Huvudet i sanden. Foto: Rolf Waltersson.

Säkert förvar i 100 000 år – Tanken svindlar

Nu sägs att man har hittat den slutliga och säkraste metoden att slutförvara det använda bränslet från våra kärnkraftverk.

Man kapslar in det i behållare bestående av lera och koppar. Förvarar det 500 meter nere i urberget där det ska ligga tryggt och säkert i minst 100 000 år.

Själv är jag inte säker på att det här är den säkraste metoden. Hur vet man att kapslarna håller i 100 000 år? Det finns forskare som hävdar att de inte ens kommer att hålla i 100 år? Ingen vet? Allt är bara teoretiska och mer eller mindre kvalificerade gissningar.

Vad hinner hända i i jorden och i urberget under 100 000 år?

Både jordbävningar och andra rörelser i jordskorpan som gör att bergrummen spricker sönder.

Och istider. Vi har ju haft flera och långa perioder med istid i Skandinavien. Den senaste var för ungefär 140 000 år sedan. De sista resterna drog sig tillbaka för cirka 10 000 år sedan.

“3,5 kilometer. Så tjock kan den största inlandsis vi känner till ha varit över Forsmark. Det visar ny banbrytande forskning av en italiensk forskargrupp som utförts på uppdrag av SKB”, kan man läsa under: “Nya rön om inlandsisens tjocklek”.

Hur påverkas “det stabila” urberget under ett tryck av flera kilometer tjock is? Och varningsskylten man satt upp så att kommande generationer 100 000 år framåt ska veta att det finns livsfarligt uran nergrävt i berget?

En del hävdar att man borde avvakta och se vad det blir med fjärde generationens kärnkraftverk. Att man då kan återanvända bränslet så att det livsfarliga avfallet som då skapas “bara” behöver förvaras säkert i 1000 år.

Vad som dock förvånar mig i den nu uppblossade debatten om kärnkraften är att det aldrig pratas om varifrån uranet kommer. Varifrån kommer det uran vi använder i våra kärnkraftverk:

Bland de länder där man bryter mest uran finns Kazakstan, Kanada, Australien, Sydafrika, Namibia, Niger, Ryssland, Uzbekistan.

Nu importerar Sverige uran från flera av dessa länder. En stor del av det uran som kommer till Sverige är importerat från Ryssland. För några år sedan kom ungefär 40 procent av vårt uran från Ryssland. Hur det ser ut i dag har jag inte fått fram säkra siffror på.

Men det är intressant. Samtidigt som det finns kritik mot den “ryska” gasledningen i Östersjön som ska förse Tyskland och andra EU-länder med gas, importerar vi uran från Ryssland utan att någon säger ett knyst om att vi gör oss beroende av det elaka ryska uranet.

Men framför allt frågar jag mig varför vi importerar uran från ställen där gruvdriften pågår utan större miljöhänsyn. Både natur, vatten och människor fördärvas i den farliga gruvdriften. Det finns hur mycket som helst för den vetgirige att läsa om urangruvor runtom i världen.

Vi har ju uran i Sverige. Ganska gott om uran vad jag förstår. Dessutom påstås att svensk gruvbrytning är omgärdad med så många säkerhetsföreskrifter. Vår nya näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson säger till och med att han “älskar gruvor”.

Då borde kärnkraftförespråkarna i konsekvensens namn föreslå att vi bryter vårt eget uran i “säkra” urangruvor, i stället för att låta andra länder ta hand om “avigsidorna” med uranbrytning.

Lästips:

PS. För egen del röstade jag på linje 3 vid folkomröstningen. Men oavsett om man är för eller mot kärnkraft så står vi nu med avfallet. Ett avfall som måsta hanteras på “det minst dåliga sättet”.

Vilket det nu är?

Men att gräva ner det i urberget är lite som att sopa skiten under mattan. Det finns där – men man ser det inte.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar