Jag förstår inte jublet och de lättade suckarna efter EU-valet. Jag gör det bara inte. Endast 30 procent röstade på de partier som ska stå för arbetarrörelsens värderingar. Just det – knappt var tredje röst!
Innebär det att 70 procent vill se en politik av ökad ojämlikhet, ökade klassklyftor, mer och fler orättvisor, sämre villkor för barns uppväxt längre ner på klasstrappan, villkorad sjukvård där privata försäkringar inte behovet prioriterar, mer främlingsfientlighet osv?!
Nej, det tror jag inte. Eller rättare sagt, det är jag säker på. Men när inget parti står med en tydlighet för en politik som ska leverera motsatsen där klassintresset, arbetares rättigheter, mindre orättvisor, där människor behandlas och möts som jämlikar, där pengar och förmögenhet inte ges förmåner på övrigas bekostnad så blir högerpopulismens världsbild med det dess välfärdsnostalgi och syndabocksteori som utgör den bild människor tar till sig. Det är hög tid, t o m fem i tolv, för arbetarrörelsens etablerade partier att lämna identitetspolitiken bakom sig och glömma drömmarna att högerns framfart kan stoppas med hjälp av adopterandet av nyliberal politik.
För några veckor sedan publicerade Arbetet nya siffror angående den fackliga organisationsgraden, dvs. hur stor del av arbetskraften som är fackligt organiserad. Några dagar senare publicerade Expressen specifika opinionssiffror om de politiska sympatierna inom LO – kollektivet. Både uppsättningar av siffror och procent borde väcka till eftertanke och oro hos facklig ledningar, på LO – borgen och inte minst hos den socialdemokratiska partiledningen.
Om vi börjar med den fackliga organisationsgraden så visar LO:s egna siffror ett ras från 77 procent 2006 till 59 procent 2018. Det har accelererat det senaste årtiondet med ett tapp på 11 procent – från 70 till 59 procent. Även på tjänstemannasidan har det varit ett tapp fast under samma tioårsperiod ligger den still på 72–73 procent (2006 var det 77 procent som LO). Värt att notera är att HRF har endast 30, Handels 50, tidigare så starka Byggnads 62 medan Transport har 57 procent i organisationsgrad.
Det finns all anledning att kritiskt fundera över orsakerna. Två viktiga, vilket är min uppfattning, är den nyliberala politiken som slagit hårt främst mot LO-yrken med bortfall av jobb, rationaliseringar och alltfler otrygga anställningar. Men också framväxten av en underklass, det forskaren Guy Standing kallar “prekariatet” – kort; vår tids daglönare, sms-jobben, timvikariat osv. Antal människor med helt otrygga anställningar växer i förhållande till skillnad till den övriga arbetarklassen och de är ofta oorganiserade och-eller svårorganiserade. Men också några som facken inte ser alltid som möjliga att organisera. Man kan jämföra inställning som först fanns inom IF Metall i början på 2000-talet när det gällde bemanningsföretag som sedan har ändrats. De ska organiseras, exempelvis på Volvo Cars. Och så blev det.
Men vad innebär det när de politiska opinionssiffrorna visar att SD snart är ifatt (S) inom LO-yrken. Enligt Expressen har (S) 32 procent medan SD klockar in på 27 procent av sympatierna. Inte bara att SD ökar oroväckande utan att socialdemokraterna tappar snabbt. När endast en tredjedel av LO-organiserade (eller inom dess avtalsområden) sympatiserar med partiet blir det omöjligt att upprätthålla det nära samarbetet och stödet för socialdemokraterna. En sådan utveckling skulle inte bara riskera partiets existens utan skulle också ställa två miljoner arbetare utan direkt politiskt inflytande. LO och dess förbund skulle riskera att tappa än mer relevans med en än sämre organisationsgrad då inga politiska reformer skulle kunna levereras. Vi kan konstatera att LO och facken faktiskt har misslyckats med att avslöja SD som de falska arbetarvänner de är.
Vi ser hur missnöjet växer efter närmare tre årtionden av nyliberal politik och dess konsekvenser. Pensionsuppror, bensinuppror, undersköterskeuppror, bostadsuppror osv. Alla berättigade protester mot konsekvenserna av den förda politiken, men som i vissa fall har det inte varit progressiva krafter som dragit slutsatserna och t o m fått se dem “kapade” av högerpopulister. Fienden är inte invandraren, flyktingen, arbetaren från annat land – fienden är dem som sitter på kapitalet, dem som idag skriver “berättelsen” och lyckas ställa arbetare mot arbetare, heltidare mot deltidare, infödd mot invandrad, sämre bemedlade mot fattiga. Men när ingen berättar detta utan det är högerpopulismens “berättelse” som blir det som fäster är faran akut.
Den mandatperiod vi befinner oss i kan bli socialdemokratins svanesång. Att regera är inte det viktigaste utan vilken politik man står för och vilka visioner och ambitioner man har. 2022 och valet om tre år blir ödesåret. Hur ska socialdemokratin med någon som helst trovärdighet kunna gå till valet efter fyra år av administration av nyliberal politik och kanske t o m på budgetar dikterade av en borgerlig majoritet i riksdagen som inget hellre vill än se än att socialdemokratin kollapsar och med det att den fackliga rörelsen helt förlorar sin politiska stämma. Det finns därför all anledning att ta siffrorna ovan på allvar – inte liktnöjt konstatera dem, rycka på axlarna och hoppas på bättre tider. Det blåser inte över utan det måste ske en total omläggning av politiken och ett övergivande av den defensiva inställningen.
Det är dags att ta strid, väcka liv i konfliktgenen och sluta att välja det minst dåliga. Reträtternas strategi har visat att den leder till nederlag och inget annat. Tjugofem år och mer räcker och blir över. Vad vi behöver är en reformistisk vänsterpolitik grundad på klassintresset – ett uppbrott från mardrömmen vi befinner oss i.
När den socialdemokratiska partiledningen i sin självgodhet är nöjd över att nederlaget inte varit större i EU-valet måste jag konstatera att de inte förstått något. Att de inte kan tyda “the writing on the wall”. När vänsterpartiet stampar tjurigt i golvet för de missade det andra mandatet visar varför inte heller de har förstått allvaret. Den fortsatta marschen mot arbetarrörelsens partiers marginaliserade 2022 och högerns maktmonopols övertagande och de sista resterna av välfärdsstatens bortvittrande är ett faktum och tyvärr oundviklig.
Eller…
Ingemar E.L Göransson
