En fartrusig värld – på väg mot soppatorsk

Recension av boken Fartrusiga, av Björn Forsberg

Utgiven av: Ord@visor förlag

För drygt 180 år sedan levde det svenska folket i en helt annan värld, där de flesta människor sällan rörde sig utanför den egna byn, och om man gjorde det så använde de sin egen muskelkraft för att förflytta sig till fots, eller i bästa fall med en hästskjuts.

Men just vid den tiden hände något: “En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm och skyndade utför backen mellan Kammarrätten och statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till Mälarstranden där ångbåtarna lågo. Alla hastade till Yngve Frej, lupo in över landgången med snabbhet, ty tiden var redan slagen, och ångkaptenen kommenderade ‘främmande från bord’”.

Så inleder Carl Love Almqvist sin bok “Det går an.” En roman som på den tiden, 1830-talet, betecknades som skandalös, på grund av den kvinnliga huvudpersonen Sara Videbecks tankar om äktenskapet och kvinnors frihet. Det kom att dröja mer än ett sekel innan det svenska samhället hann i kapp Sara Videbeck.

Det var knappast en slump att Carl Love Almqvist valde en ångbåtsresa för att beskriva det första mötet mellan sergeanten Albert och Sara Widebeck. En berättelse om kvinnlig frigörelse var revolutionär i det patriarkala 1800-talssamhället och det krävdes då en revolutionerande miljö, för att visa vilken omvälvande tid som människorna stod inför.

De ångsbåtslinjer som startades i Mälaren och Saltsjön i början av 1800-talet innebar en revolution av resande i Sverige. Snabba och bekväma transporter öppnades för en allt större grupp av människor i Sverige. Det är bland annat om denna historia som Björn Forsberg berättar i sin bok Fartrusiga: “Ångbåtsåldern tog Sverige med storm. Vårt land var en av maskintransportålderns tidigaste pionjärer” (se vidare artikeln Den glömda revolutionen).

Det var tack vare ångmaskinen och en engelsk invandrare, Samuel Owen, som maskintransportåldern i Sverige inleddes 1815, tre år senare startades de första passagerarturerna med ångbåt. Länge kom ångbåtarna att eldas med ved i Sverige – en råvara som det fanns gott om i landet. Men i trädfattiga länder som Storbritannien var det fossila kolet som kom att bidra till den fossila resande revolutionen både till sjöss och lands. Det var även där järnvägstrafiken kom igång.

Björn Forsberg beskriver i sin bok hur långsamma transporter och resor gick till innan den fossila epoken. När den svenska förmyndarregeringen på 1600-talet skulle skicka ett brev med order om förflyttning till den svenska fältherren Lennart Torstensson, som befann sig i norra delen av nuvarande Tyskland, så tog det tre månader innan brevet nådde adressaten.

Björn Forsberg förmedlar helt underbara berättelser om hur vårt sätt att färdas har förändrats, ända sedan den tiden majoriteten av befolkningen inte hade annat än sin egen muskelkraft att lita till, det vill säga fotvandra – till dagens fartrusiga värld, med shoppingresor till städer på andra kontinenter. Det är en både spännande och lärorik resa som vi får ta del av i Fartrusiga.

Med inlevelse och stor kunskap berättar Björn Forsberg om segern över långsamheten, när järnvägarna började byggas i England och sedan spred sig över världen. Något som bland annat förändrade vårt sätt att se på tiden. Vi får läsa spännande historier om pionjärerna inom sjöfarten och järnvägstrafiken samt om ballongfararna, flygets pionjärer och alla dem som har bidragit till att vi som nu lever kan färdas allt fortare och allt längre sträckor på kort tid…

Det var först ballongerna och sedan luftskeppen och flygmaskiner som gjorde att människorna även kunde erövra luftrummet, ja en ballongfärd blev till och med det först rymdäventyret, en hisklig berättelse om när en meteorolog James Glaisher och hans ballongförare Tracy Coxwell tappade kontrollen över sin farkost under en uppstigning från Wolverhampton i England.

