Kritiken mot pensionsuppgörelsen

Den vänstersinnade debattören Roland Paulsen konstaterar i sin kritik av pensionsuppgörelsen “att man från fackligt håll lagt sig platt för att på sedvanligt manér mumla om att arbetsvillkoren måste bli bättre, vittnar om intellektuell paralys hos arbetarrörelsens representanter.”

Få andra tycks våga ifrågasätta pensionsuppgörelsen, visst förekommer lite kritik, LO och facket kommer med randanmärkningar, liksom arbetsgivarna (!), men arbetsmarknadens parter har i stort sett accepterat mantrat “alla måste arbeta längre”. Men de finns dock några kritiska röster, som ifrågasätter grunden för hela uppgörelsen, det vill säga att människor måste arbeta längre och att de med låga löner också ska ha sämre pensioner.

Den nya pensionsuppgörelsen är som klippt och skuren för dem som köper arbetskraft, eftersom det tvingar fler människor att arbeta längre. Men förslaget ger också människor rätt att arbeta längre. Rätten att vara kvar på sin arbetsplats höjs nämligen från dagens 67 år till 69 år från och med 2023.

Också där sker höjningen i flera steg: 68 år 2020 och 69 år 2023. Men detta protesterar arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv mot. Att tvinga människor att jobba längre är OK, för arbetsgivarna, men sen vill de kunna välja och vraka vilka som är lämpliga att jobba längre.

Från fackföreningsrörelsen har det även funnits kritik. I LO:s tidning, Arbetet, har tidningens politiske chefredaktör Martin Klepke en hel del invändningar mot uppgörelsen.

“För att vi ska kunna jobba längre behövs starkare anställningsskydd och mer fokus på arbetsmiljö. Pensionsöverenskommelsen går inte tillräckligt långt.

…garantipensionen för våra fattigaste pensionärer är kraftigt eftersatt. Till exempel är den bara hälften så hög som i vårt grannland Norge med ett likartat välfärdssystem och ett likartat pensionssystem.

Att taket för botillägg höjs och att regeringen aviserar en förbättring för de pensionärer ‘som har det tuffast’ är inte nog. Risken är att de många som i dag efter ett helt yrkesliv ändå inte får många ören över av garantipensionen, främst kvinnor i till exempel lågbetalda vårdyrken, som inte kommer att få någon förbättring alls.”

I en ledarkrönika i Industriarbetarnas tidning Dagens Arbete går Jeanette Herulf längre i sin kritik och ifrågasätter hela tanken på att vi måste arbeta mer i en värld som hotas av den ständigt ökande konsumtionen.

“Tanken är att gränserna ska höjas så att totalt antal arbetade timmar ökar, så att pensionerna räcker även i framtiden. Men vadå räcka? Måste vi leva på samma sätt i framtiden som i dag? I ett system där konsumtionen ökar hela tiden? Där ojämlikheten i samhället ökar, där man fortsätter att konsumera och resa som om ingenting hänt?

Ojämlikheten består för att det nuvarande systemet spär på skillnaderna mellan fattig och rik. Har du haft en bra lön ska du också kunna fortsätta leva på den nivån. Har du haft en usel nivå på lönen, ska pensionen inte bli bättre.

Fortsätter vi att resa som tidigare lurar många fällor runt knuten. Koldioxid som spys ut i luften genom flyget, eldrivna bilar där frågan uppstår: var kommer elen ifrån? Hur är batterierna tillverkade?

Varför egentligen? Varför ska vi jobba ännu mer för att behålla vårt nuvarande system? Och varför ska de som har det sämst (de tunga jobben) tvingas att jobba längre? Ett förslag från pensionsgruppen går ju ut på att alla ska fortsätta jobba tills de är minst 63 år (i dag gäller 61 år). Sönderstressade människor och människor med slitna kroppar ska alltså tvingas kvar längre i arbetslivet.

För mig är det något lurt med denna tankegång. Bak- och fram på något sätt. Borde vi inte börja med att göra jobben mer attraktiva, säkrare ur arbetsmiljösynpunkt innan vi kräver av människorna att de jobbar mer?”

I en artikel i DN Kultur går debattören Roland Paulsen ett steg längre i sin kritik av arbetarrörelsen.

Han konstaterar:

“att man från fackligt håll lagt sig platt för att på sedvanligt manér mumla om att arbetsvillkoren måste bli bättre, vittnar om intellektuell paralys hos arbetarrörelsens representanter.”

Ord och inga visor.

Han skriver vidare:

“Om kvinnor vill undvika att bli fattiga mot slutet av livet får de tvingas till mer arbete. Eftersom pensionssystemet bygger på att den som tjänat mycket ska få högre pensioner finns det inget annat sätt.

Hur kommer det sig att denna skenlogik är så normaliserad? Hur kunde vi svälja den bisarra idén att den som under sitt yrkesverksamma liv haft hög inkomst också ska få högre pension än andra?

Vad fick oss att ta för givet att en sjuksköterska ska ha lägre pension än en vd? Varför höjs inte ett ögonbryn åt det faktum att en pensionerad förskollärare måste leva på en bråkdel av vad en pensionerad mäklare får?

…Det som betalar pensionärer i dag är i huvudsak dagens skatter. Varje månad sker en omfördelning från de som arbetar och betalar skatt till de som slutat arbeta.

Så när slutade vi ifrågasätta att denna skatt skulle fördelas ojämlikt? Vad det gäller annan skattefinansierad verksamhet accepterar vi inte ojämlikhet på samma sätt. Att säga att de som betalar mer i skatt ska få bättre sjukvård eller friskare kranvatten är exempelvis inte en opinionsmässigt gångbar åsikt (ännu).

Om vi nödvändigtvis måste gradera pensionerna, är då inte den motsatta principen rimligare, att de som tjänat mycket får lägre pension?”

Roland Paulsens slutkläm: “I dag tycks däremot socialdemokratin bara ha ett mål: att förvalta kapitalismen i evighet.

Hans Hjälte

Liknande artiklar:
Vi måste jobba mera! Vi måste arbeta flera år! Vi måste höja pensionsåldern! Som ett
Att kvinnor har lägre lön och pension än män är välkänt sedan tidigare. Ny statistik
Varifrån kommer alla krav på skapandet av Fattig-Sverige? Nu föreslås att vi ska jobba till
Timbro är “Svenskt Näringslivs” (SN:s) ideologiskt-politiska think-tank. De svenska kapitalisternas organisation SN skapade Timbro just