Karantäntankar – del 3

I Karantäntankar – del 1 resonerade jag om ursprunget till själva Coronaviruset, det olyckliga konsumerandet av vilda djur med virusstammar vi inte har en susning om. I Karantäntankar – del 2 skrev jag om hur nyliberalismens “Just in Time” system ställt oss utan beredskapslager och framförhållning.

Men de anställningsformer som den nyliberala politiken introducerat spelar också en stor roll för katastrofens omfattning.

Professor Agnes Wold från Göteborg varnade tidigt för att USA skulle bli nästa stora katastrofområde efter Italien. Hon pekade på de ytterst osäkra anställningsförhållandena som en stor del av de arbetande i USA lever under. Ja på många håll kan det knappast kallas anställningar. Servicepersonal på kaféer och barer har ofta bara kundernas dricks som inkomst. Hur, frågade Agnes Wold, ska dessa människor kunna stanna hemma som försiktighetsåtgärd om de känner sej krassliga. De har inget skyddsnät överhuvudtaget. Även de som har en anställning har ofta en timanställning eller tillfällig anställning.

Intervjuer med arbetare i dessa sektorer har bekräftat professor Wolds farhågor. I en intervju i BBC sa en kvinna, timanställd i en livsmedelskedja:

“Jag står för den enda inkomsten i min familj. Det finns inte på kartan att jag kan stanna hemma vid förkylningssymptom. Jag tar en tablett och går till jobbet”.

Och vi kan se vad som nu hänt i USA. Och det är de fattigaste och de med osäkra anställning som drabbas hårdast. Afroamerikanerna utgör 13 procent av befolkningen men 33 procent av de Covid 19 diagnosticerade.

Men hur ser det ut i Sverige då? Tyvärr också illa om än inte i USA-klass. När undertecknad i början av 70-talet gick ut i arbetslivet var fast anställning norm. Men decennier av nyliberal offensiv har ändrat på detta. Företagen tryckte på och allt fler tidsbegränsade anställningar dök upp. Nästa steg blev inhyrning via bemanningsföretag. Märk väl att uthyrning av arbetare tidigare klassades som kriminellt utnyttjande och var för till ett par decennier sedan ett brott enligt strafflagen. Idag är det norm.

Vi var många inom t.ex. metallindustrin som uttalade oss mot accepterandet av bemanningsföretag. Vi pekade på att arbetarna i dessa företag kommer att ha en svag position och få det svårt att hävda sina rättigheter (dom kan ju utan LAS-stöd plockas undan utan förhandlingar). De fackliga ledningarna menade oftast att man kunde uppnå avtal med “seriösa” bemanningsföretag. Vi kan konstatera att det blev vi som var motståndare till systemet med bemanningsföretag som fick rätt.

Och idag har utvecklingen ytterligare förvärrats. Vi har fått grupper som inte har anställningar överhuvudtaget. Till exempel cykelbuden, som räknas som “egna företagare” och får telefonsamtal om när ett “gig” är på gång. Noll trygghet.

Och det skandalösa är ju att även landsting och kommuner flitigt använder sej av timanställningar.

Parallellt med framväxten av att allt osäkrare anställningssystem vuxit fram har också den fackliga anslutningsgraden och till och med anslutningsgraden till A-kassorna sjunkit. Fackledningar har inte sett de temporärt anställda som “sina” ansvarsområden. Många yngre är också i avsaknad av fackliga traditioner. Tillsammans har en det lett till att en bedrövlig situation uppstått.

Corona-krisen sätter strålkastarljuset på detta. Massor av människor står utan minsta skyddsnät. Regeringen har nu tvingats till panikåtgärder. Karensdagen slopas, man behöver inte läkarintyg efter första veckan, tiden för att kvalificera sej för a-kassa kortas, staten tar över hela sjuklönen. Dessa åtgärder presenteras som temporära i krisen. Vår uppgift måste vara att se till att de permanentas.

Ta till exempel det faktum att företagen betalat sjuklönen de första veckorna. Tidigare var det faktiskt försäkringskassan som gjorde det. Men SAF (som Svenskt Näringsliv hette tidigare) drev en kampanj för att företagen skulle få betala. Kan låta konstigt men i paketet ingick givetvis skattesänkning för företagen. En skattesänkning som gjorde att kapitalägarna i stort gick med ordentlig vinst på hela “reformen”. Och det primära syftet var naturligtvis att få ökade kontrollmöjligheter över arbetarna, att få legitimitet för att kräva uppgifter från de anställda, att skicka anställda på undersökning vid upprepad sjukskrivning etc.

Det blir naturligtvis en uppgift för oss att driva en kampanj för att företagen efter Corona-krisen inte ska få tillbaka dessa möjligheter och att en ordentlig skattehöjning genomförs eftersom de inte längre har kostnaden för sjuklönen.

Men det som kommit att kallas gig-ekonomin har genom Corona-krisen visat sej i all sin omänsklighet.

Vi rekommenderar förresten Ken Loachs utmärkta film “Sorry we missed you” som handlar om den rättslöshet som arbetare har kastats ned i.

Nu måste arbetarrörelse och alla vänsterkrafter förbereda sej för att konfrontera detta. Gig-ekonomin måste bort. Fast anställning måste bli norm. Inga bemanningsföretag ska få profitera på arbetslösheten. Timanställningar måste minimeras och en offensiv för massanslutning till fackföreningarna måste sjösättas. Ingen ska stå utan gemenskap och skydd.

Peter Widén

Liknande artiklar