Uppsägning av Parisavtalet

En maktdemonstration av Donald Trump

Som väntat förklarade USA:s president Donald Trump igår (den 1 juni) att USA kommer att säga upp “Parisavtalet”, det vill säga de klimatavtal som världens länder kom överens om i Paris den 11 december 2015.

Den 22 april 2016 samlades ledare för 175 länder i New York och skrev under avtalet. Ett av dessa länder, USA, kommer nu alltså att bryta överenskommelsen. För enligt Donald Trump är Växthuseffekten “en bluff” och “arbetet mot klimatförändringarna får aldrig stå i vägen för amerikanska jobb”.

Nu utgör klimatavtalet inte något som helst hot mot jobben i USA. En storsatsning på att minska fossila utsläpp skulle med stor sannolikhet kunna leda till att nya jobb skapad även i USA. Det som främst hotar jobben i USA är den extrema kapitalismens som utarmar befolkning i landet samtidigt som USA tapper konkurrenskraft inom snart varje område. USA är en militärstormakt på lerfötter.

Beslut att dra sig ur klimatavtalet är en löjlig maktdemonstration av en stollig ledare för en nation på dekis. Beslutet är dessutom helt onödigt, då det inte finns några krav i klimatavtalet som hindrar USA från att strunta i åtgärder som minskar USA:s påverkan på klimatet. Donald Trump kunde utan att USA skulle drabbas av något straff fortsätta att låta landet vara en av världens värsta klimatbovar.

Det var för ungefär ett och ett halvt år sedan, den 12 december som FN:s klimatkonferens i Paris avslutades. Världen jublade. I media, inte minst i Sverige, hyllades politikerna som hade lyckats sluta detta avtal.

“Mycket talar för att 2015 är en global vändpunkt för människan och planeten,” skrev Johan Fredrik Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet och chef för Stockholm Resilience Centre två veckor senare i en artikel i Dagens Nyheter med rubriken “Global vändpunkt för människan och planeten.”

Samma kväll som klimatmötet avslutades hade USA:s president Barack Obama, förklarat att “det som verkligen betyder något är att vi kan vara mer säkra på att planeten kommer att vara i ett bättre skick för den nästkommande generationen.”

Givetvis en våldsam överdrift, eftersom Parisöverenskommelsen inte innehöll några bindande löften för länder att genomföra åtgärder före 2030, utan i princip innebar att man sköt frågan om att rädda klimatet till kommande politiska ledare.

Vad Obama inte nämnde vara att hans egen utrikesminister, John Kerry, vid mötet i Paris hade deklarerat att USA omöjligen kan låta sig bindas under internationell rätt.

Belåtet kunde därför Republikanen John Inhofe, som är ordförande i senatens miljöutskott och uttalad skeptiker till människans roll i klimatförändringar, konstatera att uppgörelsen i Paris inte innebär några större förändringar: “Den här uppgörelsen är inte mer bindande än någon annan och USA är inte legalt bundet till några utsläppsmål eller finansiella åtaganden utan godkännande från kongressen,” sa Inhofe enligt SverigesRadio.se.

I Paris var det bara ett av FN:s länder som inte skrev under avtalet, det var Nicaragua vars representant Paul Oquist som vägrade sätta sitt namn under avtalet. Med rätta förklarade han nämligen att uppgörelsen inte gjorde tillräckligt för att skydda “moder jord”. Nicaragua anser att de rika länderna borde göra mer för att hjälpa världen och att dessa länder genom klimatavtalets brist på bindande regler tvingar jordens barnbarn att leva i en varmare värld.

Även den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders var kritisk. I ett uttalande framhöll han att avtalet var otillräckligt. “Planeten befinner sig i kris. Vi behöver krafttag inom en snar framtid och det här avtalet medger inte det,” konstaterade Bernie Sanders. (DN.se 12/12 -15)

“Parisöverenskommelsen fokuserar inte på utsläppen av växthusgaser som Kyotoavtalet utan på en något skärpt målformulering och nationellt bestämda ‘framåtgående’ handlingsplaner och utvärdering. Kyotoavtalet från 1997 trädde i kraft 2005 och fokuserade på juridiskt bindande procentuella minskningar av utsläppen av växthusgaser i förhållande till 1990 för de rika, utvecklade länderna, medan Parisöverenskommelsen fokuserar på målformulering och redovisning av nationellt bestämda ‘framåtgående’ handlingsplaner och utvärdering. Parisöverenskommelsen tappar på så sätt fokuset på utsläppsminskningar och en behövlig tidpunkt för nollutsläpp, ” skriver Kaj Lidén på eu-kommentar.se , i en mycket noggrann granskning av klimatavtalet.

De rika länderna lovade vid FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009, att ge ett klimatbistånd på 100 miljarder dollar årligen till de fattiga länderna från 2020 hjälpa dem att minska utsläppen. En viktig anledning till detta beslut vara att de är de rika länderna som historisk sett har i orsakat den allra största delen av utsläppen av växthusgaser. Kaj Liden konstaterar att i det klimatavtal som man kom överens om i Paris finns inget som säkrar dessa löften:

“Det finns inte en enda siffra, inte ett enda belopp i Parisavtalet som juridiskt säkerställer att tidigare löften åtminstone infrias. Det är återigen en anpassning till bland andra Kina och USA. Ändå är klimatbiståndet en förutsättning för infriandet av många av de fattiga ländernas planer för att minska utsläppen av växthusgaser. Det gäller t ex Indien. Deras klimatplaner blir därigenom ännu mer osäkra.”

Det avtal som nu Donald Trump på sitt propagandistiska sätt nu förkastar var en papperstiger, som inte innebär något hinder för USA göra som man alltid har gjort; fortsätta att vara den nation som bryr sig minst om jordens miljö och klimat.

Sin granskning av Parisavtalet avslutar Kaj Lidén så här:

“Avslutning FN:s klimatmöte 2015 i Paris säkerställde inte att utsläppen av växthusgaser stoppas utan öppnade för fortsatta utsläpp. Avtalet är så otydligt och kravlöst att temperaturmålet hänger i luften. Parisavtalet är ingen vändpunkt för planeten. Både Kina och USA liksom EU kan fortsätta som förut efter avtalet. I stället måste de globala utsläppen av växthusgaser stoppas såsom tidigare redogjorts för. Om det ska hända något påtagligt på vägen mot nollutsläpp beror på engagemanget underifrån i varje land.”

För den som vill veta mer om vad länderna verkligen kom överens om i Paris rekommenderas följande två artiklar av Kaj Lidén:

Den senare artikeln beskriver utvecklingen från Kyotaavtalet 1997 till Parisavtalet 2015. Hur de rika länderna med USA i spetsen har arbetat för att urholka besluten om åtgärder mot klimatkrisen.

Donald Trumps ingripande i klimatfrågan och har på sätt och vis bara gjort det tydligare var USA står. Det vill säga att USA struntar i att man är den största miljöboven och att USA tänker fortsätta med det.

Hans Hjälte, 2 juni 2017

Liknande artiklar:
Det finländska public servicebolaget YLE, konstaterade häromdagen att USA och dess allierade vill ha ännu
eFOLKET har tidigare uppmärksammat de märkliga anklagelser som Trump-regeringen riktat mot Kuba, och som har
Om USA anfaller Iran drabbas Europa Ett militärt angrep från USA mot Iran skulle inte
David Talbot, grävande journalist som medverkat i publikationer som Time Magazine, New Yorker och Rolling