En av höjdpunkterna i Fartrusiga är berättelsen om ett obemannat och mycket framgångsrikt rymdprojekt, Voyagerprojektet, ett rymdprojekt som ännu lever. År 1977, fyra dagar efter Elvis Presleys död, den 20 augusti sköts Voyager 2 upp och två veckor senare tvillingsonden Voyager 1 för att de tillsammans skulle utforska vårt solsystem. Efter att passerat och samlat in kunskaper om Jupiter och Saturnus, nådde Voyager planeten Neptunus efter 12 år, ett av etappmålen på den vidarefärden.

Efter att ha färdats i 35 år, så lämnade först Voyager 1 vårt solsystem, Drygt sex år senare i december 2018 trädde även Voyager 2 in i interstellära kosmos. I över 40 år hade Voyager tillfört nya upptäcker. Voyager är ett spår av mänskligheten som sänts ut i rymden. De kommer att fortsätta sin resa i rymden och överleva oss människor och till och med finnas kvar om fyra miljarder år, då vår sol har förintats.

Människans erövring av rymden och till och med att kunna besöka månen har varit en stor bedrift. Det är nästan svårt att ta till sig, att den sista mänskliga månfärden genomfördes 1972 för snart 50 år sedan. Rymdskeppets kapten Eugene Andrew Cernan och hans kollega geologen Harris Schmitt åkte runt med en månbil, eller kanske snarare en månjeep, av märket Rover för att samla in geologiska prover.

Men sedan kom erövringen av rymden av sig: “Rymdfärjorna som lyfte och landet enligt samma princip som ett flygplan, öppnade med schvung en ny epok i rymdfarten. Fast ack så flyktig. Från den första rymdfärden 1981 till den slokörade sortin, när hela flottan av rymdfärjor pensionerades 2011- hela dess turbulenta epok ligger arkiverad i förflutenhet…

Allt strandade på säkerheten – eller snarare frånvaron av sådan. När allt kommer omkring exploderade två av färjorna med sin besättning.”

Men inte det var inte bara den stora förhoppningen på en framtida färd med rymdfärjor som kom av sig. Drömmen om en framtida värld med trafikflyg i överljudsfart tycktes bli förverkligad då ett brittisk-franskt projekt provflög sitt första Concordeplan i mars 1969. Det kom dock att dröja ytterligare nästan åtta år innan de första ordinarie flyglinjerna öppnades – från London till Bahrain och från Paris till Rio de Janeiro. Det blev dock bara en liten överklasselit som hade råd att resa med Concorde, vilket gjorde det svårt att få lönsamhet. Så 2003 meddelade Air France och British Airways att man gav upp och lade ner sin sista överljudslinje.

Trots att flera av de stora framtidsdrömmarna om rymdfarter och supersnabba flygresor kraschat så lever drömmarna fortfarande om att erövra till och med främmande planeter och att exploatera månen och asteroider för att få tag i metaller som det börjar bli ont om på jorden. Björn Forssberg konstaterar:

“Vår räckvidd i rummet har planat ut och framstegstempot bromsat in till en punkt där utvecklingen går bakåt. En obekväm sanning som för trafikflygets del kan sammanfattas i ett ord: Concorde.”

Detsamma kan sägas om rymdåldern, Visst har den tekniska utvecklingen gått vidare. Men det som krävs för storstilade rymd och flygprojekt är god tillgång på billig energi. Vad vi ser är att dagens energipriser när de är som lägst ändå är mångdubbelt så höga som de var på 1960- och 1970-talet då rymden erövrades och då det fanns högt flygande planer även för framtidens trafikflyg.

Den här fartrusiga historien har en baksida. Den har bidragit till att tömma jordens förråd på en billig energikälla, de fossila bränslena kol, olja och fossilgas. Resultatet har bidragit till att koldioxidhalten i atmosfären har ökat dramatiskt, vilket kommer att få ödesdigra konsekvenser för klimatet på jorden.

Men inte bara detta, dessutom gör vi på några generationer oss av med ett jättelikt förråd av energi utan att vi har skapat några andra energikällor som kan ersätta energin från detta förråd.

Jovisst, vind- och solenergi finns ju alltid kvar. Men vår förmåga att kunna ta tillvara energin från solen och vinden kräver också god tillgång på fossilenergi. Det är med hjälp av den fossila energin som vi bygger och installerar de alternativa energikällor som ska ersätta den fossila energin, påpekar Björn Forsberg. Trots att kunskapen om detta nu har funnits i flera decennier, så har ännu inte de fossilfria energikällorna ersatt den fossila energin. De har endast ökat vår totala konsumtion av energi.

Om detta handlar tredje delen, “efterrus” av boken Fartrusiga. Det vill säga om att mänskligheten kommer att tvingas minska och sakta ner sitt ohämmade resande i världen. Bristen på energi kommer göra det dyrare att resa. Vi kommer helt enkelt att tvingas flyga mindre, ersätta energikrävande transporter och resor med energisnåla. Det betyder att flygplatser måste läggas ner, motorvägsbyggen helt upphöra och ersättas av satsningar på utbyggnad av järnvägar. Vi måste förmodligen också åter använda oss av mer muskelkraft för vårt resande. Cykeln och tåget som också är barn av industrisamhället kommer att vara de kommunikationsmedel som överlever den fossila epoken i mänsklighetens historia, anser Björn Forsberg.

Men detta budskap är naturligtvis mycket svårt att ta till sig hos dagens generationer som vant sig vid den fartrusiga fossila epoken. Visserligen inser allt fler människor idag att flyget är en koldioxidbov. Däremot är det få som förstår att dagens elbilar inte kan rädda massbilismen, att elbilar idag inte är särskilt klimatsmarta.

Björn Forsberg konstaterar i sin bok, att två tredjedelar av elektriciteten i världen görs av fossila bränslen, vilket betyder att en stor del av världens elbilar faktisk drivs av fossil energi. Elbilarna är alltså inte så klimatsmarta som man påstår. Dessutom är utsläppen för att tillverka batterierna väldig höga. Han skriver;

“Svenska Miljöinstitutet, IVI, har beräknat att enbart framställningen av batteriet till en Tesla Modell S orsakar utsläpp av 17 ton koldioxid. En vanlig bensinbil behöver nöta landsväg i åtta år innan den är uppe i sådana utsläpp.”

Det kom att ta gott och väl över hundra år innan den vision om en frigjord och självständig kvinnas syn på relation mellan man och kvinna, som Carl Love Almqvist romanfigur Sara Widebäck stod för, kunde förverkligas i Sverige.

Så lång tid har vi inte på oss – att inse att en verklig omställning måste genomföras, där vi inte slösar bort den fossila reserven av energi som finns kvar, utan använder den klokt för att bygga om vårt samhälle. För samhället ska kunna fungera även utan de fossila bränslena. Vi är på väg mot det, som när jag var ung, kallades soppatorsk.

Vi står inför en enorm omställning från de tvåhundra årens allt mer fartrusiga tid, där avstånden i världen tidsmässigt krympte till en värld där avstånden i tid åter kommer att växa. Ja den har ju faktiskt redan växt om vi ser tillbaka på utvecklingen när det gäller rymdfärder och flygindustrins utveckling, det är Björn Forsbergs budskap.

H. Foste Hjälte

Vi behöver stöd från dig!

Vi vill kunna fortsätta och bygga ut vår oberoende och granskande journalistik. Vi tar inte in annonser eller har presstöd. Vårt arbete sker på ideell grund, men vi har kostnader för lokalhyra och teknisk utrustning. Därför behöver vi stöd från våra läsare… Läs mer

Swisha valfritt belopp till: 123-4673182

—eFOLKET:s redaktion

Liknande artiklar