Den socialmoderata pensionsuppgörelsen: En orättvisa blir ännu mer orättvis

Vi måste jobba mera! Vi måste arbeta flera år! Vi måste höja pensionsåldern! Som ett mantra har politiker upprepat detta budskap. Lydiga ledarskribenter och reportrar har stått till tjänst med att sprida detta budskapet. Som om det skulle vara en naturlag.

Jo, en förklaring har faktiskt framförts. Vi lever längre, och därför ökar försörjningsbördan för dem som arbetar när en större andel av befolkningen kommer att vara pensionärer. Men då tar man inte hänsyn till att vi har haft en ständigt ökande produktivitet, vars resultat faktiskt kan användas till att fördela den ökande produktionen, så att den även räcker till dem som har lämnat arbetslivet bakom sig.

Nej, tvärtom är den pensionsdebatt som förs i Sverige av politikerna helt befriade från sådana tankar. Den pensionsuppgörelsen, som Moderater och Socialdemokraterna och deras bisittare, centerpolitikerna, kristdemokraterna, liberalerna och miljöpartisterna har kommit överens om, bygger helt och hållit på att orättvisorna i arbetslivet även ska gälla i pensionslivet.

ATP-striden vid slutet av 1950, handlade om att arbetarklassen kämpade för att även arbetare inte bara tjänstemän skulle få en pension som inte längre tvingade dem att sänka sin levnadsstandard märkbart när det blev pensionärer. Det blev en klasstrid, där arbetarpartierna och LO ville införa ett obligatoriskt offentligt pensionssystem ATP, Allmän Tjänstepension. De dåvarande borgerliga partierna motsatte sig detta. Frågan avgjordes slutligen 1959 i riksdagens genom att arbetarliberalen och riksdagsmannen för Folkpartiet, Ture Königson, lade ned sin röst. Detta innebar att ATP infördes, tack vare en enda röst, som gav övervikt i riksdagens andra kammare.

Högerpartiets (= nuvarande Moderaterna) och Folkpartiets (= nuvarande Liberalerna) förslag som också stöddes av Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF (= nuvarande Svenskt Näringsliv) handlade redan då om att införa privata fonder. Det kom att dröja 35 år innan Svenskt Näringsliv och de borgerliga partierna lyckades få med sådana privata aktiefonder i pensionssystemet. Samtidigt försvagades ATP:s grundtankar i 1994 pensionsuppgörelse, eftersom pensionen inte längre byggde på inkomsten under de femton bästa åren. Något som drabbade arbetare med tunga jobb och kvinnor som ofta hade färre år med bra lön.

ATP och även 1994 års system bygger dock på samma princip nämligen att man på olika sätt ska beräkna pensionen med utgångspunkt från hur mycket man har tjänat under yrkeslivet. Ett system som ett markant sätt har missgynnat kvinnor, av två skäl.

Det ena är att kvinnodominerade yrken har haft lägre lönenivåer, många kvinnojobb inom vård och omsorg sågs länge som kall. Inom många andra yrkesområden har kvinnornas arbetsuppgifter underordnats manliga enbart av hävd, inte för att de har varit mindre kvalificerade. Det andra skälet är att kvinnor har tagit och fortfarande tar ett större ansvar för barn och hem, än vad männen har gjort och gör.

Svaret kvinnorna nu har fått, från den socialmoderata koalitionen bakom den nya pensionsuppgörelsen är att de ska jobba längre för att få lite mer pengar att leva av som pensionärer. Med andra ord att orättvisorna i pensionssystemet ska bestå.

Häromkvällen sände SVT den sista delen av Tom Alandhs program om Martina Schaub: Dokumentärfilm – Martina har sett alla mina filmer.
Tom Alandh har följt Martina, som har Downs syndrom, sedan hon var fem år. Nu är hon 50 år. Martinas mamma Berit Schaub vägrade lämna bort sin dotter utan satsade istället sitt liv på att hjälpa och stötta henne. Detta är en framgångssaga, eftersom Martina har fått ett lyckligt liv med studier och ett bra arbete, där hon är mycket omtyckt.

Men Martinas mamma har fått betala ett högt pris, därför att hon själv har lagt ner mycket tid på att stödja Martina istället för att satsa på sin yrkeskarriär. Hon sökte därför särskilt pensionstillägg, men fick avslag från Försäkringskassan och tvingade byta till en mindre lägenhet och sälja sin bil då hon blev pensionär, Sådant är vårt pensionssystem det premierar inte viktiga samhällsinsatser. Och de orättvisor som finns i arbetslivet förs vidare till pensionstillvaron.

Den nya pensionsuppgörelsen gör inget åt klyftorna i pensionssystemet, tvärtom så ökar de då det krävs att alla ska arbeta längre samtidigt som vi vet att många redan idag har svårt att klara av att jobba ända fram till dagens åldersgräns, som är 61 år. De kommer naturligtvis att vara ännu tyngre att jobba fram till 64 år, som blir den nya gränsen.

Det är en skam för arbetarrörelsen att LO inte protesterar mot uppgörelsen. Att det socialdemokratiska regeringspartiet har varit drivande till förslaget visar bara att man helt har tappat kontakten med både sina historiska rötter och med sina gräsrötter i dagens arbetarklass.

Hans Hjälte

Liknande artiklar:
Den vänstersinnade debattören Roland Paulsen konstaterar i sin kritik av pensionsuppgörelsen “att man från fackligt
Att kvinnor har lägre lön och pension än män är välkänt sedan tidigare. Ny statistik
Varifrån kommer alla krav på skapandet av Fattig-Sverige? Nu föreslås att vi ska jobba till
Den rikaste procenten får det bättre, de fattiga allt sämre. Det visar Oxfam i en