tidning. Faktum är att nyliberalismen har försvagat medelklassen till förmån för den allra rikaste delen av samhällspyramiden. Delar av medelklassen har de facto proletariserats och har levnadsvillkor som numera starkt påminner om arbetarklassens. (Se Chantal Mouffes forskning.) Utan problemet ligger helt hos arbetarrörelsen själv. Den måste bryta upp från årtionden av konflikträdsla, legalism och passivitet – parad med eftersatt bildning och missriktad politisk lojalitet.
Ingemar E L Göransson, 28/1-20
