Siv Aksila om boken “Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten”.
“Problemet är att problemet är vi.” Jonathan Jeppsson citerar Roy Scranton – en person som tycks ha samma negativa syn på framtiden som han själv. Iakttagelsen är riktig. Mänskligheten är det största hotet mot mänskligheten.
Varken de som arbetar med, eller berikar sig på, utvinningen av fossila bränslen vill ge upp sin verksamhet. Politiker vågar inte gå ut med budskapet att tillväxtsamhället tillhör historien – då riskerar de att förlora val. Du och jag har svårt för att avstå från den bekvämlighet vi unnar oss när vi vet att det bara är droppen i ett hav av slöseri med planetens resurser.
Till Jeppssons förtjänster hör att han lyfter fram problemen. Arktis – Antarktis – Grönland – metangasutsläpp från tundror och havsbottnar. Risk för översvämningar. Vattenbrist. Pandemier.
Det är alldeles för lätt att påstå att klimatproblemen löser sig om vi bara monterar upp tillräckligt mycket solpaneler och vindkraftverk och blandar biobränsle i flygplanstankarna. Uppgiften att bygga det hållbara samhället vore inte ens löst om rader av färdigmonterade kärnkraftverk stod klara att tas i bruk.
Inte ens de skulle nämligen kunna hindra insekterna från att dö ut, inte ens de skulle kunna stoppa utfiskningen av haven eller få allt plastskräp att lägga sig på land, sorterat och i återanvändbart skick.
Samtidigt är han dålig på att framhålla att det finns alternativ till de lösningar som industrin för närvarande använder sig av. Framtidens bilar kan få sin elenergi från skenor eller luftledningar, de behöver inte nödvändigtvis förses med batterier. Batterier är ett alternativ som skapar nya problem. Liksom uttjänta vindkraftverksvingar, trasiga solpaneler och brist på jordartsmetaller. Vi påminns om att det går åt en otrolig massa energi till att hålla igång internet.
När han sågar CCS – Carbon Capture and Storage – håller jag med honom, men det beror lite på förutsättningarna. I dagens SVD (16/6 2020) fanns en artikel om Stockholm Energis testanläggning i Värtahamnen. Det som gör den intressant är inte de futtiga 700kg koldioxid per dygn anläggningen för närvarande tar hand om utan hur den används – den säljs till ett företag som producerar alger.
I samma tidning fanns den 8 juli förra året ett debattinlägg av docent Tomas Linder med förslag om hur tillvaratagen koldioxid kan användas.
Om vi använder koldioxiden i stället för att pumpa ner den i urberget kan CCS bli ett rimligt alternativ.
Annars är plantering av träd betydligt bättre. Jag hade gärna sett att Jeppsson lagt ner energi på att diskutera den lösningen av koldioxidproblematiken i stället för att trassla in sig i vår situation om två – trehundra år. Har vi inte utvecklat ett annat förhållningssätt till tillvaron tills dess är det riktigt illa.
Ett kort avsnitt i “Åtta steg mot avgrunden” gav mig kalla rysningar. Haven tar upp mer än 90 procent av överskottsvärmen. Vi vet att korallreven far illa av det men för övrig känner vi ännu inte till konsekvenserna fullt ut. Havens fytoplankton och cyanobakterier producerar större delen av jordens syre. Forskarna har kommit fram till att när temperaturen ökat med sex grader upphör deras förmåga att producera syre helt. Detta var något helt nytt för mig. Verkligen skrämmande! Riskerar vi planetens förmåga att producera syre är det kört.
Nu lär det ta ett tag innan temperaturen i världshaven stigit så mycket. Tills dess hoppas jag att vi lärt oss läxan ordentligt. Vi har bara en planet och måste ta hand om den.
Siv Aksila
