Förödelsen vid Sigurdsristningen. Foto: Håkan Boström

Förödelsen vid Sigurdsristningen – ett kommunalt misslyckande

För tusen år sen såg en mäktig kvinna till att minnet av svärfadern Holmger ristades in i berghällen vid Ramsundet. Sen dess har människor stannat vid ristningen, som ligger öppen och tillgänglig. Jag såg den första gången på en skolresa. Genom åren har jag tagit med många gäster till Sigurdsristningen, lite lokalhistoria precis som besöken vid Rademachersmedjorna. Flera av dem, särskilt mina amerikanska släktingar, har gärna fotograferats vid Sigurdsristningen. Vi är många i kommunen som delar med oss av vår lokalhistoria på likartat sätt.

Att samhället ska undanröja hinder för att öka tillgängligheten till besöksvärda platser är alla överens om. Men ett så våldsamt ingrepp i en skyddsvärd natur som det som skett för att göra Sigurdsristningen tillgänglig fanns inget fog för, och tycks heller inte finnas något beslut om.

Jag åkte ut och beskådade förödelsen, övergreppet i naturen är värre än man kan föreställa sig. Varför det byggts en cirka hundra meter lång vindlande träramp och en bred trappa, försedd med nästan meterhöga sprängstensräcken, är obegripligt. Ett groteskt bygge som skymmer det som ska lyftas fram. Det tar tid innan man hittar ristningen. Hela området ger intryck av att vara byggt på löpande räkning av mindre nogräknade entreprenörer, som är väl medvetna om att beställaren står med öppen börs när sluträkningen presenteras.

För en oinvigd är det obegripligt att det kunnat bli så här, och att förödelsen har fått gå så långt innan de ansvariga satte stopp för det monstruösa bygget.

Det tog tid innan politikerna i den oheliga allians som styr kommunen, (S, M, C) reagerade och drog samma slutsats som förre landsantikvarien David Damell och kulturskribenten och arkeologen Olle Lorin. De två kallade projektet misslyckat, rekommenderade att området återställs till ursprungligt skick och föreslog att tillgängligheten kan ökas genom modern datateknik.

Vi kommer aldrig att få veta om någon ansvarig i kommunen hyst tankar på att öka tillgängligheten med hjälp av datateknik, men med tanke på vad som skett verkar sådana tankar ha varit obefintliga. Vi får nöja oss om stentrappor och träramper avlägsnas och att naturen i möjligaste mån återställs till sitt ursprung.

Sen återstår frågorna om vilka som varit ansvariga för förödelsen, något som vi i kommunen har all rätt att få besked om. I den lokala bevakningen av ärendet i media har ett par namn återkommande lyfts fram, men de kan knappast vara de enda som beslutat om förödelsen.

Kommunstyrelsens ordförande, Jimmy Jansson, som stoppade bygget och krävde att det görs om har tidigare sagt: “att kommunstyrelsen beställt en diskret ramp som skulle göra ristningen tillgänglig för rullstolar och barnvagnar, samt en tydligare skyltning om platsens historia.” Om det kommunen fått i stället för kommunstyrelsens beställning säger han “De flesta är väl ganska övertygade om att rampen blivit vulgär. Den är otroligt dominant och tar fokus från huvudattraktionen.”

Närmast ansvarig är miljö- och samhällsbyggnadsdirektören Kristina Birath, som sagt “att delar av byggnationen frångått projekteringen…” Hur är detta möjligt, ser inte ansvariga till att de som arbetar följer direktiven? Birath säger att den så kallade kjolen som ramar in spången har byggts felaktigt och med felaktigt material. Trädäcket som leder till ristningen ska fungera som vistelseyta (?) och skapa förutsättningar för större sällskap att samlas vid ristningen. Man ska kunna närma sig berättelsen på ett pedagogiskt sätt med hjälp av skyltning och “lekfulla inslag runt spången.”

Varför räcker inte ristningen som den är? För en utomstående låter hennes version som något helt annat än kommunstyrelsens beställning av en diskret ramp upp till ristningen.

När kringboende började ifrågasätta bygget förklarade Birath att det beror på att “vi har inte haft tillräckligt mycket dialog. Det är ett misstag som vi har gjort.” Hon säger att stentrappan blivit för stor men att bygget ska färdigställas i tid till besökssäsongen, och att kommunen ska ta reda på vad besökare anser om bygget och utvärdera synpunkterna efter sommarsäsongen. Trots att Birath vet att de som byggt har övergett ursprungliga ritningar, byggt fel och med fel material verkar hon inte hysa en enda tanke på att stoppa och riva bygget. I stället vill hon “utvärdera och hitta alternativa vägar framåt.”

Om Birath med detta försöker skyla över egna brister angående tillsynen av bygget eller om ärendet glidit henne ur händerna och hon låtit andra ta över utformningen av ramp och stentrappor får vi inget besked om. Vi kommer aldrig att få veta om hon försöker svära sig fri eller om hon blivit överkörd av entreprenörerna. Den enda slutsats vi kan dra är att Birath inte räckt till för uppdraget. Med sin ställning i kommunen kan, vill eller vågar hon inte säga, att bygget inte överensstämmer med kommunstyrelsens beställning.

Vi kommer aldrig att få veta vilka som tog över bygget. Vilka de än var som utformade och byggde stentrappan och trädäcket inser alla att det är personer som är fullständigt renons på hur fornminnen ska vårdas och bevaras men ändå göras tillgängliga.

Vilka som tog beslutet att bygga trappor med sprängsten, gjuta fast och förankra en nästan hundra meter lång vindlande ramp i marken samt all övrig åverkan kring ristningen kommer att förbi outtalat, precis som det allra mesta i ärendet.

Länsstyrelsen beviljade tillstånd till ingreppet i naturreservatet med stöd av projekteringshandlingarna, vilket betyder att ritningarna ska följas. Kommunledningskontoret har gett stadsbyggnadsförvaltningen i uppdrag att projektera arbetet.

Vad kommunledningskontoret gjort för att följa ärendet är kommundirektören Pär Erikssons ansvar. Han är kommunens högst betalde tjänstman med ansvar för att kommunens anställda följer och utför politikernas direktiv.

När kommundirektören fick besked från kommunens styrande att det utförda arbetet måste rivas och göras om kommenterade han det med orden “Sigurdsristningen kommer att överleva det här också.”

Kommundirektörens kommentar till misslyckandet som han själv haft det yttersta ansvaret för är minst sagt lättsinnigt. Är det så kommunen högst betalde tjänstman ser på mer än fyra miljoner (några säger sex milj) bortkastade skattekronor är det kanske säkrast att han hör sig för hos förskolorna och äldreomsorgen om de möjligen haft behov av miljonerna, som nu kastats bort till ingen nytta vid Sigurdsristningen.

Text & Foto: Håkan Boström

Liknande artiklar:
På flera håll i Sverige har bränder rasat dom senaste veckorna. I synnerhet Värmland och
Jimmy Jansson (s) – kommunstyrelseordförande i Eskilstuna - erbjuder sig nu att arbeta fram ett
Ett stort antal personer slöt upp på Fristadstorget på lördagen 26 maj i den manifestation
Vi har tidigare i eFOLKET skrivit om att Caroline Holmstedt lämnat Eskilstunas Socialdemokratiska Arbetarekommuns styrelse