Läsandet sjunker bland arbetare enligt alla tillgängliga undersökningar. På LO gjorde man undersökningar av läsandet med jämna mellanrum ända fram på mitten av 2000-talets första årtionde. Men det gör tyvärr inte centralorganisationen inte längre så vi får förlita oss på andra undersökningar.
Tyvärr är dessa entydiga; läsandet sjunker i omfattning. Inte bara som ett klassfenomen utan också ett könsdito. Kvinnor läser mer än män och arbetarklass mindre än medel- och överklass. Minst läser unga manliga arbetare vilket ur ett folkbildningsperspektiv är problematiskt. Bildning är nämligen väsentligt för facklig verksamhet. Att söka kunskap om allt och inget är bildningens kärna. Att lära sig, söka kunskap gör att vi blir bättre på att förstå världen och på att avslöja charlataner och folkförförare som med populistisk agitation ställer oss mot varandra. Arbetare mot arbetare istället för arbete mot kapital för den verkliga motsättningen i ett samhälle som vårt går mellan de som skapar rikedomarna och de som tillägnar sig dem.
“Läsning är för själen vad motion är för kroppen” är ett välkänt citat från den irländske 1700-tals författaren Sir Richard Steele. Vi måste motionera vår kropp för att må bra är det ingen som invänder mot men att motionera sinnet och hjärnan är inte lika givet eller självklart. Undertecknad lärde sig att läsa sent. Hindret var det vi idag benämner dyslexi, på min tid hette att du var dum i huvudet om du var arbetarunge. Det var först när jag var tolv år jag hade läst min första bok – Mickey Spillane Hämnden är min. En kioskdeckare i Manhattanserien. Ett uselt pekoral med klart fascistiska drag i människosynen. Men, det var en viktig händelse i mitt läsandeliv. Jag knäckte koden – den första boken var läst och min glädje visste ingen gräns.
Nu blev arbetargrabben från Övre Vasastaden i Linköping en idog besökare på biblioteket. Allt skulle läsas. Klassiker, faktaböcker och allt annat som fanns mellan två pärmar! Efter några år fann jag den bok som blev en kär vän: August Strindbergs Röda Rummet. En fantastisk bok! En underbar skildring av de fattigas stad Stockholm med sin formidabla inledning:
– Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna vore ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att avsluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna…
Och i en veritabel orgie av bisatser beskriver Strindberg Stockholm från ett fågelperspektiv som är hisnade. Det är som att flyga över 1880-talets huvudstad med en utflykt mot det kustband som Strindberg älskade så mycket och få en makalös upplevelse av något som för länge sedan är förgånget och omöjligt att återuppleva.
Röda Rummet är också en satir över den tidens medelklass och den tidens liberaler. Över dess inbilskhet och klassförakt som när medelklassdamerna är på slumbesök, s k välgörenhet, hos de fattiga i Vita bergen och möter snickarens ilska över sin situation. Han har minnen av upploppen 1848 då de fattiga och arbetarna gick till storms mot inte överheten utan också krävde monarkins krossande. Strindberg som var en bildad och lärd författare kände mycket väl till den socialistiska rörelse som redan då funnits på 1840-talet.
Vi lånar snickarens ord:
– Jag försäkrar er, mina damer, att här är redan olidligt, sade snickaren. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med ett stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag fått, och ni ska få äta potatis, så era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…
Det var ord som fångade mig med sin kraft och sin opposition. Herregud, det var som sextiotalets tidsanda med protester mot Vietnamkriget och ifrågasättande av kapitalismens framfart i världen. Strindbergs alter ego Arvid Falk vill söka sig till journalistiken och efter ett utbrott på Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner är karriären inom den tidens statsförvaltning avslutad. En av det mest sataniska satiriska stycken som skrivits om byråkrati och byråkrater. Också ett av de mest roande stycken litteratur som skrivits på det svenska språket.
Strindberg skulle fortsätta skärskåda medel- och överklassen i flera romaner. Den främsta måltavlan var liberalernas falska radikalism. Man kan se den satiriska Götiska Rummen och, den senare utgivna, men inte mindre kontroversiella Svarta Fanor som värdiga fortsättningar på Röda Rummet. Svarta Fanor som har nog en av svensk litteraturs starkaste inledningar som nästan kan mäta sig med Röda Rummets explosiva diktning tillhör bland det mest citerade av Strindbergs diktning.
– Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampangen isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var enkelt men lysande, när gästernas började samlas. De stodo i trappan med klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.
Jag slukade Röda Rummet. Blev helt fascinerad av språket. Skönheten, elegansen och spänsten i Strindbergs debutroman. Röda Rummet brukar kallas den första moderna svenska romanen. För mig var den sporren att börja skriva. Att försöka få ner mina idéer och infall på papper. Det blev årtionden under vilka mottagaren för det jag skrev var papperskorgen eller byrålådan. Det tog ända fram till mitten av förra årtiondet innan jag vågade och lyckades skriva en roman.
Filosofen Edmund Burke skrev en gång “att läsa utan att reflektera är som att äta utan matsmältning”. Tror också det är orsaken varför borgerligheten på olika sätt försöka minska läsandet. Dra intresset från läsande och bildning till förmån för infantila lekprogram på TV, lägga ner bibliotek och lyfta fram uselt skriven snabbköpslitteratur. Det må vara så det är deras klassintresse som talar. Men när arbetarrörelsen inte inser kulturens vikt och bildningens betydelse är det enbart sorgligt som i fallet med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek nu senaste. Men kanske ett resultat av tre årtionden av nyliberalism och dess ideologi som talar. En obildad och okunnig arbetare är ofarlig.
Sven Wernström sa en gång: Ös böcker över barnen!
Så rätt!
Och lika rätt och angeläget är det nu att ösa böcker över arbetarklassen!
Ingemar E L Göransson
