Som en urpressad citronskiva,
sjunker jag ner på stolen.
Kraven står mig upp till halsen,
där jag vadar fram i mitt svett.
Blicken fryses fast i luften framför mig,
den förmår inte att bistå mig mer.
Allt runt om mig är illusioner,
illusioner som likt tusan kräver mitt svett.
Fortfarande kröner vi folk till kungar,
än idag går vi med kedjor kring våra anklar,
och ännu tror vi oss se något bortom den yttersta randen.
Blir sittandes på stolen som en döing,
medan jorden roterar,
kungar frustar,
och myror bär sina barr.
Tänk om man kunde sitta kvar här,
och se på medan allt slocknar för gott?
Skrocka åt farsen som jag,
med mitt svett nyligen underhållsmålat.
Med ett dån träffar mig verkligheten,
rakt på min hakspets.
Och jag ålar skamset tillbaka,
in i illusionernas land.
Linus Bouvin
