I år är det 25 år sedan folkmordet i Rwanda rasade. Grannar – människor som känt varandra i decennier – dödade varandra i ett raseri utan like. Att hatet kunde få sådana extrema konsekvenser berodde inte bara på en extrem propaganda. När våldet väl kom igång var det många som såg en möjlighet att lägga beslag på grannens hus och odlingar.
Efteråt – när de överlevande var tvungna att fortsätta sina liv trots konsekvenserna var det nödvändigt att reda ut vem som ägde vad och vem som skulle ärva vem. Det tog femton år för svenska lantmäteriet att skapa ett fastighetsregister och ett lantmäteri liknande det vi har i Sverige. Fördelarna är många men framför allt: när det finns nerskrivet vem som äger jorden försvårar det “landgrabbing”.
Jag måste påpeka att även om det inte varit svårt att hitta exempel på “landgrabbing” så är det omöjligt att uppskatta i vilken omfattning det förekommer. Många av de enorma projekt som planeras blir aldrig av eller bedrivs i mindre skala eftersom oväntade problem dykt upp. Projekt havererar i kollisionen mellan västerländsk uppfattning om hur jordbruk ska bedrivas och den Afrikanska verkligheten.
I flertalet afrikanska stater står staten som ägare till en stor del av den odlade marken. Marken fördelas till bönderna av statsförvaltningen eller av byledaren, så kallad hävdvunnen besittningsrätt. Den enskilde bonden kan varken belåna marken för att göra förbättringar eller utvidga arealen genom att köpa mark. Däremot kan korrupta politiker eller tjänstemän hyra ut den till utländska företag även om det saknas formella lagfarter.
Några exempel på landgrabbing:
I Kenya körs massajerna bort när ett projekt för att utvinna geotermisk energi genomförs. Hus bränns, boskap dödas. Satsningen genomförs som en del av ett klimatprojekt där Göteborgs energi är en av investerarna. (Källa: Svensk Natur 2016-04-19)
David Kureeba, representant för organisationen National association of professional environmentalists, NAPE, i Uganda uttalar sig så här i DN:
“Befolkningen har blivit bortkörd av beväpnad polis och militär, från den jord de odlade sin mat på och som deras boskap betade på. De har inte fått den tillbaka, utan hänvisats till små jordplättar som de inte klarar sig på. Många har inte längre råd att låta sina barn gå i skolan. Vissa svälter.”
Han talar om ett norskt företag, Green Resources. Företaget planterar träd – tall och eukalyptus. Verksamheten i Uganda har kritiserats vid ett flertal tillfällen, senast i DN 27 okt 2019. Befolkningen kan inte försvara sina intressen eller kräva ersättning eftersom de saknar skriven dokumentation på att de äger jorden.
Det blir inte bättre av att Energimyndigheten klimatkompenserar sin verksamhet via Green Resources i Uganda och att de, enligt vad de själva skriver, fått klimatnyttan verifierad av FN.
All klimatkompensation skall ha någon form av certifiering. Jag går in på hemsidan. Hittar inget om klimatkompensation men enligt Green Resources har företaget “bara” “…38 000 ha (hektar) stående skog i Moçambique, Tanzania och Uganda, etablerat genom sin egen planteringsverksamhet.”
Det stämmer dåligt med den beskrivning Afrikagrupperna ger. Enligt dem har Green Resources ca 265 000 ha att odla träd på – tall och eukalyptus – enbart i Moçambique. Kan det vara så att det inte är helt lätt att plantera in vattenkrävande träd i Östafrikas torra terräng?
Tillstånd att använda marken har getts av den Moçambiques statsledning utan att lokalbefolkningen gjorts delaktiga. Bönderna har inte fått vara med i diskussionen, och det har inte blivit fler arbetstillfällen utan tvärtom minskade möjlighet att odla mat.
Förflyttningar, liknande den som skett i Kachung, är ett vanligt fenomen inte bara i Uganda. Detta är ett stort problem över hela kontinenten. Regeringarna vill att marken ska användas till annat än självförsörjningsjordbruk. Självförsörjningsjordbruken motarbetas. Exportjordbruken prioriteras.
Följden av konflikten mellan regeringarnas drömmar om ett modernt exportjordbruk och verkligheten har blivit att Afrika importerar mat till en kostnad som är dubbelt högre än inkomsterna från exporten av jordbruksprodukter.
Afrikas underskattade småjordbrukare behöver få en chans att försörja kontinentens befolkning. Till det krävs en annan politik. Där som här, behöver jordbruket anpassas till markens beskaffenhet och klimatförändringarna. Såväl forskning som utbildning krävs. För att bli framgångsrika behöver jordbrukarna motiveras till att förbättra arbetsmetoderna. Att de kan bli av med jorden när som helst uppmuntrar dem varken till att lära sig nya brukningsmetoder eller att göra investeringar. De behöver kunna ta lån med jorden som säkerhet.
Siv Aksila
