I augusti 2019 hölls en alldeles speciell ceremoni på Island. En liten mässingsplakett sattes upp vid resterna av det som en gång var Okjökull. Ok förklarades död 2014.
Tio procent av Islands yta täcks av glaciärer. Det finns bortåt 400 glaciärer. Okjökull tillhörde de mindre.
En glaciär kännetecknas av att nederbörden under vintern är större än avsmältningen under sommaren vilket medför att den börjar röra på sig. OK rör sig inte längre. Alltså är den död.
När glaciärerna smälter fylls floderna på och vattenkraftverken producerar mer el – tills isen tar slut. Om uppvärmningen av klimatet fortsätter förväntas det ta 200 år.
Det betyder inte att nederbörden över Island minskar – den kommer i form av regn.
Plaketten sattes upp för att tala om för kommande generationer att vi vet – frågan är vad vi kommer att göra åt det…
Islänningarna får inte bara energi från vattenfall. De får den också från geotermisk värme, dvs från vattenånga som tränger fram ur jordens innandöme.
Island är unikt. Det är ett litet isolerat land med bara 340 000 invånare och med naturresurser i form av energi i en skala som saknas i andra delar av världen. En rad stora energislukande industrier sökt sig dit, bland annat aluminiumsmältverk och cementfabriker. Under de senaste åren har också stora energikrävande datahallar sökt sig dit. En av följderna är att landet har världens högsta energikonsumtion per invånare, men men det mesta är som sagt förnybart.
Islänningarna har också använt den goda tillgången på förnybar energi för att bygga en provanläggning som fångar koldioxid i luften. Berggrunden på Island är porös – vulkanisk – vilket gör att när koldioxiden blandats med vatten går det att pumpa ner den flera kilometer i jorden. Väl där reagerar den med andra mineraler och bildar kalkspat i fast form. Det är en helt annan typ av koldioxidlagring än den som det vanligen skrivs om.
Men det finns mer som gör Island till ett föregångsland
När Vikingarna kom till Island var en tredjedel av landet täckt av skog. Nykomlingarna behövde virke till hus och båtar och de behövde ved för att värma upp bostäderna. Sakta höggs skogarna ner, träd för träd. Efter ett par hundra år tog björkskogarna slut, jorderosionen tog över. Marken dog.
Redan på femtiotalet påbörjades återplanteringen. Ett mål är att göra det lättare för andra växter att gro – trädens rötter drar till sig svampar som är viktiga samarbetspartners. Träd är mycket bra på att samarbeta med sin omgivning. Läs gärna mer om det i Peter Wohllebens “Trädens hemliga liv”. En fascinerande bok som borde läsas av varje person som någonsin tänkt hugga ner ett träd.
Först på 60-talet började islänningarna forska för att undersöka vilka trädarter som passade klimat och miljö. Under några år på nittiotalet sattes bortåt sex miljoner plantor årligen men sedan kom finanskrisen.
Nu har arbetet med att återplantera skog åter kommit igång. I år har ca 3 miljoner plantor satts. Islänningarna försöker engagera och motivera markägarna.
Trädplantering är det absolut bästa sättet att binda atmosfärens koldioxid och därmed stoppa uppvärmningen av klimatet – på lång sikt genererar trädplantering dessutom inkomster.
Siv Aksila
