Vi måste hushålla med planetens resurser

Siv Akasila presenterar och diskuterar tankarna i Kate Rawoths bok “Donutekonomin”. Ett ifrågasättande av den traditionella nationalekonomin.

Vilken uppgift har nationalekonomin? Efter fyra års studier hoppade Kate Raworth av sina studier eftersom hon fann att teorierna struntade i de frågor som hon intresserade sig för: hon ville bekämpa fattigdom och miljöförstöring. I stället tog hon itu med uppgiften rent praktiskt men någonting saknades. Ett mål. Därför återvände hon till universitetet med målet att försöka skapa ett nytt ekonomiskt tänkande. Där konstruerade hon “Donuten”.

Nu har hennes bok Donutekonomin kommit ut på svenska. Min avsikt var att recensera den men det här liknar ingen recension. Det här är snarare berättelsen om det som Kate Raworth inte nämner. Ska jag verkligen ge mig in i det här? Så förmätet av mig. Hon lär knappast gå i svaromål i en diskussion med en före detta metallarbetare som enbart sett universitets väggar från utsidan.

Först till den punkt där vi är överens. Målet.

Hennes “Donut” är ett försök att beskriva målet. Den är en grafisk beskrivning av den cirkulära ekonomin. Donuten har en inre gräns där våra – det vill säga alla människors – grundläggande behov är tillfredsställda. Då har målen för agenda 2030 uppnåtts. Agenda 2030 tycks vara grunden för resonemanget. Dessvärre har vi en hel del att göra innan vi är där. Stora delar av världens befolkning når ännu inte upp till den undre nivå som “det sociala fundamentet” förutsätter.

På andra sidan har vi det ekologiska “taket”. Vi har redan överskridit flera av de gränser som måste hållas. Koldioxidhalten i atmosfären borde ha stannat på under 350 ppm (parts per million) men ligger på över 400. Av de markytor som ursprungligen var täckt av träd återstår enbart 62 procent, det borde vara 75 procent. Vi utgör ett hot mot den biologiska mångfalden och vi förbrukar/förstör grundvattnet. Vi förorenar luften. Varken konsumtionen, transporterna, industrin eller jordbruket håller de mått som krävs för att upprätthålla den cirkulära ekonomin. Hon lägger till ozonskiktet som en del av “taket” trots att det för närvarande inte är hotat men det är korrekt; ozonskiktet måste bevakas.

Jorden är ett slutet system. Vi kan inte utgå från att miljöföroreningar och nerskräpning automatiskt kommer att åtgärdas. Vi måste ta itu med det nu och använda de resurser som vi har tillgång på nytt. Precis som allt annat liv på planeten gör om vi inte hindrar det. Vi måste göra som daggmaskarna, dyngbaggarna, svamparna och allt annan i naturen. Planera för återväxt. Återanvända våra restprodukter, gång på gång. Planeten har en begränsad mängd tillgångar och vi måste hushålla med dem. Det enda vi kan räkna med att få utifrån är solenergi. Så är det. Så har det alltid varit. Det är bara vi som inte insett det. Precis som när makthavarna dumpade senapsgasen i haven efter kriget och trodde att den skulle försvinna.

En global tillväxt på 3 procent årligen skulle medföra att ekonomin blir elva gånger så stor vid seklets slut, enligt en notis på SVT:s hemsida, från 21 september i år. Om det stämmer? Alla som försökt räkna med ränta på ränta-uppgifter i matten vet hur snabb accelerationen blir.

Ekonomin måste därför vara en integrerad del av biosfären.

Notisen handlar för övrigt om att forskare kommit fram till att storskalig grön tillväxt inte skulle fungera. Kan vi då inte försöka minska tillväxten till dess att vi löst problemen? Vad säger vi till alla dessa politiker som står och raljerar till tillväxtens lov? Ekonomin måste också vara ett slutet system…

Planetens olika system är komplexa, inte mekaniska, och måste vårdas, det vill säga en händelse i en del av systemet kan få helt andra följder än det förväntade. Om vi inte accepterar att ekonomin är en del av biosfären utan fortsätter med “business as usual” förvandlas tillväxten till en cancersvulst som växer ohejdat i det slutna systemet. Vi förstår de resurser vi behöver för att kunna utvecklas. Kortsiktigheten förstör grunden för mänskligt liv.

