Moa Martinssons torp Johannesdal mellan Sorunda och Ösmo. Foto: Tobias Persson.

Martinsons, på liv och död

Vet inte när jag först hörde talas om makarna Martinson, men det var länge sedan. Som ung såg jag filmen “Moa” (från 1986), läste “Nässlorna blomma” och “Vägen till Klockrike”. Två kursare, Ulla och Carina, pratade om henne. Men det var inte förrän i höstas, när min vän Fredrik spelade “Den blinda”, som jag läste “Aniara” och blev helt tagen. Sedan dess har jag besökt Sorunda och pysslat med Martinsons, på liv och död. (Obs: Spoilers nedanför.)

Moa föddes 1890 utanför Motala som Helga Maria Swartz, men växte upp i Norrköping, där hon står staty vid Motala ström. Harry föddes i Jämshög i Blekinge (även där har jag stått vid en minnessten, utan att förstå), men luffade som ung runt om i Amerika, Indien och Skandivavien. Och bland annat Östergötland. Han och Moa skulle kunnat ha träffats. Hon var 14 år äldre än Harry, och redan 1910 flyttade hon till sin första man i Sorunda. Där födde hon i rask takt fem söner.

Både Moas debutroman “Kvinnor och äppelträd” och Maj Wechselmanns film Moa Martinson – Landsmodern beskriver den femte och sista födseln. Den enligt Ebba Witt-Brattström, som 1988 disputerade på Moa, första realistiska förlossningen i svensk litteraturhistoria. Utan den hade Ivar Lo inte kunnat beskriva Rya-Rya i “Bara en mor” eller Vilhelm Moberg Kristina i “Utvandrarna”. Det är anarkisten Sally som, likt Moa en gång, ensam föder sitt barn på stuggolvet.

Ursinnig, galen av smärta av smärta reser hon sig sittande, sliter med fingrarna i fosterhinnan. Den är seg och stark. Naturen är underbar, den skyddar sina ungar underbarare än någon girigbuk sitt guld. Svetten rinner, det ljusa håret står som en gloria kring det vackra av smärtor vilda ansiktet. Stönande sliter hon allt hon orkar i hinnan framför fostrets huvud, saxen vågar hon inte använda.

Mäns erotik skildrad av män, det Witt-Brattström kallar “snabba skjut i lantlig miljö”, betraktas som stor litteratur. Kvinnors erotik skildrad av kvinnor, det hon kallar “underlivssynpunkten”, däremot anses vulgär, smetig och kväljande. Menstruationsblod, födslovåndor och fostervatten för att inte tala om kvinnligt begär, vilket var det allra mest förbjudna. De senaste årens turer i Akademin visar hur detta gäller än. “Vi grabbar talar inte om sex”, som exmaken Horace uttryckte det.

1925 slog döden till, när två av Moas söner gick genom isen på sjön och drunknade. Fyra år senare gifte hon sig med Harry. I början var äktenskapet lyckligt, men han var otrogen och 1941 skildes de. Moa levde ensam resten av livet, medan Harry gifte om sig. 1949 valdes han in i Svenska Akademin. Den han efterträdde, på stol nummer 14 var Elin Wägner.

1956 skrev Harry verseposet som skulle ge honom Nobelpriset. “Aniara” är en rymdfarkost (goldonder) med emigranter från Jorden. Snart krockar den med rymdskrot och hamnar ur kurs, utan möjlighet att vända tillbaka. Likt Titanic vet man från början att det kommer sluta illa. Förutom vackert språk, skildrar Harry ångesten och paniken, som drabbar passagerarna. Vissa väljer att begå självmord, till exempel piloten Isagel. Hon sägs föreställa Karin Boye, som Harry var nära vän med.

Några blir successivt galna och andra startar sekter av olika slag (bl.a. sex, som måste varit tabu då). Åren går, ångest och panik övergår i uppgivenhet och dödsförsoning. Till slut sitter en liten grupp kvar i en cirkel på golvet.

Med oförminskad fart mot Lyrans bild
i femton tusen år goldondern drog
likt ett museum fyllt av ting och ben
och torra växter ifrån Doris skog

Bisatta i vår stora sarkofag
vi fördes vidare i öde hav
där rymdens natt oändligt skild från dag
en glasklar tystnad välvde kring vår grav

Vid mimans gravplats stupade i ring
till skuldfri mull förvandlade vi låg
förlossade från bittra stjärnors sting
Och genom alla drog Nirvanas våg.

Eposet innehåller begrepp, som behöver förklaras. Jorden kallar Harry för Doris. Lyran är stjärnbilden som Aniara driver mot. Miman är en dator, som innehåller passagerarnas minnen. Nirvana tyder på en buddistisk livssyn som Harry var tidig med, som inte togs på allvar av samtiden och fortfarande är okänd.

Det finns olika tolkningar av Aniara. Harry var en tidig miljöaktivist. Människorna måste lämna Jorden efter att ha förstört den. I dessa tider av klimathot och global uppvärmning är det nära att tänka på Greta Thunberg. Harry varnade också för kärnvapen och upprustning, någon vecka efter att USA och Ryssland brutit INF-avtalet. En tredje, mer skämtsam tolkning är att Aniara är Sossarna, som gjort en högergir efter en krock med C och L. Stefan Löfven skulle i så fall vara Cheffone.

Harrys egen död är minst lika brutal som passagerarnas på Aniara. 1974 valde Akademin att belöna två av sina egna, Eyvind Johnson och honom, med Nobelpriset i litteratur. Den känslige Harry tog mycket illa vid sig av kritiken och lades in på Karolinska sjukhuset. Där begick han självmord genom att skära upp magen med en sax, vilket akademikollegan Lars Gyllensten beskrivit som “harakiri”. Bråk inom Akademin, vänskapskorruption och priser till de egna är således inga nya fenomen.

Wechselmanns film tillför inte mycket nytt till “Moa” (från 1986) förutom en sak. Det har framställts som om Harry lärde Moa skriva och gjorde henne till författare. I själva verket var det tvärtom. Moa var 14 år äldre och redan en erfaren skribent i pressen, när hon mötte Harry. På samma sätt är Ebba Witt-Brattström förmodligen mer känd och läst än exmaken, trots medlemskap i Akademin. Den som förmodligen betydde mest för Moas utveckling som författare var Elin Wägner. De två umgicks intensivt under Moas vistelse på Fogelstad 1928.

Jag vill med den här krönikan tacka Ulla, Carina och Fredrik för inspiration, samt uppmana er andra att inte göra mitt misstag. Var inte rädda för makarna Martinson, tvärtom, kasta er över dem! De är starka och känslofyllda berättelser. Att filmen “Aniara” och Wechselmanns film kommer nu tyder på ett förnyat intresse. Frågor om klimathot och kärnvapen, könsroller och jämställdhet ligger i tiden.

Text och foto:
Av Tobias Persson

Litteratur:

  • Kvinnor och äppelträd av Moa Martinson (Ljudboken)
  • Aniara av Harry Martinson
Liknande artiklar: