Sitter vid frukostbordet med tekoppen inom räckhåll och funderar. En fråga som har väckts i och med Corona-krisen är statens roll i ett samhälle som vårt. Nu är det alltfler som ropar på att staten skall gripa in och ta ansvaret för exempelvis sjukvårdens materialförsörjning, mediciners tillgång, men även att garantera det privata näringslivets övervintring under den rådande krisen.
Redan har staten, dvs. vi skattebetalare, ställt till förfogande ofattbara 800.000.000.000 kr, utan en massa nollor, hela 800 miljarder till det privata näringslivet! Till det kommer kostnader för sjukfrånvaro, dramatiskt ökade sjukvårdskostnader och stängningar av offentliga verksamheter etc. Staten får finansiera den ekonomiska “lock-down” som nu sker i panikens spår.
Till detta kommer givetvis också det enorma kapitalvärdekaos det innebär när aktiebörser störtdyker, kronan faller som en gråsten och om fastighetsvärden även de kan komma att falla när arbetslösheten griper omkring sig.
Under de senaste årtiondena har Sverige fått en allt mer anorektisk stat. En stat som nyliberalerna drivet på för, en vad Edmund Burke benämnde som en nattväktarstat. Allt skulle privatiseras, allt som gick säljas ut, allt stort som smått om det bara gick låta marknaden ta över skulle så ske.
Resultatet ser vi i dag. Det fungerar inte utan staten måste i krisläge ingripa med enorma kostnader för folkhushållet.
Ett företag kan drivas med vinsten som främsta mål om det finns en marknad för avsättning för dess varor och eller tjänster. Men ett samhälle är så mycket mer. Redan Ernst Wigforss påpekade denna skillnad då han i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram påpekade att allt i samhället inte kan drivas med och för vinst, utan det är viktiga verksamheter som måste fungera och som inte kan eller lämpas för kapitalistisk ekonomisk ordning och dessa är nödvändigtvis statens, dvs. vill säga, oss allas gemensamma angelägenhet.
Karin Pettersson skrev på Aftonbladets kultursida i veckan att i staten som begrepp finns ett drag av “auktoritär”. Den starka staten som Tage Erlander talade om såg till hela folkets behov. Sjukvård, skola, omsorg, infrastruktur osv. Det var den goda, demokratiska staten där människor skulle känna sig delaktiga.
Men den nyliberala staten övergav de som bäst behövde staten och lämnade fältet fritt för den starkes rätt – de med mindre resurser får på egen hand slåss för att få en skärv från de starkares dukade bord.
Där står vi nu. Den nyliberala staten har visat sig inte hålla måttet när stormen viner kring våra knutar. Den tidigare goda staten finns inte längre. Risken är stor att den tredje formen av staten etablerar sig i spåren på krisen. Den auktoritära och i grunden odemokratiska staten. Den utvecklingen vi sett i Ungern och Polen. En stark stat som kanske tar ansvar för sjukvård, skola, infrastruktur osv. men utifrån ett ojämlikt perspektiv.
En stat med inga andra ambitioner än ordning, och stark stat där kapitalismen har fritt rörelseutrymme.
Det är ingen stat som ser till medborgarnas rätt utan en stat där etnicitet och ursprung är överordnat. Där första klassens och andra klassens medborgare är en del i politiken. Där inga ambitioner att utjämna klassklyftor existerar och demokratin är villkorad.
Det finns all anledning att det senare kan bli svaret på den rådande krisen. Detta främst av tre orsaker.
För det första: Nyliberalismen är så misskrediterad som en följd av det kaos som uppenbarats när krisen slagit till med full kraft.
För det andra: Arbetarrörelsen är så försvagad efter 30 år av medansvar för de rådande missförhållanden och därmed enbart och i bästa fall otydliga bärare av idéerna om den starka och goda staten.
För det tredje: Anhängarna av den auktoritära staten numera välorganiserade. Det blå-bruna blocket har som det ser ut ett omfattande stöd i opinionen. I varje fall var det så innan krisen.
Hur det kommer att se ut efter dammet lagt sig vet vi inte i nuläget. Det får framtiden utvisa. Det beror till stor del på hur socialdemokraterna (och för den delen vänstern som helhet) fortsättningsvis hanterar krisen och vad som blir dess politik nu och efter. Bryter man upp från 30 år av nyliberalism och återuppväcker reformismen kan man hålla den auktoritära statens anhängare borta från makten.
Möjligheten finns men risken för en annan och brunare utveckling är inte oväsentlig. Skulle nog se den som inte som osannolik utan som överhängande. I sanning oroväckande.
Ingemar E L Göransson
22 mars 2020