Planera för fördelning. Ojämlikheten inom och mellan länderna måste bort. Här finns mycket att tillägga. Fattigdom är ett allvarligt hot inte bara mot individen utan också mot samhället. Kate Raworth nämner inte konflikter mellan länder eller inom länder men en konfliktfri värld är en absolut nödvändighet för att hållbarheten ska upprätthållas. Därför måste resurserna fördelas så att alla kan tillgodogöra sig sin del. Mänskligheten har inte resurser att i längden upprätthålla en helt överflödig vapenindustri.

Men så har vi det här med den mänskliga naturen. Kate är snäll mot oss.

Jag hade innerst inne hoppas på att hon skulle ge mig en hint om hur mänskligheten ska kunna gå över till en cirkulär ekonomi. Så där hux flux, bara. Så enkelt är det inte. Tvärtom. Vi – inte bara du och jag, inte enbart Donald Trump och Vladimir Putin utan också de som förvaltar våra pensioner, alla – måste tänka om och tänka nytt. Politiker såväl som nationalekonomer måste kasta alla gamla malätna teorier om tillväxt och BNP över bord.

Kate kritiserar nationalekonomerna för att de tagit på sig uppdraget att slå fast ett mål. Har de någonsin haft det? Är inte det politikens uppgift? Varför helgonförklarar politikerna nationalekonomerna? De ger sina studier en dignitet de inte borde ha. Historiker tar fram fakta och analyserar vad som hänt och varför. Nationalekonomin kan inte heller göra mer än så. Den tillhör inte naturvetenskaperna. BNP är en metod att med hjälp av siffror beskriva det som händer inom ekonomin historiskt. Siffrorna går, som Kate Raworth påpekar, inte att applicera på framtiden.

Den eviga tillväxtens tid är förbi. Hur ser då framtiden ut?

Hennes tankegång – att mänskligheten måste förändra målet för sin existens – är lätt att ta till sig i dessa tider när varningarna för vad som händer klimatet duggar tätt. Själva idén – att sätta upp gränser för hur mycket vi kan belasta jordens resurser – är helt nödvändig. Men hur ska det gå till?

Författaren ger oss exempel på tester/situationer där det visat sig att den enskilde individen fungerar bättre socialt utan pekuniär ersättning än med. Individens reaktion kan t om ge rakt motsatta resultatet mot vad som var syftet. Visst. Men det är knappat Joe Doe och hans familj som bestämmer planetens öde. Inte du och jag heller.

Vi kan påverka genom att välja ett hållbarare sätt att leva på. Helt klart. Men vilka är de verkligt stora problemskaparna? Det är inte individer med känslor och tankar om barnbarnens framtid utan bolag. Företagen som producerar och säljer olja, gas och kol och dessutom planerar att utvidga verksamheten. Givetvis!

Kan någon av er tänka er att styrelserna för dessa bolag tar beslutet att “nu lägger vi ner företaget eftersom branschen måste avvecklas”? Och få godkänt för beslutet av en majoritet av aktieägarna? Trots att aktieägarna sitter i pensionsfonder och människors pensioner riskeras? Hur mycket kapital är investerat i fossilindustrin? Och i onödig industriell verksamhet som vapentillverkning? Hur många människor riskerar att bli av med jobben om den typen av branscher läggs ner? Vädjar vi till deras idealism? Ber vi dem att som individer ta på sig ansvaret för planeten?

Vem tar det beslutet? Politiker som är rädda för att förlora nästa val?

Tänk om! Tänk nytt! Gör slut på den cancersvulst som tillväxten utvecklats till!

Siv Aksila

Liknande artiklar: