Recension: 30 år av tystnad – Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme

Personlig berättelse som berör

Anna Hage var 1986 en 17-årig tjej som försökte rädda livet på en medmänniska som hon några minuter senare fick veta var Sveriges statsminister Olof Palme. En vardagskväll i februari 2016 möter Anna sin egen blick i tv-rutan. Det är blicken hos en skrämd sjuttonåring som i Aktuelltstudion berättar om det dramatiska som hon hade upplevt. I tv-soffan 30 år senare drabbas Anna av frossa, hon skakar och mår illa.

Med hjälp av en terapeut plockar hon fram minnen och känslor som varit undangömda under lång tid och efter hand växer övertygelsen fram om att allt ska utmynna i en bok.

I boken 30 år av tystnad – Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme, FORUM bokförlag, berättar Anna Hage om hur mordet på Olof Palme och efterspelet med polisförhör och rättegångar, starkt kom att påverka hennes liv. Medförfattare är journalisten Ana Udovic.

Något som Anna framhåller är att hon aldrig har fått ge sin egen sammanhängande version, varken i polisförhören eller under rättegångarna mot Christer Pettersson, om vad som hände den där kvällen på Sveavägen.

Redan i första polisförhöret på mordnatten, där Anna satt blodig och skakad, var det bara en kort fråga och sedan vidare till nästa. Anna kände en stor besvikelse efter förhören. Ingen var intresserad av hennes känslor kring det trauma hon upplevt. En sjuttonåring reducerad till uppgiftslämnare, som hon beskriver det.

I medierna framställdes hon som sjuksköterskestuderande, vilket hon inte var då hon utbildade sig till undersköterska på gymnasiets vårdlinje.

Anna Hage såg aldrig mördarens ansikte, det uppgav hon till medierna vid första bästa tillfälle efter mordet. Och hon hade naturligtvis inget att säga när hon senare deltog i vittneskonfrontationen med Christer Pettersson.

Anna levde med en obehaglig känsla av att vara bevakad. Hon misstänkte att telefonen kunde vara avlyssnad eftersom det knäppte konstigt på linjen och mystiska bilar, som inte kom från polisen, kunde stå utanför hemmet i radhuset med nedsläckta lampor eller dyka upp i andra sammanhang.

I augusti 1988 blir Anna uppringd på jobbet av en man som inte kan presentera sig över telefon men som säger att han arbetar indirekt med utredningen av mordet på Olof Palme, och att han är angelägen om att träffas. De ses på ett konditori. När mannen tar av sig rocken ser Anna att han bär uniform med märken på axlarna och medaljer på kavajslaget. Mannen säger ungefär:

– Vi vill att du ska vara lite försiktig med vilka du pratar med och om vad. Vi vet att du haft kontakt med olika personer som har en massa frågor och som vill skapa en sanning. Det är väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut.

Anna frågar vilka “vi” är och om hon är övervakad. Mannen bekräftar men att det inte är han personligen som håller reda på Anna, på vilka hon möter och pratar med. När de skiljs säger mannen att det vore bra om att de låtsas som om det här mötet aldrig har ägt rum.

För dem som följt Palmeutredningens alla turer genom åren, är naturligtvis militärens uppdykande intressant. Vem var han och vilken gruppering tillhörde han? En ska inte dra iväg för långt i slutsatser, men det är inte oberättigat att ställa frågan om det kan ha varit organisationen Stay behind, vars existens blivit allt mer känd och omdebatterad under senare år, som militären tillhörde.

I juni 1989 inleds rättegången mot Christer Petterson i Tingsrätten. Anna är inte kallad men under en semester i Göteborg gick det ut rikslarm efter henne. Med någon dag till godo fick hon beskedet att hon skulle inställa sig som försvarsvittne. Det skulle frågas om Annas uppgift i polisförhören om att Lisbet Palme varit chockad på mordplatsen.

Anna hade ingen erfarenhet av domstolar, kunde inget om den juridiska formalia eller spelet mellan åklagare och advokat i denna historiska rättegång. Ingen hade förberett henne på vad som komma skulle innan hon fick ta plats i vittnesbåset. Det är närmast häpnadsväckande att ingen av Petterssons advokater eller någon annan, på deras uppdrag, såg till att träffa och förbereda henne innan rättegångsförhören.

En människa som hade visat ett så starkt civilkurage och hjältemodigt försökt rädda livet på en annan människa, kände sig under rättegången förminskad och ifrågasatt på ett sätt som hon inte trodde skulle vara möjligt – som att det var hon som hade gjort något brottsligt.

Det är Anna Hages berättelse om sina personliga känslor och upplevelser av mordet på Olof Palme och efterspelet till det med alla dess olika inslag, som gör den här boken väldigt stark och berörande. Det är bara hoppas att den får många läsare.

Tommy Jansson

Liknande artiklar:
Det är Olof Palmes “fel!” – Alltså att jag blev den jag blev – politiskt
SVT:s Uppdrag Granskning har på ett förtjänstfullt sätt satt strålkastarljus på några av de skandalösa
Krister Petersson, som sedan ett år varit förundersökningsledare i utredningen om mordet på Olof Palme,
Om en mordutredning inriktas mot felaktiga spår innebär detta att de verkliga förövarna går fria.